Få saker är så lustfyllda som en cappuccino och en god bok på en uteservering de första varma vårdagarna. Efter att under hösten skrivit om farorna med den djupa staten och myndighetsaktivism kände jag att det var dags att damma av Oswald Spenglers klassiker Västerlandets undergång(Der Untergang des Abendlandes) utgivet i två delar 1918 och 1922. Boken är en civilisationskritisk studie som presenterar en cyklisk historiesyn där kulturer liknas vid levande organismer som föds, mognar och oundvikligen dör.

Vid grova våldsbrott fungerar rättsstatens institutioner i regel väl. Bevis prövas och processerna granskas noggrant. Men rättsstatens verkliga kvalitet prövas inte i de mest uppmärksammade fallen, utan i vardagen – i de mål som sällan når löpsedlarna.

En meme som dyker upp på sociala medier visar ett päron och texten: “Detta är ett äpple! Om du ser ett päron är du högerextremist”. Utöver memens humor säger den något viktigt om vår samtid. Kallar man saker vid deras rätta namn utsätter man sig för en stor risk. Om man menar att det finns två kön klassas man som reaktionär. Kallar man en pedofil för en pedofil döms man för förtal. Ett samhälle som använder polis och domstolar för att hindra medborgarna från att säga sanningen står på randen av kollaps. Det vet vi från exempelvis Sovjetunionen.

Alla partiledare bär numera svenska flaggor och älskar Sverige. Pendeln har svängt tvärt från Mona Sahlins famösa nedvärdering av svensk kultur. Svängt, till hur det var tidigare och nog egentligen alltid har varit.

Nationalismen har långa och djupa rötter i Sverige. Antagligen går den tillbaka ända till Gustav Vasas tid, när danskarna kastades ut. Men låt oss ta ett raskt skutt framåt, till när Sveriges östra del, Finland, 1809 förlorades till ryssarna. Senare skaldade Tegnér: ”… och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!”

Bör västvärlden riskera en konfrontation med Iran – eller acceptera möjligheten att en kärnvapenbeväpnad regim utövar påtryckningar över en av världens viktigaste oljeleder? Dilemmat går till kärnan i dagens debatt om Iran och de risker som hotar global handel.

I en tid då många hackar på stackars Vladimir Putin (möjligtvis kopplat till mord, krigsbrott, invasioner och kärnvapenhot?) så vill jag sträcka ut en hand. I denna hand finns goda råd. Jag kan som svensk ge detta råd eftersom vi en gång befann oss där Ryssland befinner sig idag. Alltså i ruinerna av en stormakt där och ekot av fornstora dar sakta klingar bort, och med utmaningen att acceptera detta.

Klimatmatematiken: Jakten på nollpunkten

Vi raserar vårt välstånd för en siffra som knappt går att mäta.
Låt oss tala om siffran politikerna skyr: -0,003 grader Celsius.

Förenklat: Det är den teoretiska temperatursänkningen vid år 2100 om Sverige helt upphörde att existera idag.

Trots regnet och kylan satt såväl turister som bedjande besökare vid helgedomen “Vår Fru av Stenportens kapell” i centrala Zagreb. I Stenportens valv finns ett altare och en målning föreställande Jungfru Maria och Jesusbarnet. För en slant kan besökaren köpa vaxljus och tända dem i samband med bön om något som ligger varmt om hjärtat. En skylt informerar om att detta är en helig plats och att tystnad och respekt förväntas.

I Det goda samhällets lag är det inte endast skribenterna som informerar och puttar fram läsaren mot lärande och egna reflexioner, när de inte blott försöker friska upp hans minne i diverse ämnen (se vårt förra inlägg: En jävig gästtext om nyttan med DGS). Även en hel del av kommentatorerna bidrar i hög grad till det. Många av dessa kommentatorer är livserfarna och har uppenbarligen bildning och läsning som andra föda. Utöver det vägrar de, lyckligt nog, att lägga sitt tänkande på entreprenad.

Smeden bakom lyckan att jag upptäckte Det goda samhället (DGS) heter Gunnar Sandelin. Efter att jag dagligen under tre års tid hade bloggen som en daglig omistlig läsning, förmedlade samme Sandelin mina allra första gästtexter, med start i mitten av augusti 2022, till redaktionen för utgivning. Tack vännen! Och ett stort tack till redaktionen som publicerade dem (och det efterföljande femtontalet).

Människan har överlevt i cirka 300 000 år av ett enda skäl: vi anpassade oss till verkligheten. Inte till ideologier och inte till känslor.

Därför är det så anmärkningsvärt att vår tid präglas av idéer som aldrig hade kunnat existera i ett samhälle där överlevnaden stod på spel.

Det närmar sig deklarationstider. När du deklarerar redovisar du vad du har gjort under förra året. Det är nu du ska planera för hur din deklaration kommer att se ut nästa år. När du deklarerar redovisar du bara vad du redan har planerat och genomfört.

Det finns de som avskyr honom, han gör inget rätt bara en massa fel. Att han är äcklig, osympatisk, burdus och mycket annat. Det gäller de allra flesta i Sverige inklusive media finansierade helt eller delvis av statsmedel.

Efter skandalerna i det norska kungahuset och Epstein-filerna vädrar republikaner i Norden morgonluft. Att ändra ett statsskick på grund av skandaler är dock ingen bra idé. Ingenting i det här fallet hade varit annorlunda om Norge vore en republik istället för en konstitutionell monarki. Att människor har dåligt omdöme gäller oavsett statsform. Det är naturligtvis alltid graverande när människor med mycket makt missbrukar sin ställning.

Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro hyllar de spanska socialisternas förslag att bevilja över en halv miljon papperslösa asyl. “Låt Spaniens amnesti vara en inspiration”, skriver Fredrik Kopsch på Timbro. Han argumenterar om samma extra-allt-fördelar med invandringen som Centerpartiet brukar göra. Massinvandringen välsignar oss med såväl ekonomiska, moraliska och mänskliga fördelar. Detta är naturligtvis varken sant eller ett sammanhängande argument. I de allra flesta fall måste man göra ett rationellt övervägande av våra moraliska förpliktelser och ekonomiska realiteter. Vi kan inte ha kakan och äta den.

Även de mest välmenande system som skapats av människor kommer så småningom att missbrukas och utnyttjas. Detta är inte ett misslyckande av medkänsla, utan ett misslyckande att konfrontera förutsägbart missbruk.

När människor – läs: politiker – utformar ett system bör de utgå från att dess gränser kommer att testas. Incitament formar beteenden, ofta på sätt som avviker från de ursprungliga intentionerna. Det som senare fördöms som ”omoraliskt missbruk” är ofta en rationell reaktion från individer som optimerar för egenintresse inom ett regelsystem.

Ibland kommer obehagliga minnen för mig av sammanträden där en odräglig kollega deltog. När det begav sig började varje litet anförande med ett grötmyndigt ”Nu är det så här…”. Han tänkte sig uppenbarligen att på så vis etablera sanningen och förutsättningarna för allt som skulle komma att sägas. I grunden handlade det oftast om halvt patetiska försök till ”eminens över evidens”.

EU beslutade för några år sedan om bindande regler för kvotering till bolagsstyrelser. Senast juli 2026 ska minst 40 procent av styrelseledamöterna i börsnoterade företag vara av det underrepresenterade könet, det vill säga kvinnor. Syftet är att öka jämställdheten.

Trump avstod från att hota med militärt våld i sitt tal i Davos, men inte från att utöva påtryckningar. Därmed lämnades Nato med en svår fråga: vad händer när en allierad behandlar en annans territorium som förhandlingsbart?

Föreläsningsserien Livsviktigt som anordnas i Linköpings domkyrka bjuder in spännande föreläsare och drar stor publik. Medelåldern på publiken är runt sjuttio och när frågor ställs mot slutet av föreläsningarna får man ett hum om vilka värderingar som är rådande bland besökarna. Gång efter annan ventileras ett missnöje och en oro för sverigedemokraternas växande inflytande i svensk politik.

Ett barns framtidsutsikter beror i hög grad på vilket land det föds i och vilket stöd samhället erbjuder. Harry Margulies undersöker hur dessa tidiga ”vinster” och ”förluster” påverkar människors möjligheter senare i livet.

”Så blev kulturen bara en finmöbel i salongen”. Så lyder rubriken och piken i kulturkritikern Stefan Eklunds recension (SvD 18 januari) av Sverker Sörlins essä Kulturens värde (Atlas 2025). Följt av ingressen ”Visionen var att kulturpolitiken skulle förbereda medborgare på de krav som demokratin ställer på dem” och jag undrar vems vision?

I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté (Dir. 2025:70) som skall se över hur äganderätten kan stärkas. Kommittén har uppdraget att undersöka om regeringsformen (RF) bör ge bättre skydd för den som drabbas av att staten begränsar hur man får använda sin mark. Regeringens initiativ är i och för sig lovvärt, men att uppdraget begränsats till enbart RFs negativa inverkan på skyddet av äganderätten är olyckligt. Det finns andra lagar som gröper ur äganderättsskyddet och som borde inrymmas i kommitténs uppdrag. Kommitténs arbete har nått halvtid så dags för regeringen att utvidga uppdraget och utfärda nya kompletterande direktiv. Skyddet av äganderätten är för viktigt för att slarvas bort, så gör om och gör rätt.

Den diskussion som nu pågår är surrealistisk och helt präglad av känslor och väldigt lite realism vilket torde bero på spridningen av the Trump Derangement Syndrome (TDS), en mycket elakartad pandemi. Den kännetecknas av en gränslös avsky mot Trump och oförmåga att se realistiskt på samhällsfrågor.

Dagens Nyheters ledare den 5 januari 2026 om ”fred i Gaza” lider av ett problem som länge har präglat DN:s behandling av Israel: man nöjer sig med halva ekvationen.

Den andra halvan – antisemitismen, Hamas uttalade mål och Israels existentiella hot – behandlas antingen som bakgrundsbrus eller som något som inte tillmäts avgörande betydelse.

Båda mina föräldrar var överlevare från Förintelsen. De deporterades från Rumänien till två olika koncentrationsläger, överlevde kriget, fann varandra igen och beslutade sig för att fly från kommunismen. Deras flykt tog dem till Österrike, där jag föddes.