Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.

Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.  

När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.

Häromdagen blev en trettionioårig pappa ihjälskjuten inför sin tolvårige son i en gångtunnel i Skärholmen. Med rutinmässig säkerhet vidtog Sverige de anbefallda och intränade åtgärderna som gick ut på att situationen nu återigen under en sorgeperiod blivit outhärdlig (fast man, som det visade sig också denna gång, inte ville pröva några otestade metoder mot den våldsamma brottsligheten.)

För några dagar sedan publicerade ledarskribenten Erik Helmerson en (låst och ganska elak men angelägen) artikel om Folklistan där han bland annat jämställer listans valda ombud med ett antal oregerliga rättshaverister i en bostadsrättsförening.

Själv tror jag som sagt att det finns en koppling mellan staten och klimatindustrin. Med klimatindustrin menar jag hela den apparat av människor, institutioner, lagar och andra regler som under de senaste decennierna byggts på tesen att människans utsläpp i atmosfären av framför allt koldioxid hotar att höja jordens temperatur på ett för människan skadligt sätt. Ingen vet säkert om denna filosofiska grund på vilken klimatindustrin vilar är långsiktigt hållbar men det spelar ingen roll för industrins utveckling. Det räcker med att tillräckligt ekonomiskt välförsedda intressen tills vidare oroar sig tillräckligt för att sätta av resurser för systemets underhåll – vilket framför allt betyder ersättning för personal – och vidare utbyggnad.

Människan har, vad jag tyckt mig kunna iaktta, utvecklat två väsensskilda metoder att trassla sig fram i tillvaron. Under minst femhundra år har dessa metoder, för det mesta under gemensamma konflikter, kämpat om herraväldet över tänkandet.

Självklart talar jag om kampen mellan det religiösa och det vetenskapliga synsättet. Många menar, på ömse håll, att den matchen är avgjord med den egna sidans otvetydiga seger.

Med alla krig som omringar oss har jag inte kunnat undvika att observera att krigföring är en tekniskt avancerad verksamhet. Om exempelvis artificiell intelligens kan användas för att döda fler fiender så gör man det. När jag läst om pågående krig, särskilt kriget i Gaza har det slagit mig att IDF, den israeliska armén, tycks göra flitigt bruk av AI. (Läs mer i den israeliska tidningen + 972.

Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall

Förr tiden, det vill säga innan staten år 1972 äntligen gjorde slag i saken genom att formulera tydliga regler för hur människors könstillhörighet ska kunna fastställas på ett hållbart sätt, så var det mycket människan inte kunde förstå. Från och med detta år började emellertid dittills oanad ordning och reda att bringas över hela könsfrågan exempelvis genom att individernas könstillhörighet och därmed könsidentitet kom att slutligt fastställas genom registreringar och ändringar i folkbokföringen i enlighet med ett väl genomtänkt system.

Förr i tiden – när folk i egenskap av redaktörer eller arbetsgivare betalade för mina texter – var jag mycket mer petnoga med ordföljder, semikolon och annat sådant som lätt kunde bli fel i utskriften. Numera har jag blivit mer tolerant inför mina misstag eftersom texterna ändå är gratis och den som läser betaltexter i dagliga tidningar ändå tvingas vänja sig vid slarv. (The Wall Street Journal är ett beundransvärt undantag. Om svenska journalister ville följa den tidningens höga föredöme så lovar jag att inte släppa ett enda jävla stavfel över bron.)

Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är en av dem som under decennier ihärdigast beskrivit svenskarnas rasistiska tendenser. Rasistiska? Vet vi inte genom mängder av undersökningar att svenskarna är mer toleranta än nästan alla andra och att den rasism som förekommer i nationen nästan uteslutande gror i grupper av invandrare och riktas mot svenskar?

Richard Sörman skrev nyss en krönika där han i en recension av en nyutkommen debattbok ställde den utmanande frågan varför svenska universitet och högskolor är så dåliga. Ännu mer utmanande är kanske att varken Sörman eller författaren till den recenserade boken om det högre utbildningsväsendets oduglighet inte besvärar sig med att föreslå några lösningar. ”Det är kanske symptomatiskt”, säger Sörman, ”jag är nämligen inte så säker på att det finns några sådana”.

Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén (bilden) har den andra april skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Eftersom jag har decenniers erfarenhet av att tolka myndighetschefers debattartiklar i exempelvis Dagens Nyheter tänkte jag att den här artikeln är väl som alla andra, närmare bestämt en påminnelse om att myndigheten behöver mer pengar (ofta för att de är på väg att gå in i väggen eller i övrigt snart går på knäna).

Jag råkade se en bild av kirurgisk spetsteknologi från femtonhundratalet där en medicinsk expert skulle göra hål i skallbenet hos en patient – det kallas att trepanera – för att avlägsna en sten i hjärnan som antogs göra patienten vansinnig. Jag kom genast att tänka på vår tids åtgärder mot global uppvärmning. Det som i min fantasi kopplade den femhundraåriga kirurgin till dagens miljöpolitik visade sig vara ett antal uppenbara likheter.

Två betydelsefulla och troligen stilbildande politiska initiativ har nyligen beslutats av riksdagen. Sverige har visserligen femtio års erfarenhet av omvälvande politiska reformer, men det har varit reformer av en annan typ än vad som nu tycks växa fram.

Att nationalekonomin är en banal vetenskap som ändå väcker många kloka människors nyfikenhet och debattlust insåg jag till min förvåning när jag började studera ekonomi vid Handelshögskolan. Att exempelvis Marx och Keynes teorier kunde uppmuntra till polemik och till och med grälsjuka eftersom vad som stod på spel inte bara gällde vilken samhällstolkning som var mest verklighetstrogen utan dessutom – och så mycket viktigare! – om kapitalet eller staten skulle kontrollera ekonomin.

För några dagar sedan dog nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahneman som år 2002 upphöjts till kretsen av oförgängliga tänkare för att han skrivit några böcker som sedan tycks ha gjort succé som flygplatslitteratur. Jag vet varför. Det beror på att unga företagsanställda vill skryta med att de läst eller i varje fall äger en nobelpristagarbok från vilken de hämtat en eller flera observationer varmed de räknar med att imponera på kollegorna.

Jimmie Åkesson har, tydligen med tillräckligt eftertryck för att folk skulle fatta att han var rejält sur, förklarat att han tycker särskilt illa om sådana självgoda finborgare som inte i eget namn vågat invända mot invandringen utan överlåtit det grovjobbet på sverigedemokraterna för att det inte skulle stänka någon nazistskit på finborgarna.

Ofta hamnar jag i belägenheter som jag dock har utvecklat metoder att i någon mån avhjälpa. Belägenheten kan vara den besvärande omständigheten att jag står inför något jag inte begriper, till exempel solelliptikan eller El Libertador Bolivars äventyr i trakterna av Peru och Venezuela vid 1800-talets början. Min främsta metod är att söka svar hos Google eller hos någon lärd bekant. I nödfall, som när det gäller dagens ämne, har jag varit tvungen att tänka själv vilket är ett otillförlitligt knep om än överlägset det där med att fråga vänkretsen.

Mina ord kan verka skrytsamma men du kan alltid avfärda mina tankar med en fräsning och dra slutsatsen att fågelhjärnor som jag inte behöver tas på allvar. Men jag anser att jag är den ende som ser klarsynt på 1974 år regeringsform som i år fyller femtio år.

Det började med att telefonbolaget hörde av sig mailledes och ville ha 3 076 kronor för ett samtal till Afghanistan. Men så puckad var jag inte eftersom det inte skulle falla mig in att ringa till Mellanöstern och sitta och tiga några timmar på farsi. Uppriktigt sagt hade det kanske till och med enklare att söka en kontakt i Kabul än att få till ett meningsfullt samtal med telefonbolaget vilket beror på att min identitet är mångtydig för bolaget. Man kunde tro att ett telefonbolag lättast skulle känna igen en kund på telefonnumret men så är det inte ty en kund kan vara av både person- och företagstyp.

Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?

Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

Någon dag efter sjunde oktober 2023, dagen för Hamas skändliga våldtäkt mot världsjudendomen i allmänhet och den israeliska regeringen i synnerhet, skrev jag en text om de sannolika kortsiktiga – eller kanske medelsiktiga; det är inte så lätt att veta vad som är vad men jag menade konsekvenserna fram till typ nu av detta illdåd.

Så länge jag har något att säga till om i det här landet så ska med intellektuella menas sådana som försörjer sig på att arbeta med ord. Med ord? säger en vän med en förfärad blick på mig. Du menar sådana där fjollor som skriver lyrik och sonetter? frågar han. Tror du att man kan försörja sig med sådant?

När löftesrika mänskliga relationer ska stadfästas uppskattas det av publiken om åtminstone de ena parten med ett saligt leende redovisar sådana stämningsrika känslor som kan ha gripit parterna under processen och den ena parten inte kunnat avstå från att utropa exempelvis ”det sa bara klick!” och därmed övertygat folk på hörhåll att förbindelsen lovade gott.