Jag skulle gå på 18.15-föreställningen på en liten förortsbiograf som har den unika fördelen att det bara finns en funktionär tillika ägare som ska göra allt: sälja biljetter, snask och popcorn, hålla upp dörrar, riva biljetter och säga åt folk att stänga av telefonerna och dessutom le mot kunderna. Puh! Så är det att vara småföretagare. Förut när folk betalade med kontanter kunde han i alla fall stoppa en del av intäkterna direkt i fickan vilket är marknadsekonomins naturliga ordning.

Göran Palm, Jan Myrdal, Kajsa Ekis Ekman, Daniel Suhonen, Staffan Beckman, Morgan Johansson Magdalena Andersson, Peter Hultqvist. Jonas Sjöstedt, Anders Lindberg, Lorentz Tovatt, Nooshi Dadgostar Mona Sahlin, Bror Perjus, Nisha Besara, Sverker Sörlin, Devrim Mavi, Per Wirtén, Robert Janson, Anders Ehnmark, Håkan A Bengtsson, Lennart Värmby, Philip Johnsson, Lars Lönnback, Kenneth Kvist, Anders Carlberg, Stina Oscarsson, Greta Thunberg, Märta Stenevi, Widar Andersson, Nina Björk, Aleksa Lundberg, Mikael Wiehe, Tobias Hübinette, Mikael Damberg. 

Att begrunda människan är som att titta i ett kaleidoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Okunniga personer som jag tror ej sällan att muslimer är så underutvecklade i sitt tänkande att man inte behöver ta dem på allvar. Till exempel vägrar de att erkänna kvinnors jämställdhet med män vilket strider mot alla våra kristna värderingar och därför är fel.

Jag har en hypotes som går ut på att politiskt korrekta människor visserligen ofta har något slags koppling till välfärdsstaten – det välfärdsindustriella komplexet – vilket jag envist hävdat många gånger tidigare. Men nu verkar det krävas ytterligare minst ett rekvisit för att utvecklas till en bona fide PK-person.

Häromdagen hamnade jag i en gradvis alltmer animerad middagsdiskussion. Sådana kan numera efter min erfarenhet handla om en av tre saker: 1. att invandringen är för stor (och verkar ha parkerat sig vid ungefär 120 000 nya uppehållstillstånd året), 2. att de kriminella inte fått läsa några böcker och just därför blivit kriminella, hör här bara vad som drabbade Lillemor, av dialekten i radion att döma boende i Bohuslän (jag ska inte säga att Lillemors  lättrogenhetet inför bedragaren hade något att göra med att Lillemor var uppfödd på en ö men kanske gjorde det saken värre att Lillemor var spelsugnare än de flesta och kunde inte låta bli att satsa 10 000 kronor när hon förlorat 100 kronor; det fattaruväl att inte kan vinna tillbaka pengarna om du inte satsar förklarade Oliver, Lillemors privata speltränare, samt 3. att samtalet ofelbart glider in på middagsgästernas tilltagande krämpor. Det senare kan man inte göra annat åt än att förklara sig själv odödlig och sedan fylla på sitt vita vin.

Mycket olika rörelser både kallas och kallar sig liberala. I Amerika har ”the liberals” länge representerat vänstern. På andra platser och vid andra tidpunkter har de räknats till både centern och högern. I Ryssland är det liberaldemokratiska partiet ett ultranationalistiskt stödhjul till Putin, i Japan är det konservativt.

Den som vill ha osminkad information om hur det står till med den svenska offentliga sektorns ekonomi kan fråga min portugisiskafröken som bor i Rio de Janeiro. Hon har aldrig varit i Sverige och är därför obesmittad av den svenska diskurs enligt vilken alla offentliga, anslagsfinansierade verksamheter alltid har för lite pengar och därför alltid går på knäna.

Djupsinniga människor har genom årtusendena ägnat mycket tid åt att försöka förstå saker – tänk bara på Platon och Darwin – utan att för den skull själv begripa något bättre (i varje fall inte Platon). Ändå händer det hela tiden saker och ting som må vara bra eller dåliga för mänsklighetens bekvämlighet men inte har ett dugg med Platon och andra djupingar att göra. Till exempel har mänskligheten i alla tider haft behov av effektiva stridsvagnar men det var först kring förra sekelskiftet som det lagom till första världskriget som det till mänsklighetens förvåning började tillverkas praktiskt användbara don. Hur gick det till?

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Härintill finns en artikel av Lennart Waara om familjen Myrdal, särskilt sonen Jan, död sedan många år. Jag tar mig för pannan när jag läser artikeln eftersom jag håller Waara för en förnuftig karl men Jan Myrdal för en uppblåst, självgod, förljugen, pretentiös, bortskämd och inbilsk typ. Är det samme Jan Myrdal Waara och jag lärt känna?

En av de märkvärdigaste, mest vällyckade men samtidigt oslagbart kontraintuitiva insikterna som människan någonsin prövat på sig själv och sitt samhälle är tanken att de gemenskaper utvecklas bäst där ingen statlig myndighet ens försöker styra tingens ordning utan allt får förändras lite som det behagar enligt parollen laissez-faire som först formulerades av franska sjuttonhundratalsfilosofer men fick sitt internationella genombrott genom insatser av sådana som Adam Smith.

Dagens Nyheter har en krönikör som heter Alex Schulman som jag aldrig brytt mig om att läsa eftersom jag har haft… ja, fördomar mot honom. Men så läste jag en text (19 februari) och upptäckte att hans fördomar är mina. Liksom jag tycks han hela tiden söka efter tydligare sätt att formulera det förakt en vanlig människa måste känna inför samtidens enfald och bristande ansvarskänsla.

Addis ligger två och en halv kilometer ovanför havsytan vilket är illa nog eftersom som alla bussdäck är blankslitna i dessa trakter, något som jag särskilt betänkte på den sista branta sträckan tre mil från bergen en kilometer i höjdriktning ned till Massawa. En passagerare hade med sig tjugo bångstyriga getter för vilka han skulle köpa en brud. Getter har en tendens att stångas vilket gör att man måste binda dem varvid de i stället övergår till gälla bräkningar som stör mitt envetna och skräckslagna stirrande i golvet.

Kapitalister lyckas inte alltid i sitt uppsåt att ”ständigt ackumulera”, det vill säga spara och investera, som Karl Marx ironiskt formulerade vad han ansåg vara ”lagen från Moses och alla profeterna” för rika människor. (Notera att Marx, som själv var jude, kostade på sig att sprida retsamma kommentarer om sitt folk. Om tidevarvet varit lika politiskt korrekt som vår moderna epok så hade den store ekonomen troligen blivit avplattformerad och hela hans lära kanske fallit i vanrykte – särskilt om det kommit ut bland tidevarvets suffragetter och MeToo-anhängare att Karl bedragit sin fru baronessan Jenny – bilden – och fått barn med familjens piga.)

Jag har tänkt en del på FN:s mänskliga rättigheter sedan jag nyligen skrev om dem. Jag gillar inte det där med att miljardtals människor, enligt artikel 24 i rättighetsdeklarationen, skulle ha rätt att be mig om betald semesterledighet och att jag, eller kanske jag via svenska staten, skulle ha en motsvarande skyldighet att betala. Hur FN-förbundet menar att ingressbilden illustrerar min skyldighet att betala allas semesterledighet vet jag inte men det ser ut som om den vackra, blåbaskrade krigaren med sin mauser ska ut och råna mig under småflickornas beundrande blickar).

Jag har tillbringat en natt i sömnlöshet och ruelse. Det beror på att min portugisiskafröken igår kväll ställde mig på det hala med en självklar fråga som jag inte omedelbart – inte ens efter utsträckt svarstid – kunde ge ett vederhäftigt bemötande.

Nu är det säkert flera år sedan jag senast tjatade om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag tror tills vidare att detta tjat är ett viktigt tjat eftersom den som inte begriper sig själv är dömd att hjälplöst famla i tillvaron ungefär som den som vandrar runt i ett kolmörkt rum och försöker orientera sig med de utsträckta fingrarna. Som Shakespeare sa: ”Den varelse som ej sitt ursprung vördar får inget säkert fäste i sig själv”. Jag tror i alla fall att citatet har någon sorts relevans för det jag vill säga; i vilket fall som helst är det från Shakespeare vilket är en kvalitetsmarkör som bör imponera på vem som helst.

Via det system av kablar, routrar och radiolänkar med mera som tillsammans med lite annan teknisk utrustning, om jag fattat rätt, bildar internet står jag i förbindelse med nästan hela världen undantaget Korea och andra ogästvänliga områden. Normalt är de signaler som når mig mycket varierade men häromdagen var de budskap som kom från alla håll tämligen enhetliga och gick ut på att presidentkandidat Trump är galen.

Enär självberöm luktar illa bör man inte i oträngt mål framhålla att man varit förste byråsekreterare på en statlig myndighet. Men å andra sidan finns det ingen anledning att undanhålla sådan information om den kan bidra till fördjupade kunskaper.

När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första har jag döpt till spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof (). Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Med lite ansträngning ska jag försöka sänka krönikans intellektuella nivå till något som passar en läsare av Dagens Nyheters ledarsida. Nyss förekom en troligen allvarligt menad diskussion om visitationszoner och om huruvida de fungerar. Det gör de. Jag är själv ett levande bevis.

På senare år har jag haft en allt starkare känsla av att allt blir dyrare utan att någonting blir bättre. Till exempel bor frugan och jag i en villa som är väl utrustad med säkerhetsdetaljer från det välrenommerade säkerhetsföretaget Verisure. Tanken, som den presenterats för oss, är att brottsligheten lokalt ska kontrolleras med hjälp av oljud och larm, automatisk polisanmälan via Verisure, filminspelning och snabbutryckande vakter som tyvärr saknar både schäferhundar och baseballträn men säkert hade kunnat extrautrustas mot en rimlig avgift ty säkerhetsleverantören är mycket tjänstvillig.

Samhällena förändras ofta mer radikalt än vad som riktigt kan tålas av oss lite erfarnare medborgare som sätter hyfs och plikt högre än bjäfs och kyld champagne särskilt om hålldamen – på bilden den undersköna Odette, Swanns ständigt lika åstundade hålldam i Prousts På spaning efter den tid som flytt; en bok som i våra dagar endast läses i kvinnliga bokcirklar för att hålla romantiken vid liv och stå ut med madeleinekakorna och att behöva betrakta den ändlösa skildringen av en rosenbuskes levnad.

Ursäkta, men man kanske kan få ställa frågan även om den är förbjuden och bara leder till att frågeställaren (jag) får skämmas. För en tid sedan, när frågan om ett svenskt Nato-medlemskap kom på tapeten, hade jag inga dubier om det ens uppstod någon undran min skalle. Att Sverige i själ och hjärta hörde till Nato var en sådan där sak som man som svensk bara visste och om man inte visste det så hade man fått lära sig i lumpen. (Bara en sådan liten propagandistisk detalj som att ”lede fi” i läroboken identifierades som ”Stormakten Röd” gav ett tips om tänkesätten inom försvarsmakten. Att officerarna åkte på kurser i San Diego fick man reda på ryktesvägen.)

En för mig tankeväckande men kanske meningslös observation av sociala förhållanden är att när något nytt uppträder i samhället som är stort nog att utöva inflytande under lång tid så kommer människor redan i början av företeelsens existens att ana vilka konsekvenser som kommer att uppträda. Puh! Vad kan det betyda?

Du kanske tycker jag tjatar för mycket om att den enda samhällsgrupp som kan utgöra ett alternativ till dagens politikervälde är medelklassen. Med medelklass menar jag människor med småborgerliga och gråsossiga värderingar som utgör motsatsen till det PK-istiska idégods som idag styr Sverige.

Jag talade nyligen med en samhällsforskare som forskade om de sociala konsekvenserna av ett rejält genombrott för den artificiella intelligensen. Han sa att allraminst halva befolkningen skulle blir arbetslös.

Åh fan, sa jag. Varför tror du det?