I efterdyningarna av Hamas terrorattentat mot judarna har många svenska kändisar kommit ut som fullkomligt aningslösa och i många fall som fullfjädrade antisemiter. Kakan Hermansson är en av dem. I ett inlägg på X kallar hon en svensk jude för ”smuts”.

Nyligen skrev Patrik Engellau en mycket tänkvärd text här på DGS, om vita män. Det fick mig att fundera lite på just vita män. De män som jag vuxit upp med – min pappa, min morfar, min bror. Och numera min man och min son förstås plus alla andra vita män jag känt och älskat genom åren. Det här är en hyllningstext till vita män.

Efter Hamas terrordåd mot Israel den 7 oktober festade exilpalestinier loss på svenska gator och torg. Det var rena karnevalsstämningen när de körde runt med bilar, smällde av fyrverkerier och dansade i glädjeyra över massakern på judiska barn, kvinnor och åldringar. Malmö, Helsingborg, Växjö och Stockholm var bara några av städerna som drabbades och frågan som både jag och många andra ställde var: Var fanns polisen?

En av de orsaker man brukar ange när man ska förklara den eskalerande kriminaliteten i Sverige är trångboddhet. Men trångboddhet är inget nytt i Sverige – tvärtom. Det är inte särskilt längesen svenska barnfamiljer – statare, torpare, arbetare – fick tränga ihop sig i ett rum och kök, utan vare sig rinnande vatten eller toalett. Men det skapade inte kriminalitet utan snarare en beslutsam strävan efter att skapa bättre levnadsvillkor.

Det svenska rättsväsendet är inte anpassat för barn, säger försvarsadvokat Nooshi Aknooni Ficks till P4 Stockholm. Och det har hon naturligtvis rätt i. Det beror på att barn normalt sett inte begår så grova brott att de behöver sitta i förvar. I alla fall har de inte gjort det tidigare. Att det likväl sitter ett hundratal barn häktade i detta nu beror på att vi idag, på grund av migrationspolitiken och den kravlöshet som mött de ”nya svenskarna”, har mängder med familjer där barnen fått växa upp utan den fostran som gör dem till normala tonåringar.

Den 7 oktober utförde den islamistiska terrorgruppen Hamas ett attentat som krävde fler judars liv än något annat enskilt terrordåd sedan andra världskriget. Sedan dess har Hamas satt sig i säkerhet, med israelisk gisslan och palestinsk civilbefolkning som mänskliga sköldar. Och nu tar 160 skådespelare, musiker och programledare ensidigt parti för Palestina under den av storhetsvansinne präglade hashtaggen #Vikräver.

”Vi kan inte stillatigande se på när människor mördas och liv ödeläggs”, står det i inlägget som spridits på sociala medier.

Det gick dock väldigt bra att stillatigande se på så länge det var enbart judar som miste livet. Jag såg i alla fall inget #Vikräver-inlägg innan Israel började försvara sig.

Det går inte en dag utan att man funderar på hur långt det svenska vansinnet kan gå. Och varenda dag tvingas man konstatera att det alltid kan gå längre. Kriminella kan skaffa sig bostadsrätter utan att bostadsrättsföreningen får kolla deras bakgrund medan vanligt folk inte får sätta in ett par tusen på banken utan att redogöra för exakt var pengarna kommer ifrån. I Sverige får kriminella även driva vårdcentraler och LSS-företag, myndigheterna är infiltrerade av klaner, som lämnar ut hemligstämplade uppgifter till andra kriminella, och vem som helst kan skriva sig på din adress utan att du får vetskap om det. Och IS-terrorister får arbeta med barn.

Ska det någonsin ta slut?

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan det islamistiska terrordådet i Bryssel skulle börja bortförklaras av diverse mörka krafter. Redan morgonen efter dådet skrev socialdemokraten Björn Alvebrand ett offentligt inlägg på Facebook, där han skyllde attentatet på Sveriges regering som, enligt honom, samarbetar med en ”nazistisk vit maktrörelse” och har underlåtit att respektera islamister genom att vägra inskränka yttrandefriheten.

Två svenskar har mördats i ett islamistiskt terrordåd mitt under EM-kvalet i fotboll i Bryssel och terroristen siktade in sig just på blågula tröjor. Blågul landslagströja på kvalmatch till fotbolls-EM är alltså numera något som kan medföra ond, bråd död till Allahs ära.

Det kommer inte att dröja länge förrän svenska ledarskribenter, goda kristna förespråkare och annat löst folk börjar leta efter ursäkter. Svenskarna har ju trots allt bränt jättemånga koraner på senaste tiden och är dessutom rasister och islamofober och gärningsmannen är förstås en vilsen stackare som lidit alla helvetes kval på grund av det blågula förtrycket.

I Sverige spelar det ingen roll vem som utför en terrorattack, eller mot vilka den riktas, det leder alltid till åtgärder mot islamofobi. Så även Hamas antisemitiska terrordåd förra helgen. Medan judar lever under konstant hot, även i Sverige, satsar nämligen Malmö stad stort på att motverka just islamofobi.

Ibland har jag svårt att sova och vaknar redan i gryningen. Som ung tyckte jag det var jobbigt, eftersom jag hade småbarn, tider att passa, sånt som krävde en ostörd nattsömn. Numera är livet mer kravlöst – jag sköter mig själv, kan jobba på vilka tider jag vill och har lärt mig uppskatta de tidiga gryningstimmarna. Inga plingande mobiltelefoner, inga ljud från tunnelbanebygge och husbyggen, bara tystnaden och tankarna.

Ibland händer det att Sveriges Television får till det riktigt bra. Så skedde i torsdagskvällens Rapport 19.30. Inte för att jag är helt säker på att det skedde med vilje. Med tanke på hur svårt SVT har att rapportera om terrordådet mot Israel utan att sticka offerkoftor åt araberna kan det vara ett olycksfall i arbetet. Bra var det i alla fall, eftersom det tydligt visade hur svårt det arabiska civilsamhället har att ta avstånd från terrorism.

Knappt har kropparna hunnit kallna, efter Hamas angrepp på Israel, förrän representanter för svenska kyrkan går ut i medierna för att relativisera slakten. Denna gång är det Håkan Sandvik som öser på med sina finaste argument för att släta över Hamas angrepp och palestiniernas oförmåga att ta avstånd från terrorn.

Efter helgens händelser i Israel har mängder med palestinier varit ute på våra svenska gator och firat Hamas massakrer på judiska kvinnor, barn och äldre. Bilkaravaner med idel tjutande och tjoande glada mordanhängare i Malmö och Kristianstad, fyrverkerier, glädjedans i Växjö och segerfirande på Sergels torg i Stockholm, med mera, med mera, med mera – för att inte tala om alla uppsluppna inlägg som spritts på sociala medier. Det tycks inte vara någon ände på deras dreglande åtrå efter oskyldiga människors blod.

Helgen har präglats av Hamas terrorkrig mot Israel, med mängder med döda, skadade och ett stort antal gisslan. I Sverige mobiliserar sig nu antisemiterna för att sticka offerkoftor åt de islamistiska terroristerna. Dels de muslimer som är ute och firar att judar mördats, dels alla de andra, som försöker maskera sin antisemitism genom att använda ord som ”Israel”, ”israelisk” och ”israeler” istället för ”jude”. Som Vänsterpartiets Ulla Andersson, till exempel, som i detta yttrande på X väljer att helt avhumanisera judarna:

”Så fruktansvärt! Nära 200 döda i israelisk vedergällning.”

Sådant som för inte särskilt längesen beskrevs som högerextrema och rasistiska konspirationsteorier har nu blivit sanningar som inte ens de mest förljugna dårarna kan fortsätta förneka. Således läser jag nu att att polisen sannolikt är infiltrerad av kriminella.

Man kan tycka vad man vill om folk som ”partyknarkar”, för att använda Magdalena Anderssons vokabulär, men att hålla dem ansvariga för att gängkriminaliteten är naturligtvis bara ytterligare ett sätt för Socialdemokraterna att undandra sig sitt eget ansvar för kriminalitetens utbredning. Detta skrev jag om redan 2021 och nu har Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet yttrat sig om samma sak. Det här är, säger han, ”en enormt märklig omvändning” från den vedertagna uppfattningen att det är narkotikalangarna som utgör det stora problemet:

Just nu visar SVT Play en dokumentär om USA:s ålderstigna politiker. I Utrikesbyrån – gamla (och gaggiga?) konstateras att det finns en rad amerikanska politiker som med råge uppnått pensionsåldern och man frågar sig ”hur blev det så här?”. Och det kan naturligtvis vara en relevant fråga, men kan någon tänka sig att en dokumentär om exempelvis de politiska maktmännen i Iran skulle innehålla ordet ”gaggig” i undertiteln?

Om du brukar läsa Det Goda Samhället vet du att jag ofta vänder mig mot just den formuleringen. Jag brukar istället hävda att människor helt enkelt litar på att politikerna vill landets väl, och att det är politikerväldet som spelat med falska kort då de inte tydligt formulerat att de tänkt föra en politik som är till men för landet. Men tyvärr måste jag kanske omvärdera den åsikten. Jag känner inte igen det folk jag hade omkring mig när jag växte upp – alltmer sällan ser jag män och kvinnor av den kaliber som mina egna mor- och farföräldrar och deras bekanta var.

Kanske har ni helt enkelt rätt, ni som säger att dom – en majoritet av svenskarna – vill ha det så här.

När statsministern höll sitt tal till nationen blev det mycket prat om ”barn”. Det blir det för övrigt hela tiden när det offentliga Sverige pratar om gängkriminaliteten. Men tonåringar som mördar är inte jämförbara med normala barn. De har ett våldskapital som vida överträffar det hos de allra flesta vuxna och kan därför inte hanteras så som man hanterar barn som hamnat lite snett.

När malliga DN intervjuar Carin Götblad, polismyndighetens ”grand old lady” som skribenten väljer att kalla henne, har hon en skarp uppmaning till svenska folket: ”Slå av TV:n och ta tag i saker!”

Jag totalvägrar. Jag har ansvar för en enda person i den här världen och det är mig själv. Inte ens om helvetet fryser till is skulle jag göra det jobb som Carin Götblad får lön för att göra.

Jag vaknar torsdagen den 28 september och konstaterar att nattens sprängning skördat en 25-årig kvinnas liv. Hon ska inte ha varit måltavlan – det är osäkert om kretinerna ens sprängde ”rätt” hus – utan var sannolikt bara på fel plats vid fel tillfälle, vilket också antyds i Omnis rubrik (se bilden ovan).

Jag konstaterar också att folk numera blir mer förvånade om det inte sker minst en skjutning eller sprängning varje dygn. När jag nåddes av nyheten att en man skjutits ihjäl på Mälarhöjdens IP mitt under en fotbollsträning för barn, kvällen innan Uppsalakvinnan dog i sprängattentatet, orkade jag knappt rycka på axlarna ens. Kriminaliteten är det nya normala, eftersom de senaste decenniernas regeringar har fört en medborgarfientlig politik som gynnat kriminella klaner. Det är krig nu.

Medeltidsmuseet är ett av Stockholms mest spännande museer, uppmärksammat inte bara av lokalbefolkningen utan också av turister från när och fjärran. Dess hjärta utgörs av Stockholms stadsmur, kring vilken museet är uppbyggt, och är en unik plats och en sällsamt levande länk till vår kultur och vår historia. Nu vill de historielösa och arroganta politikerna flytta det – på grund av lokalbrist.

SVT förnekar sig aldrig. Nu senast har de lagt skattepengar och energi på att granska Uppsala kommun ur en kriminells perspektiv. Kriminella, som vill hoppa av, kan nämligen få vänta en hel vecka på respons. En hel vecka! Till skillnad mot folk som väntar på livsavgörande operationer och annat, och som bara behöver vänta några månader eller ett par år.

Så var det dags igen. En stelt leende finansminister kämpar sig framåt i snålblåsten med den nådiga luntan. Det är budgetpromenad, en gammal kär tradition. Och fullkomligt onödig.

Förra veckan, måndagen den 11 september, passade jag på att se en dokumentär på SVT Play om militärkuppen i Chile 1973, Dödens dag – Chile 11 september 1973. Och eftersom SVT har producerat programmet inleds det naturligtvis med en käftsmäll åt hela svenska folket, yttrad i sorgsen sävlighet:

”Tänk att det fanns en tid… då Sverige engageeerade sig… och till och med gick ut på gatorna och demonstreeerade… mot en militärjunta… i ett land på andra sidan jooorden.”

Igår skrev jag om Upsala Nya Tidnings chefredaktör Johanna Odlander, som utnyttjar kriminaliteten för att känga till stadens hederliga medborgare och anklaga dem för att inte bry sig. Idag skriver jag om en annan mallig skribent som går ett steg längre och skriver att det är bra att våldet drabbar även oskyldiga.

Ska människor behöva fly Uppsala? Det frågar sig chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Johanna Odlander, och passar samtidigt på att ge en känga till Uppsalas skötsamma medborgare. De tycker inte att våldet ”berör dem” och ”rycker på axlarna”, påstår hon lögnaktigt.