Många, inte minst jag själv, har trott att de hatiska förtalskampanjerna från vänstern inte längre går hem lika lätt hos arbetsgivare, organisationer och myndigheter. Samhället ser ju inte riktigt ut idag som det gjorde för kanske tio år sedan, och numera diskuteras frågor som tidigare var tabu. Men fegheten råder ännu på många håll och de som utsätts för vänsterns smutskastningskampanjer drabbas fortfarande hårt.

Frågan kan tyckas märklig och opåkallad men under de närmast föregående dagarna har saker och ting hänt som gör den berättigad: Tulsi Gabbard, en tidigare ledande Demokrat och presidentkandidat (2020), men numera minister i Donald Trumps regering och med ansvar för alla USA:s säkerhetsorganisationer (CIA, NSA m.fl.); har i ett brev till justitieminister Bondi gjort en framställan om Obamas gripande för förräderi.

“Sexuell korruption” skall beivras, och den som “accepterar” erbjudandet lagföras. Däremot skall den som “ger”erbjudandet gå fri – annars blir det inte tillräckligt med anmälningar. Och så behövs det naturligts mer universitetsforskning om frågan.

När jag hör ordet multikulturalism skyndar jag mig genast till medicinskåpet: Jag tar inte en, utan flera tabletter för att förhindra att huvudvärken bryter ut. Men hos andra, många andra, såsom politiker med sina respektive partiledare i spetsen, utom en, är ordet synonymt med både hänförelse och ett framväxande idylliskt samhälle där Thomas Mores Utopia är enbart en blek kopia. Tar vi dessa multikulturalister på orden innebär det att Sverige går en framtid till mötes där ett aldrig skådat välstånd, samförstånd och harmoni kommer att råda. Tar vi dem på orden så innebär det att följande imaginära scen blir inget annat än en sann verklig vardag:

En av de största utmaningarna i den humanitära krisen i Gaza är att mat och förnödenheter ofta hamnar i händerna på väpnade grupper. Dessa använder resurserna för att kontrollera civilbefolkningen, och säljer hjälpen vidare till skyhöga priser. Samtidigt lider civila av akut brist på livsnödvändigheter.

Den yrkeskår jag tillhör, journalistkåren, är lite speciell på det sättet att det inte är en skyddad yrkestitel. Det innebär att vem som helst kan kalla sig journalist, oavsett utbildning och/eller erfarenhet. De flesta skaffar sig ändå någon form av journalistisk utbildning, åtminstone en termin eller två på folkhögskola, och många arbetsgivare kräver åtminstone viss utbildning eller erfarenhet, men några formella krav finns alltså inte. Det finns alltså ingen myndighet eller organisation som reglerar eller övervakar journalistkåren på samma sätt som andra yrkesgrupper, som läkare eller poliser. 

Det är problematiskt på många olika sätt.

De av oss som är gamla nog att ha upplevt rättegångarna i Sovjetunionen mot s.k. dissidenter kan minnas att de sändes i TV och att tanken verkade vara att alla skulle förstå att här hade man att göra med landsförrädare och folkfiender. Det är möjligt att man lyckades med att övertyga åtminstone de rättrogna kommunisterna i det egna landet (men även här i Sverige var Hilding Hagberg klart med på noterna). Hur som helst var det tydligt att radio och nästan alla tidningar var ivriga försvarare av de utpekade och förklarade att det handlade om skenrättegångar. Främst i ledet var nobelpristagaren i fysik, Andrei Sacharov, men det fanns också berömda författare och andra.

För fyra år sedan stängde Borlänge kommun Jussi Björling-museet. Intresset var alldeles för litet, menade de ansvariga, och vänsterpartisten Rickard Rudolfsson jämförde besökssiffrorna med Hallwylska museet i Stockholm.

Det är naturligtvis en djupt missvisande jämförelse som enbart syftade till att släcka ner debatten och ge beslutsfattarna sista ordet. Hade Borlänge verkligen velat fortsätta att vårda arvet efter en av världens främsta tenorer hade de kunnat göra det. Det handlade inte om pengar, det handlade om vilja. Kultur- och fritidsnämnden i Borlänge har helt enkelt inget intresse av att vårda kulturarvet.

Robert (Bob) A.G. Monks (1933-2025) blev känd under de senaste decennierna som ”The Grandfather of Corporate Governance”, helt enkelt av den anledningen att han var den, mer än någon annan, i början av 1980-talet och framåt, som aktivt drev en agenda att ställa krav på börsbolagen att arbeta i aktieägarnas intresse.

Birgitte Bonnesen beviljades den 18 juni resning i Högsta domstolen efter att ha dömts för svindleri. Detta är självfallet bra för Bonnesen, men även för Sverige. Bonnesenaffären och anklagelserna om penningtvätt på Swedbank är nämligen den mest pinsamma och infekterade skandal Sverige nu lider av, och det ligger i allas vårt intresse att den får uppmärksamhet.

Vi vet alla att de värderingar och synsätt som de flesta politiska partier företräder är modernt och fantastisk bra för Sverige. Men privat har ingen tagit till sig dessa, utan lever i ett oupplyst inskränkt mörker. Det är dags att modernisera dig och privat ta del av alla fördelar som gäller för Sverige som helhet.

Tvåhundrasextioettusen miljarder (261 000 000 000 000) är den summa i US-dollar som det samlade skuldberget i världen nådde i slutet av pandemiåret 2020. Under enbart det året ökade skulderna med 30 tusen miljarder dollar. Två år senare sjönk nivån en smula, som framgår nedan, men berget är fortfarande så högt att det borde orsaka svindel hos vilken ansvarsfull politiker som helst, vars land är berört av stora skuldproblem. Eller är ”siffrorna för stora för att begripas”av politikerna, som Timbros Smedjan undrade häromåret? Och det är inte blott stater och företag som nästan oavbrutet skuldsätter sig utan även privatpersoner, som knappt hade några bankkrediter för 80 år sedan. Låneförsiktighet var då en kardinaldygd, men den håller på att försvinna både inom och utom västerlandets landamären.

Strax efter finanskrisen 2008 räddades banksektorn och förmodligen hela ekonomin, i främst den utvecklade världen, den gången från härdsmälta av centralbankernas lånefaciliteter och generella likviditetsstärkande åtgärder. Med andra ord tack vare de digitala sedelpressarna, som fick balansräkningarna hos dessa centralbanker att svälla. Detta var, utan att centralbankirerna anade det, ”bara” en generalrepetition inför mötet tolv år senare med de ekonomiska konsekvenserna av politikernas hantering av Coronapandemin (eller om det var en kraftig influensa allena?).

I SVD-Näringsliv, den 5 februari 2013, kunde man läsa i intervjun med Internationella valutafonden-forskaren Michael Kumhof, att politikers kunskaper om hur pengar skapas är obefintliga och t.o.m. ”icke-existerande”. Om påståendet stämmer och är fortfarande aktuellt är det riktigt illa! Då har vi i så fall politiker i världen som besitter bland annat en ofantlig makt över offentliga utgifter, vissa i mångmiljardklassen, utan kunskap om hur det vi kallar pengar görs i bankerna idag. Kan dessa politikers finansiella okunskap, kombinerat med andra inkompetenser och det nästan uteslutande tänkandet på egen personliga nytta, vara en av källorna till de senaste årens inflation och nästan ständiga stegring av skulder i världen? Mer om dessa två ämnen följer i våra kommande inlägg.

Vissa händelser fastnar för alltid i minnet.  De flesta minns var de befann sig när de först hörde om morden på John F. Kennedy och Olof Palme eller 9-11 attentatet i New York.

Ibland, när man minst förväntar sig det, dyker det upp saker som är intressanta. Det hände mig när jag en sen kväll och inte hunnit stänga av TV-n. Då fick jag utan prut en förklaring till den franska koncernen LVHMs uppkomst, internationella framgång och ställning som Frankrikes största och viktigaste exportföretag.  

Just nu pågår nya stora stadsomvandlingar över hela Sverige. Alla kommuner, från de minsta till den största, tar fram nya så kallade visioner om hur framtiden ska se ut och den ena visionen är mer verklighetsfrånvänd än den andra. Den lilla grupp människor som får betalt för att tänka fram visionerna tycks leva i en annan värld än resten av invånarna.

Så har det alltid varit. Annars skulle man inte ha byggt parkeringshus och kontorskomplex i Klarakvarteren eller smällt upp en samling blekblå hyreskolosser i Haga Norra. Och beslutsfattarna fortsätter på den inslagna vägen, utan att lära av sina företrädares misslyckanden.

År 2019 skrev jag om varför vi måste slåss för att värna äganderätten. Trots pompösa valtal och ny regering är vi farande kvar i samma hopplösa position och ingen verkar bry sig.

Det kan rakt inte betraktas som en harmlös socialism att under lång tid urholka Europakonventionenens äganderättsskydd. De regler vi vuxit upp med och som fortfarande lärs ut på högskolor och universitet måste få gälla. Det gör dom inte idag.

Jag har i många år varit stammis på en kinarestaurang. Kineser jobbar mycket.

Den kinesiska kvinna som arbetar där börjar nu närma sig pension och restaurangen som varit hennes arbetsplats i decennier är snart ett minne blott.

För något år sedan, när planerna på CO2-infångning presenterades skrev jag texten nedan. Den blev åter högst aktuell när jag med posten idag fick en påkostad broschyr från Stockholm Exergi där de skryter över sitt stora – jag talar om många miljarder – projekt att fånga in CO2 från atmosfären och efter likvidifiering (till stora energikrävande kostnader) lagra den under havsbottnen.

EU vill göra gott, rädda planeten och ge oss ett bättre liv. Fina ord, men i detta fall blir det förmodligen tvärt om.

Textil produktion och hantering förorenar, slukar vatten och ger upphov till farligt avfall. Varje medborgare i EU kastar 19 Kg textil varje år, en ökning från 17 Kg år 2019. EUs nya textildirektiv syftar till att minska vår resursanvändning genom at kräva att all textil återanvänds. Detta skulle, i teorin, leda till 65% mindre CO2 utsläpp och 70% mindre resursanvändning. Från 1e januari 2025 måste därför alla EU länder samla in textil i en separat avfallshantering.

Jag är en så kallad ”kulturellt kristen” protestant, som sedan nästan 30 år lever i ett romerskt-katolskt land. Jag är inte religiöst lagd, men jag funderar då och då över religionens plats och roll i våra liv. Nu senast när påven Franciskus, eller mer gemenligen Jorge Mario Borgeglio, gick ur tiden.

På tv rapporteras regelbundet om demonstrationer med tiotusentals medborgare. I Sverige? Nej, men i Frankrike, Rumänien, Turkiet med flera länder.

Sverige är det land i Europa som har flest skjutningar och bombdåd. Massinvandringen förstör vårt land, folkutbytet saknar motstycke i historien.

USA har förlorat runt fyra miljoner industrijobb sedan år 2000. En del har visserligen återvänt, men långt ifrån alla. I stället har de ersatts av servicejobb – McDonald’s, Walmart och liknande – jobb som generellt betalar betydligt sämre än industrijobben.

Under en helg i mars möttes Liberalerna, som de gamla Folkpartisterna numera kallar sig, i Karlstad. Inte för att visa hur splittrade de är, nej faktiskt inte, utan för att enas kring något som de kallar “Vision Selma”.

Vi vill aldrig betala, men vi vill alltid ha saker. När man uttrycker det så tydligt märker de flesta att det finns en motsättning mellan dessa önskemål. Detta betyder att vi inser ekonomins mest grundläggande logik – om vill ha något, så måste vi betala för det. Inget är gratis. Detta är en självklarhet, men som med de flesta självklarheter så glömmer vi den ständigt.

Det har sedan 18 februari pågått en kampanj på nätet som uppmanar konsumenterna att under denna vecka bojkotta livsmedelsbutikerna. Det är de hitintills nästan konstant stegrande matpriserna som har varit motivet för initiativtagaren, Tanja Andersson, till igångsättningen av denna aktion. En kampanj som har gett genklang hos bland andra Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, där han anklagar regeringen för att sitta på händerna och råder den att införa mer eller mindre socialistiska lösningar för att förbättra konkurrensen inom branschen.

Ett parti kallat Personvalspartiet har funnits på nätet snart en månad. Vad som saknas är de förträffliga medborgarna med arbetserfarenhet, kompetens och en omutlig etisk kompass inbyggd i hjärtat som ska kandidera till riksdagen den 13 september 2026. De som ska rädda Sverige.

Mineralavtalet

Skälet till att Volodymyr Zelenskyj ville besöka Vita huset den 28/2 var för att USA och Ukraina hade enats om att skapa en investeringsfond baserad på Ukrainas sällsynta jordartsmetaller såsom litium plus några andra ämnen som finns i Ukraina, som Ukraina inte kan få ut, men som USA kan få ut eftersom de har mycket bättre resurser.

Hur förbereder man sig för ett möte med sin närmaste bundsförvant och mångåriga allierade? Kanske inte mer än i form av några handskrivna anteckningar, då man är övertygad om att man ska samtala med en välvilligt inställd presidentkollega i en mindre formell inramning. Visst kan man väl gå med på att tala värdens språk, eftersom temat är bekant och man, för artighetens skull, inte vill krångla till det.