Jag har en enligt egen uppfattning vägande synpunkt på det här med yttrandefriheten och på yttrandefrihetens implementering i svensk lag genom lagen om hets mot folkgrupp. Jag menar att denna lag, som återfinns i brottsbalken 16 kap. 8 §, är helt felkonstruerad eftersom den kriminaliserar fel saker, nämligen vissa yttranden, som ju kan vara helt harmlösa, snarare än uttalanden som riskerar att få samhällsfarliga konsekvenser.

Vi i västerlandet, om jag får ansluta mig själv, som inte gjort mycket för att förtjäna en plats i detta månghundraåriga och ärofyllda sällskap, är mycket bra på att tänka ut och framställa nyttiga saker, till exempel bensinmotorer, vattentoaletter och penicillin. Ingen annan kultur än den västerländska har kommit i närheten av sådana framgångar som dessutom, som lök på laxen, tillfallit praktiskt taget alla människor att avnjuta. Ett underverk, helt enkelt. Om du inte tycker att det är ett underverk, och därtill det största tänkbara, så får du gärna tala om vilket mirakel som smäller högre.

Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende professionella eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.

Världen kravlar sig troligen, med stor möda, mot något slags allmänt accepterad tolkning av Trumps tullkrig. ”Allmänt accepterad” betyder emellertid inte ”av alla accepterad”, utan snarare ”dominerande”, ty olika berättelser kommer att kvarstå ungefär som dolkstötslegenden efter första världskriget överlevde som en hygglig alternativ förklaring till Tysklands nederlag och kunde användas i uppviglande syfte av Hitler.

Alldeles nyligen publicerade Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida en anhållan om hjälp från en läsare. Läsaren mindes inledningen till en dikt från sin barn- och ungdom och ville bli påmind om avslutningen som han hade glömt. Inledningen var:

Två hästar stog i ett stall

Den ene sket så det small

En vanlig människa som försöker sätta sig in i president Trumps resonemang avseende nya och förhöjda tullar på varuimporten till USA grips lätt av förtvivlad svindel över att inte förstå hur det är tänkt. Resonemangen stämmer inte. Det gör att vi som är uppfostrade i en värld där överheten för det mesta åtminstone låtsas komma med hållbara förklaringar får ångest över att vi inte förstår.

Om du, liksom jag, inte fäst särskilt uppmärksamhet vid aktiebolaget Doku, annat än att vagt notera att bolaget granskar och sprider information om ”den islamistiska miljön” i Sverige, så kan jag rekommendera ett besök.

I frågan om Trumps tullar, men även i andra samhälleligt betydelsefulla ärenden som väcker lidelser, har jag märkt hur mycket starkare känslorna är än förnuftet. Pathos förintar logos. När det emotionella engagemanget passerat en viss punkt verkar debattörerna inte längre bry sig om att ens försöka förklara vad de menar.

Jag tror att Sverige är ett trögrörligare land än de flesta andra. Efter det att George Floyd i maj 2020 i Minneapolis, stad i USA, dött av misstänkt polisvåld bestämde den allmänna meningen, inspirerad av den kritiska rasteorin, och politikerna i många politiska församlingar att polisens budget skulle skäras ned och pengarna i stället skulle användas av den kritiska rasteorins ledare för att dessa skulle göra sociala insatser (och köpa fler hus till sig själva). Detta implementerades lika kvickt som det beslutats. När polisens drog ned på sina insatser spred sig brottsligheten varefter den allmänna meningen och lokalpolitikerna vesslekvickt återställde status quo ante. Så var USA tillbaka på ruta ett efter stort och onödigt buller.

I fredags hade mina börsbesparingar krympt ihop med 10,2 procent. Även om jag vet att placeringarna efter några månader eller år brukar återta och till och med överträffa sina gamla värden så blir jag mer än normalt vresig av att behöva uppleva sådana prövningar. Jag gillar – utan alla jämförelser i övrigt – att föreställa mig att jag liksom Farbror Joakim simmar runt i en stadigt växande pengabinge. I det perspektivet känns en 10,2-procentig sättning synnerligen obehaglig. Det blir liksom en hålighet eller luftgrop en tidigare som jämna luftfärden och man kan inte undgå att oroa sig för en oväntad grundstötning.

Eftersom frågan tycks fylla nästan allt spaltutrymme måste det klia i fingrarna hos varje skribent att lägga sig i debatten om Trumps tullar och övriga handelspolitik. Men risken att göra bort sig är stor – och jag lovar att många litteratörer glatt tagit den med förväntat resultat – så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Jag har gjort några observationer och försöksvis formulerat några resonemang.

När jag var en mycket ung människa förstod jag att det fanns auktoriteter och att en del auktoriteter var till och med större auktoriteter än andra auktoriteter. Högst upp i auktoritetshierarkin fanns läkarna. Dem kunde man som vanlig människa, det vill säga patient, inte säga emot. Och varför skulle man? De hade ju överlägsen kunskap om den åkomma som man drabbats av. Eventuella lakuner i läkarnas kunskaper kunde de snabbt fylla igen genom att konsultera relevanta rapporter i medicinska journaler med många ord på latin.

Jag har en förstklassig utbildning i ekonomi från olika universitet så jag borde veta allt om alla tullsatser och andra kostnadsdrivande handelshinder i hela världen. Men det gör jag inte. Min enda tröst är att andra ekonomikommentatorer, och då inte bara svenska journalister som på alla områden verkar vara lika chauvinistiska som svenska sportkommentatorer, inte heller gör det. Det är illa, ty just nu pågår Trumps världsomvälvande, internationella tull- och handelsomvälvning som samtiden ännu inte riktigt vet hur den ska tolka. Det är nu vi behöver vara särskilt eftertänksamma, ifrågasättande och lyhörda.

Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.

Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.

I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.

Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

Jag uppskattar att sådana som du läser mina krönikor trots att de för det mesta utmynnar i tvivel, osäkerhet och i värsta fall ruelse. För övrigt skriver jag oftast inte för att jag har begripit saker utan bara för att presentera min skepsis och mina betänkligheter i mer ordnade former ungefär som när man snyggar till i en låda med gammalt skräp. (Jag har faktiskt en släkting som brukar städa i slaskhinken.)

Åsa Wikforss är i egenskap av professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien en representant för det svenska etablissemanget. När hon i Dagens Nyheter anbefaller, eller åtminstone väcker förslag om, att staten ”förbättrar kvaliteten på informationsgivningen” exempelvis genom ”moderering av innehållet” på digitala plattformar – och samtidigt förnekar att detta vore detsamma som censur – då är det min tunga medborgerliga plikt att – så länge inte någon annan representant för etablissemanget tar avstånd från Wikforss angrepp på yttrandefriheten – dra slutsatsen att resten av det svenska etablissemanget troligen också hyser odemokratiska uppfattningar om yttrandefrihetens skadlighet.

Vad jag tidigare än sagt om mänsklighetens framtid – och det är inte så lite! – så är detta vad jag numera tror.

Förr i tiden, vilket i detta fall betyder från början av 1800-talet till sådär 1970-talet, var mänskligheten, varmed jag i detta fall avser västerländska samhällsgrubblare, optimistisk. En optimist är en person som menar att historien utvecklar sig ungefär som börskurserna, det vill säga i hiskliga spasmer men ändå som en rak, uppåtlutande linje om man ber en statistiker att förvandla dagsnoteringarna till hundraåriga streck. I Jules Vernes anda blev allt bara bättre och bättre även om tillfälliga missöden kunde inträffa.

Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.

Människan, och framför allt det mänskliga samhället, är så komplicerade väsen att man inte kan säga något hållbart om dem annat än, vilket något engelskt sjuttonhundratalsgeni förklarade, att det enda säkra är döden och skatterna. I övrigt tvingas vi hålla oss till provisoriska föreställningar som, till följd av att de tilltalar mäktiga grupper, upphöjts till sanningar.

Ett betydelsefullt, världsomspännande faktum, som inte väcker så mycket debatt som det borde göra, är att jordens kvinnor med något undantag inte får så många barn att det räcker för att upprätthålla planetens befolkning. För detta krävs ungefär 2,1 barn per kvinna. Ju blåaktigare färg på bilden, desto lägre är den genomsnittliga fertiliteten i de berörda länderna och vice versa för de brunaktigare områdena. Rädslan för överbefolkning, den före klimatångesten dominerande fasan, har möjligen förlorat sitt existensberättigande.

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

I enlighet med Jesusordet om att ”den som är utan synd må kasta den första stenen” på äktenskapsbryterskan som skulle stenas, det vill säga att uppmärksamma bjälken i det egna ögat innan man observerar grandet i sin broders, så tycker jag att det är rimligt att skylla bråket mellan USA (en del skulle säga president Trump) och Västeuropa på oss själva, således oss européer.

Elon Musk som på president Trumps uppdrag leder Doge, Department of Government Efficiency, påstås arbeta enligt managementdevisen ”arbeta fort och slå sönder saker”. Det kan låta som en stollig metod att försöka öka den offentliga sektorns effektivitet, men i egenskap av gammal rationaliseringskonsult i stat och kommun är jag inte så säker. Som spelöppning är metoden troligen den enda möjliga, men sedan gäller det att samla ihop de sönderslagna bitarna på slutet och det har ingen hittills varken sett eller gjort. Man vet därför inte om det är möjligt. Det beror, tror jag även om det verkar romantiskt, på graden av förnuft, självinsikt och faktiskt också fosterlandskärlek hos de anställda i de berörda organen.

Häromdagen lanserades en ny åtgärd mot ungdomsarbetslösheten i en debattartikel i Dagens Nyheter. Åtgärden heter Nästa generation Sverige och ska börja i april med hundra åttondeklassare. Verksamheten ska bedrivas enligt en ”modell” som heter Studiemotiverande Arbetslivsorientering (SAO). Studiemotiveringen ska bibringas eleverna genom att de under ett år tillbringar två timmar i veckan på en arbetsplats.

Eftersom Trump och Putin planerar att idag samtala om Ukraina är det riskabelt för mig att beröra ämnet innan någon sorts facit eller i varje fall aktuell rapport över utvecklingen presenteras efter samtalet. Men vad jag säger och skriver har tyvärr – eller kanske turligt nog – ingen som helst betydelse så riskerna är försumbara (utom för mitt eget rykte som observatör och kommentator vilket egentligen inte heller spelar någon roll för mina möjligheter, som ändå är obefintliga, att få den där ryttarstatyn på Stureplan som jag alltid önskat mig).