Jag tillhör de pretentiösa typer som för att antyda djup bildning gärna slänger in referenser till framstående tänkare i texterna. Jag formulerar mig gärna så finurligt att oförsiktiga läsare kan tro att jag själv läst allt det där på originalspråk, till exempel forngrekiska. I själva verket har jag inte kommit i närheten av Platon utan bara i bästa fall tagit del av hans berättelser om exempelvis Sokrates i antologier på engelska som är avsedda för amerikanska universitetsstudenter och som troligen är resultatet av hundratals omskrivningar, kopieringar, tolkningar, redigeringar och förtydliganden sedan de skrevs för flera tusen år sedan.

Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.

Häromdagen meddelades att den amerikanska myndighetsliknande organisationen Doge – Department of Government Efficiency – nu lagts ned åtta månader före sin ursprungligen utmätta tid. Doge, som leddes av Elon Musk och beskrevs som byråkratins motorsåg, var ett av Trumps mest excentriska och utsiktslösa projekt även om sådana som jag hänfördes av blotta visionen av en skrupelfritt målmedveten avbyråkratisering av den amerikanska staten under överinseende av bilden av en gullig hund. Elon Musk förklarade att han skulle konsolidera, vilket kan ha betytt ”lägga ned” eller möjligen ”slå samman”, 400 federala myndigheter så att det bara blev 99 stycken kvar.

Den här artikeln är mest för nördar, dels för sådana, om de existerar, som är intresserade av min framväxande teori om vårt samhälles grundkonstruktion, det vill säga ett mänskligt samfund byggt av beståndsdelarna politikervälde, välfärdsbyråkrater samt välfärdsklienter (plus vårt samhälles motsvarigheter till indiernas kastlösa, det vill säga allmänna självförsörjande skattebetalare), dels för sådana som, liksom jag, tycker det borde ingå i den demokratiska allmänbildningen att veta exempelvis hur många människor som lever på välfärdssystemet.

För tio år sedan var migrantkrisen som mest akut. Jag har läst några av mina samtida texter för att påminna mig om stämningarna. Även om det kan vara svårt att nu föreställa sig opinionsläget så rådde ett slags karnevalsyra. Hösten 2015 kom det 9 000 migranter i veckan. Myndigheterna satte till alla klutar och gick upp i stabsläge för att klara krisen som framför allt bestod i att hitta tillräckligt med madrasser och andra förnödenheter för de nyankomna. I tidningarna markerades alla artiklar om det rådande tillståndet med vinjetten ”Flyktingkrisen”. På Centralen i Stockholm rådde närmast karnevalsyra när befolkningen vallfärdade dit med olika nyttiga presenter åt de tillresta.

Tänk dig att du vore en resenär från yttre rymden som gjorde ett kort stopp på Jorden för att äta en sjötungsfilé på Wedholms i Stockholm, som efter vad du hört håller interplanetär kvalitet. Då skulle du nog vilja ha en kort sammanfattning av de senaste hundra årens svenska historia att läsa medan du väntar på fisken.

Så inledde Lotta Edholm häromdagen en pressträff om en ny gymnasieutredning. Edholm är i egenskap av gymnasie-, högskole- och forskningsminister rimligtvis en av Sveriges mäktigaste personer, framför allt när det gäller det statligt finansierade danandet av det uppväxande släktet. Man skulle ha trott att det knappt skulle ha funnits en ståplats ledig när en så betydande makthavare inför folket ville presentera sina planer avseende ungdomens förkovran och därmed nationens framtid.

Till vår trygghet har vi medborgare i Sverige Riksrevisionen. Vi medborgare är revisionens uppdragsgivare vilket framgår av att revisionen lyder under riksdagen som ju består av våra egna aktade ombud. Själv är jag särskilt tacksam att Riksrevisionen, enligt ChatGPT, i sin effektivitetsrevision särskilt analyserar om statens insatser fungerar och ger resultat. Sådan kontroll gör att vi medborgare kan sova lugnt trots allt ont och upphetsande tal om offentligt slöseri från diverse rabulister.

Den här artikeln publicerade jag för över tio år sedan. Den handlar om hur Dagens Nyheter gjorde sig tlll språkrör för en italiensk-somalisk kvinna som anklagade oss västerlänningar för massutrotning av flyktingar som drunknade på Medelhavet och därmed också för brott mot mänskligheten.

För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.

Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skrev författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof. Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.

För några månader sedan kom jag tillbaka från ett veckolångt besök hos en privat välgörenhetscentral i en slum i Fortaleza i norra Brasilien. Brasilianska slumområden – favelas – är inte att leka med. Den här heter Conjunto Palmeiras och har vid pass 40 000 invånare varav två, tre procent antas vara knarklangare och kanske 15 – 20 procent knarkare.

När man seglar och det knappt blåser något kan en femåring tillåtas leka skeppare. Han kan styra och ge order och mamma och pappa kan skratta när båten långsamt guppar åt fel håll. Under gynnsamma förhållanden kan allt tillåtas eftersom det inte gör någon skada.

Av omständigheter bortom min kontroll hamnade jag på en visning av Spectre, den näst senaste James Bond-filmen. Den var förskräcklig. Jag hade väl inte ägnat saken en tanke om det inte varit för de överflödande entusiastiska tidningsrecensionerna vid premiären. DN Kultur ägnade fyra panegyriska sidor på temana ”fullträff” och ”Pangrulle!” åt filmen.

Kanske har det hänt även dig att du i din sysslolöshet slötittat på YouTube där det finns mycket att se. Jag har exempelvis fastnat för militärparader, gärna med musik, där hundratals soldater marscherar i perfekt ordning och snirkliga mönster. Tyskarna och chilenarna, som tränat avancerade militära grupparader under tysk ledning allraminst sedan Kaiser Wilhelm II:s dagar, är särskilt vältränade och beundransvärda. Engelsmännen, ofta med säckpipor, är både anslående och excentriska. Till exempel kan en enskild soldat i leopardmantel och elfenbenshalsband tåga insprängd bland rödrockar, alla vandrande med taktfasta klackjärnssteg.

Häromdagen träffade jag en anglikansk präst, en engelsman, på en mottagning i ett diplomatiskt sammanhang. Vi smuttade på champagne i eleganta salar och talade om Jesus.

Socialism kan vara nästan vad som helst men jag tror att det enda gemensamma draget i alla socialistiska system är att beslut om samhället fattas av centralt placerade makthavare. Jag tänker på sådana som Stalin, Castro, Tito, Honecker, Hitler och Mao Zedong.

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Ämnet för dagens predikan är Sveriges dåliga tillväxt. Jag tänker inte förklara varför hög tillväxt är nödvändig för välmåendet i en nation. Jag tänker bara genom ett enkelt exempel illustrera en omistlig förutsättning för att de ska bli någon tillväxt. Men först ChatGPT:s prognoser för tillväxten uttryckt i procent innevarande år:

Om du, i likhet med mig, inte är särskild slängd i ämnet komparativ teologi så har du troligen ingen aning om att seriösa teologer på allvar ser förundransvärda likheter mellan Jesus och Buddha, den senare även känd som Gautama eller Siddharta, den hinduiske religionsförnyaren som levde femhundra år före sin judiske kollega.

Hugo Niklasson

Kommunalråd

Skäddinge kommun

I hela mitt liv har jag träffat begåvat folk som ansträngt sig för att hitta de oslagbart övertygande formuleringar som skulle förmå andra människor att ta till sig de begåvades avgörande insikter. Det kan handla om vad som helst, till exempel vilket politiskt parti som har den vetenskapligt rätta politiken eller vilken bilmodell som ger mest för pengarna.

På tapeten står regeringens plan att efterhöra kommunernas intresse av att genomföra – eller i varje fall att inte motarbeta – idén om betald utvandringshjälp till invandrare som inte trivs i Sverige. I det syftet har regeringen, som förstås är positivt inställd till sin idé, skickat ut en samordnare för ärendet. En samordnare (på bilden tillsammans med den ansvarige ministern) är vad jag förstår, åtminstone i detta fall, ett slags diplomatisk idéförsäljare i mänsklig gestalt som skickas runt i landet i stället för en remisskrivelse på papper som kommunerna knappt orkar läsa.

Vilken samtid? undrar du kanske. Den här artikeln skrev jag för precis tio år sedan och tänkte att den kunde inkallas på repövning eftersom jag menar att den fortfarande är fullt tjänstduglig.

Jordmånen för nya idéer är mer välkomnande i USA än i Sverige. Det beror på att amerikanarna är individualister medan vi svenskar är kollektivister. När en individualist stöter på en ny idé blir han inte provocerad om idén inte direkt inkräktar på individualistens egna intellektuella inmutningar. Men när en kollektivist råkar ut för en ny idé så blir han uppbragt just eftersom idén är ny vilket betyder att kollektivet ännu inte hunnit förhålla sig till den och intagit en gemensam ställning.

Edward Gibbon var en engelsk sjuttonhundratalstänkare som skrev den ständigt återutgivna klassikern Historien om det romerska rikets nedgång och fall. Han anses vara den förste historiker som närmat sig frågan vetenskapligt i bemärkelsen att han rotade i källor i stället för att nöja sig med att berätta anekdoter.

Eftersom du är känd för ditt goda förstånd och seriösa intresse för samhällsfrågor vill du kanske hjälpa mig att besvara en aktuell och knepig fråga.