Folk frågar mig varför jag är så engagerad – för att inte säga besatt – av det här med politikerväldet. De undrar om det finns något syfte med mitt tjat.

En av mina käpphästar, kanske den vackraste och mest kraftfulla av dem, är att vårt statsskick, som själv kallar sig demokrati, mer tydligt borde benämnas politikervälde. Denna teori formulerades redan 1911 av den tyske sociologen Robert Michels. Demokrati leder till ombudsmannavälde eftersom alla medborgare inte kan medverka vid nationens beslutsfattande utan av omständigheterna tvingas utse ombud som snart blir de verkliga härskarna. Wikipedia förklarar Michels tankegång ytterligare:

I egenskap av din kapitalförvaltningsrådgivare har jag en del synpunkter på dina funderingar att sätta någon miljard av dina egna pengar i Stegras pågående emission – eller åtminstone kapitalanskaffningsförsök – om sådäringa tio miljarder kronor totalt, tills vidare alltså. Jag har två synpunkter som du kanske bör ta i beaktande. Den första är den förväntade nya ägarbilden. Den andra är spelets gradvisa förvandling från något som påminner om traditionell privatkapitalism till ett mer stalinistiskt inspirerat upplägg.

Ibland – när jag håller föredrag eller läser kommenterar på den här sajten – möts jag av frågor om det inte vore dags att inte bara vara så nattsvart pessimistisk om framtiden, utan också att peka på utvägar och konstruktiva lösningar, för sådana måste väl finnas?

Ju mer staten breder ut sig desto mindre viktiga saker ägnar den sig åt. Detta gäller inte bara staten utan all mänsklig aktivitet. Vi ska vara försiktiga med vad vi önskar oss – för om våra önskningar ständigt uppfylls lär vi snart börja önska oss väldigt korkade saker. Ta exempelvis Slöseriombudsmannens slöserivinnare (slöseriförlorare?) från 2024, som inkluderade 12 miljoner för en pool som bara användes en enda gång, en rosa sten för 26 miljoner och en klonad gran för 8 miljoner. Uppenbarligen har någon haft för mycket pengar.

Häromdagen hamnade jag i en diskussion om aktuella orosmoment vilket visade sig betyda vad envar särskilt bekymrade sig för. Ukraina, Mellanöstern eller något annat? Någon i sällskapet oroade sig för att högerextremister skulle ta makten i Sverige, en annan över att en sådan som Trump bara fanns eftersom hans existens kan smitta världen med galenskap. Själv sa jag att min farhåga är att staten ska fortsätta sin långsamma men metodiska erövring av det civila samhället, alltså de fortfarande existerande medborgerliga frizonerna.

Jag har ännu ej kommit i närheten av att upptäcka alla de magiska konster som den artificiella intelligensen troligtvis behärskar. Men jag har blivit djupt imponerad av dess kompetens på områden där jag inte känner mig helt tappad bakom en vagn. Men eftersom du, liksom jag, för det mesta troligen bara blir trött på recensenter som pratar runt märkvärdiga saker i stället för att låta dem visa upp sina tricks så ska jag nu ta ut ChatGPT på banan och visa upp honom för dig.

En sak som är känslig att beröra är frågan om demokratins hållbarhet. Det enda socialt accepterade svaret är att demokratin är evig och att vi därför, i alla fall i Sverige, har uppnått samhällsutvecklingens högsta stadium.

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.

Det är bra att efter förmåga omge sig med begåvade och okunniga personer som frågar en om saker man förmodas veta. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro är en sådan person. Hon frågade mig om skälen bakom den svenska invandringspolitiken. Hon förmodade att det var i Sverige liksom på andra ställen hon känner till, alltså att mottagarländer behöver arbetskraft och därför uppmuntrar import av arbetskraft.

Igår skrev jag att filosofiska riktningar som inte erkänner sanningen som överordnad värdering, till exempel postmodernismen som menar att beroende på omständigheterna kan lite vad som helst vara sant, sedan några årtionden har tagit ett ganska fast grepp om västerlandet.

Bland alla de filosofer som jag misslyckats med att förstå intar Ludwig Wittgenstein (bilden) en framträdande position. Och det beror inte bara mina otillräckliga förståndsgåvor utan också på tänkarens besvärande svårtillgänglighet som inte bara drabbar oss utomstående utan även honom själv till den grad att han ungefär halvvägs genom livet bytte uppfattning i sin grundläggande fråga, nämligen relationen mellan språket och verkligheten.

Jag ser inte partiledardebatter på teve vilket delvis beror på att jag inte lärt mig att knäppa på apparaten. Men nu hjälpte frugan till med den saken ty hon ville se söndagens diskussion mellan dem som styr vårt land. Jag kunde hänga med av bara farten.

En vän frågade mig varför jag nästan aldrig skriver om svensk inrikespolitik. Det kan jag tala om för dig, svarade jag och började räkna på fingrarna. Politikens kärna är partiernas värderingar och de administrativa planer vilka förkroppsligar värderingarna, till exempel om partiet vill ha skolpeng och bygga Östlig förbindelse. Men du skriver ju aldrig om partiernas program, sa vännen. Det beror på att de inte har några program, sa jag. Deras idéer är ofärdiga och ogenomförbara. Före valen har de skisser och lösa önskemål, efter valen tillsätter de utredningar för att ta reda på vad de egentligen vill.

Följande artikel publicerade jag för exakt tio år sedan. Det var en dramatisk period i svensk historia. Den stora invandringsvågen, som skulle nå sin kulmen i mars 2016, hade just startat och det officiella Sverige gjorde sitt yttersta för att hitta lokaler där de nyanlända – som kollektivt kallades flyktingar – kunde huseras. Artikeln, vars budskap i stort sett bekräftats av utvecklingen, var att Sverige var oförberett och att all handlingskraft ägnades åt att anpassa oss efter ett människoflöde som vi inte kontrollerade eller ens ville kontrollera. Så här tio år efteråt fortsätter vi den politiken.

Under de senaste veckorna har jag kanske snöat in på artificiell intelligens. Det beror på att det känns som att ha fått en ny leksak till jul. Man kan, som du vet, ställa de mest komplicerade frågor och få häpnadsväckande detaljerade svar av en sådan som ChatGPT.

Den svenska regeringen försöker bekämpa brottsligheten genom att bland annat skärpa straffen. Sådana allt hårdare tag verkar rimliga med tanke på att regeringar av olika partier åtminstone sedan millenieskiftet lovat att få bukt med kriminaliteten genom nya och skärpta åtgärder såsom att anställa tusentals fler poliser.

Kanske driver jag mina käpphästar för hårt, särskilt den möjligtvis präktigaste hingsten i mitt stall, han som egentligen heter Politikerväldet men uppträder under artistnamnet Välfärdsstaten. Men eftersom det är så få som törs ta ut honom på banan faller det på min lott att ge honom den exercis han behöver för att utveckla sina krafter.

Den 20 januari 1942 avhölls en betydelsefull konferens i Berlinförorten Wannsee. Under ordförandeskap av Reinhard Heydrich (bilden), chef för säkerhetspolisen, träffades fjorton ledande representanter för nazistpartiet, SS och den tyska statsförvaltningen. (På YouTube finns flera kortfilmer om händelsen, till exempel den här). Syftet var inte att resonera om huruvida alla judar skulle förintas, ty det var redan bestämt, utan att planera de praktiska detaljerna.

Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.

Bruttonationalprodukten, kanske särskilt bruttonationalprodukten per capita, är ett konstigt djur som människan ännu inte fullständigt begripit sig på. Grundförståelsen är att BNP anger summan av de nyttigheter som under en viss period produceras av ett antal individer, till exempel en nations medborgare och övriga boende. Eftersom det handlar om nyttigheter och nyttigheter är bra saker så vet vi att BNP är bra. BNP och BNP per capita är enligt en samhällelig överenskommelse bra i proportion till sin storlek vilket betyder att om produktionen fördubblas så har livet för de berörda blivit dubbelt så bra.

I den värld där jag länge levat och tills vidare tror att jag ännu lever kan man i någon mån lita på officiella uppgifter, i varje fall om källorna är respektabla institutioner såsom västerländska statsmakter och prestigeladdade internationella organisationer med de främsta harvardekonomerna i styrelserna och marmorpalats i Washington D.C.

Om man träffar en svensk och behöver ett garanterat konfliktfritt ämne att diskutera kan jag rekommendera president Trump. Nästan alla svenskar hatar honom. Att jag påstår detta med sådan tvärsäkerhet beror dels på att mitt täta umgänge med andra människor gett mig den ingivelsen, dels på att jag just fått bevis från ChatGPT. Jag ställde följande fråga till den konstgjorda hjärnan: ”I vilka europeiska länder tycker allmänheten sämst om Trump?” och fick följande otvetydiga svar:

Hur är det möjligt att politiker beslutar om så olämpliga saker som ett universitetssystem som ger högskolorna betalt efter antalet studenter de godkänner? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.

Genom åren har jag väckt mycket ont blod genom att framföra uppfattningen att människan i valet mellan att leva av eget och av andras arbete föredrar det senare. Ansikten mörknar omkring mig och jag förklaras ha en illvillig människosyn eftersom det trots allt bara är en minoritet av landets invånare som faktiskt lever av andras arbete.

Med vänsterns ekonomiska recept menar jag allt från stalinistisk kommandoproduktion till keynesiansk sedeltryckning. Häromdagen här försökte jag förklara, nästan så att jag själv förstod det, varför keynesianism inte fungerar. Problemet är att många som kanske bättre än jag insett keynesianismens svagheter i stället gripits av tillit till kraften hos de motsatta ekonomiska mirakelmedicinerna såsom thatcherismen och de olika formerna av extremhögerliberalism.

Samuel P. Huntington (bilden) var en länge allmänt misskänd statsvetenskapsman och Harvard-professor. Det som framför allt gjorde honom illa tåld var en föreställning som han år 1996 offentliggjorde i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order där han bröt mot den då i västerlandet dominerande självgoda föreställningen att alla krig tagit slut och att det framöver bara skulle krävas amerikanska polisliknande utryckningar för att hålla världen inklusive de ociviliserade folken i schack.

Den internationella mobbning av judar och av staten Israel som nu pågår är enligt min uppfattning orättfärdig och skamlig. När Netanyahu häromdagen skulle tala inför FN:s generalförsamling lämnade nästan alla delegaterna lokalen så premiärministern fick harangera en kompakt tomhet. Trots allt gör Israel inget annat än att försöka få stopp på en mordisk rörelse som har utrotandet av Israel och alla judar på sitt program och som under åttio år med jämna mellanrum, glädjande nog utan framgång, försökt verkställa sina ambitioner.

Sedan några månader tillbaka får jag då och då ett meddelande från Microsoft på min dator. Det är inget vanligt meddelande som går att förinta med en knapptryckning. Jag får bara valen ”Läs mer” och ”Läs senare”. Detta järngrepp kan jag inte ta mig ur förrän jag efter en hel del experimenterande lyckas räkna ut vilken serie på ett halvdussin knapptryckningar som återger mig något slags villkorad frihet.

Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.

Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.