Bara för att jag på sistone inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet så ska du inte tro att det tappat geisten och dragit sig tillbaka. Komplexet jobbar alltid, 24/7 i både helg och söcken, och även om ett och annat socialkontor någon gång kan ha stängt så pågår hela tiden ett intellektuellt utvecklingsarbete som aldrig tar semester.

Jag har en flagellantgen. En flagellant är en självpiskare. En flagellantgen är en medfödd benägenhet för självpiskeri. Eftersom jag ofta är förmäten nog att uttala mig om framtiden kan självpiskeriet organiseras på det sättet att jag jämför mina förutsägelser med facit. Facit definieras som de faktiska förhållandena tio år efter förutsägelsen. Så om jag återigen publicerar det jag skrev för precis tio år sedan så kan jag (och du) bedöma min kompetens som framtidsforskare och piska mig efter förtjänst. Här kommer dagens tioåring.

Igår publicerade DGS en artikel av 77-årige Johan Thyberg som bor långt ute i skärgården och har svårt med leveranserna av förnödenheter. Textförslaget föranledde debatt inom redaktionen. En uppfattning var att vi stod inför ett typiskt utslag av gubbgnäll som DGS inte borde ge vidare spridning. En annan åsikt var att de problem som Thyberg redovisade – förseningar, felsändningar, ogenomträngliga telefonköer, svårigheten att få en levande människa på tråden – faktiskt på riktigt kan vara tecken på en allmän försämring av samhällsklimatet som yttrar sig både i försämrad produktivitet och, möjligen, i ökat gubbgnäll.

När det gäller påståenden om människan och samhället tror jag knappt på någonting längre. Det beror för det första på att det grasserar så många, åtminstone vid första anblicken, trovärdiga tolkningar av sakläget – se bara på det fortgående allmänna grälet om covid och om Jeffrey Epstein – och för det andra att den makt i samhället, det må vara kungen, ärkebiskopen eller det härskande politikerväldet, som i kraft av sin pondus och legitimitet borde ha kunnat etablera någon av berättelserna som den av samhället rätteligen fastställda, den makten har på det hela taget förlorat sin legitimitet inför dem som i vårt land ska vara deras uppdragsgivare, det vill säg medborgarna, och blir därför inte tagen på allvar.

Jag ska skriva om två världsomvälvande händelser, Covidepidemin och Ukrainakriget, den ena hack i häl på den andra. Kan man lära sig något om världen av dem? Idag Covid, i morgon Ukraina. Här är de viktigaste av  vår tids epidemiska sjukdomar enligt ChatGPT:

I serien återpubliceringar av artiklar som just idag fyller tio år presenterar jag den artikel av alla mina skriverier som troligen väckt mest ont blod. En av mina medskribenter, en frilansande skriftställare, blev så trakasserad av sina vanliga uppdragsgivare att han inte längre vågade publicera några artiklar på Det Goda Samhället. För att jag påpekade något som alla medborgare var väl medvetna om, nämligen att politiken avseende importerade barrträd skiljer sig i grunden från den politik som gäller för importerade människor.

Eftersom den här bloggen har den skrytsamma undertiteln ”här skapas samtidens självförståelse” har jag i all blygsamhet studerat hur andra samhällen, särskilt före internet, hanterat motsvarande uppgift, ty något slags självförståelse måste de ju ha haft.

Den brittiska regeringen, och inte bara regeringen, utan hela nationen, ligger illa till. Engelsmännen är drabbade av samma ekonomiska dekadens som den övriga västvärlden. Igår publicerade jag med hjälp av ChatGPT ett stycke dramatisk statistik, som vi väl anat lite till mans, men som ändå var värdefull att få uttryckt i siffror, nämligen att utvecklingsländerna, de som vi kallat underutvecklade länder under de senaste femton åren haft nära fyra gånger högre tillväxt per capita än de gamla i-länderna, 3,6 procent mot en procent.

Det kan vara lärorikt att någon gång då och då ifrågasätta sina egna, genom beprövad erfarenhet grundlagda, uppfattningar. Till exempel har jag sedan åtminstone fyrtio år, inför alla som orkat lyssna, förkunnat u-landsbiståndets skadlighet, allt baserat på läsefrukter och egna upplevelser i branschen.

I Sverige behöver man inte tänka när man formulerar politik, för man har redan rätt svar. Rätt svar på nästan alla frågor är mer utbildning. Om man till exempel vill säkerställa hög sysselsättning i framtiden så ska man se till att så många ungdomar som möjligt får utbildning, ju högre desto bättre, eftersom vi lever i ett kunskapssamhälle.

Oavsett vilken av parternas berättelse om ukrainakrigets orsaker som så småningom kommer att dominera så greps snart båda sidor av ett självrättfärdigande raseri. Kriget skapar självt en ömsesidig mordisk energi som omöjliggör välmenta eller egennyttiga försök från utomståendes sida att mäkla fred hur angeläget ett eldupphör än vore. Redan tre månader efter krigsutbrottet argumenterade Henry Kissinger i Davos för att Ukraina skulle släppa en del territorier till Ryssland för fredens skull, en idé som väckte kraftigt motstånd både från ukrainska och europeiska ledare. Kriget hade slagit rot.

För två veckor sedan, närmare bestämt den andra juli, infördes ett nytt brott i Brottsbalken 17 kap. 3 §. Det handlar om att den som förolämpar en offentliganställd tjänsteman kan dömas till upp till sex månaders fängelse. Förolämpningen kan bestå av en ”beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen… om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet”.

I de mer uppriktiga uppfattningar om ukrainakriget som når mig från andra svenska medborgare – eller de mer städade tolkningar som jag kan inläsa i journalisters mer bearbetade texter – så tror jag att den allmänna meningen är att Putin är en stridslysten galning, för att inte säga ett storhetsvansinnigt psykfall, med ambitioner att erövra Europa, på kort sikt i alla fall Baltikum och Gotland, och det blir fan inte bättre med den där ombytliga och opålitliga flåbusen i Vita Huset.

För mer än 40 år sedan fick jag mitt första riktiga jobb. Jag skulle utveckla Brasilien i FNs regi, inte ensam förstås, men tillsammans med andra människor inom ramen för UNDP (FNs utvecklingsprogram).

Det finns en föreställning som är så särklassigt enfaldig, men inte desto mindre populär, särskilt bland feministiska vänsterpolitiker, att man knappt ens nänns nämna den. Den är att det finns två helt olika metoder att lösa allvarliga konflikter mellan länder. De två metoderna är krig och förhandlingar. Fredsälskare tror alltid på förhandlingar eftersom lösningarna anses utbytbara och krig självklart är avskyvärt.

Följande text publicerade jag en julidag för precis tio år sedan. När jag nu läser den igen blir jag lika förfärad som förra gången. Hur är det möjligt att Hamas, som redan i sina stadgar, där organisationens själ och djupaste avsikter förklaras, framstår i all sin vedervärdighet ändå, efter att de för två år sedan genomförde en stor och grym pogrom, antagligen för att provocera Israel till krig, gradvis vinner ökad internationell förståelse, särskilt bland gräddan av västerlandets intellektuella vid amerikanska universitet? Har Harvard besvärat sig med läsa vad dess muslimska protegéer säger?  Man kan anklaga Trump för mycket, men till skillnad från svenska myndigheter och politiker har han med kraft slagit till mot den framväxande antisemitismen.

Absolut makt är att tillskrivas förmågan att göra allting, kort sagt att vara allsmäktig. För femhundra år sedan fanns, åtminstone i länderna i det globala Nord, en sådan makt, nämligen Gud. Han var mycket anlitad av praktiskt taget alla människor. Man åkallade honom för alla slags besvär och förtretligheter och räknade med hans kärleksfulla stöd även om stödet inte alltid materialiserades enligt förväntan.

Det finns en eftersatt minoritet i det här landet som vi knappt pratar om och som det verkligen är synd om. Det handlar om folk som politikerna verkar strunta i och media negligerar. Aldrig en reporter som framhåller hur eftersatta de är, aldrig en festival för deras sak, aldrig minsta lilla kvotering till deras förmån, inte ens ett aldrig så litet kommunalt bidrag. Gruppen behandlas helt enkelt som luft.

Karl Marx var en stor sociolog och kunde även ha varit en stor ekonom om han inte i det teoribygge som presenteras i hans tröglästa mastodontverk Kapitalet hade överdrivit och försökt göra en naturlag av den av samtidens ekonomer rätt allmänt utnyttjade arbetsvärdeläran. Läran säger att värdet på en vara i grunden bestäms av mängden arbete som krävs för att producera den.

Om man struntar i några av vår tids fundamentala trossatser om människans natur så begriper man världen mycket bättre. Samtidigt riskerar man att bli illa tåld av den majoritet som gillar dessa fundamentala trossatser. Jag kan ge två exempel.

Jag har examina från olika högklassiga amerikanska utbildningsinstitutioner. Det är jag glad för, inte bara för att det var fina skolor, utan framför allt för den anda av tolerans, goda framtidsutsikter och respekt för sanningen som de utlovade. Den upplevelsen gjorde att jag närapå hoppade av från Sverige för att pröva ett liv i USA. Men det fick räcka med att jag hittade en kalifornisk tjej med midjelångt, blont hår som jag släpade hem till den svenska grottan.

Eftersom jag i kraft av en sedan länge avslutad tjänst som statligt anställd och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid Sekretariatet för Framtidsstudier anser mig ha tillbörlig auktorisation för att med precision förutsäga framtiden ska jag nu besvara den fråga som varje sann svensk med rätta ställer sig, nämligen: ”Kommer Liberalerna, f d Folkpartiet, som länge gjort den svenska skolans uppryckning till sin flaggskeppsfråga nu, i och med tillsättningen av Simona Mohamsson som partiledare, att äntligen förverkliga sina ambitioner och löften att få ordning på det vrak till skolsystem som partiet ansvarat för under elva av de senaste arton åren?”

Jag har genom livet suttit i ett antal bostadsrättsföreningars styrelser. Jag kan bekräfta att mina erfarenheter av uppdraget är just sådana som alla andra med motsvarande praktik omvittnar, nämligen att det omedelbart blir bråk om i stort sett vad som helst och att nyvunna fiendskaper har en tendens att fortplanta sig till efterkommande agendapunkter för att därefter permanentas.

Enligt min eventuellt helt felaktiga bild av världen fanns det en tid när man i stort sett kunde lita på den etablerade journalistiken i de stora, dominerande tidningarna. Den tiden började, enligt min fortfarande lika osäkra förmodan, fasas ut för några årtionden sedan. Vad denna utfasning skulle bero på vet jag förstås inte heller, men en killgissning, som jag naturligtvis inte skulle vilja stå för i ett skarpt läge, är att det beror på att envar genom internet blivit sin egen chefredaktör – se bara på mig – med rätt att offentliggöra precis vilka felaktiga uppfattningar som helst. De så kallade grindvakterna, det vill säga de stränga herrar som tidigare stod på redaktionerna med rödpenna och sanerade oseriösa skriverier, har till stor del förlorat sitt inflytande.

För trettio år sedan skrev jag tillsammans med en grupp kloka personer en bok som hette Järntrianglar – förnyelsens fiende nummer ett. En järntriangel definieras så här av Wikipedia:

En järntriangel är en samhällsstruktur, med samverkan mellan minst tre parter: något privat särintresse, en eller flera politiker, och en eller flera myndigheter.

I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.

För den som inte är specialutbildad på allting men ändå vill ha ett hum om hur saker och ting ligger till är det praktiskt att ha tumregler. Till exempel vill man kanske veta vad det svenska invandringsprogrammet kostar per invandrare. Min tumregel avseende den frågan har sedan ungefär 2018 varit en uträkning av forskaren Joakim Ruist som i undersökningar från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) angivit en stabil bedömning med ett klart fastspikat svar, nämligen 74 000 kronor per år, vilket på en livstid i Sverige för en invandrare blir åtskilliga miljoner. Sådana kostnadskalkyler är naturligtvis osäkra men jag har översett med detta aber just för att ha en rimligt säker tumregel som går att komma ihåg.

Den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson har avgått och ersätts av den liberale före detta statssekreteraren i samordningskansliet Johan Britz. (Vad ett samordningskansli gör vore intressant att veta. Ibland verkar det som om varje tidöparti har ett eget kansli, ibland som om de har ett gemensamt kansli med statssekreterare från varje parti. För det mesta får man intrycket att samordningskansliet är ett slags överrock till regeringen där politik formuleras och överenskoms vilket kan vara svårt för regeringen att hinna med på grund av alla resor, tidsödande möten, presskonferenser och övriga framträdanden.)