Den 6 december publicerade malliga morgontidningen en debattartikel av Kawtar Chibli, där denna beklagar sig över hur hemskt det är att vara muslim i Sverige, ett av världens minst rasistiska länder. Som muslim undrar jag hur länge vi står ut i Sverige skriver hon (låst artikel):

”Tankar om hur mycket rasism, kränkande behandling och diskriminering vi muslimer måste tolerera jagar mig” skriver hon.

Själv jagas jag snarare av tankar om hur mycket muslimsk lättkränkthet och självömkan vi andra måste tolerera.

År efter år diskuterar folk problemen i den svenska skolan. Vi som varit med ett tag vet att det dessutom ständigt är samma slags diskussioner. Skoleländet är inget nytt – det har pågått i decennier. Jag kan förstås inte svara på hur skolan vara när mina föräldrar var barn, men en sak vet jag och det är att de – trots att de bara gick sex år i folkskola – inte bara lärde sig läsa, skriva och räkna utan dessutom växte upp till dugliga och allmänbildade människor men från och med att flumskolan tog grepp om barnen har det varit si och så med den saken.

Jag läste just en undersökning som visade att det bara är fyra av tio personer som är beredda att strida militärt för Sverige om det blev krig. Fyra av tio! Och vad är de andra sex beredda att göra om vi blir attackerade? Lägga benen på ryggen, som Nyamko Sabuni hade för avsikt att göra – eller strida för motståndarsidan?

Om det finns ett ord som blivit närmast omistligt när politiker, myndigheter och entreprenörer ska presentera sin egen förträfflighet är det ”hållbarhet”. Vad man än sysslar med så kan man alltid slänga in några floskler om ”hållbarhet” och utse någon till ”hållbarhetsutvecklare” för att ro upphandlingen i hamn eller få rejäla bidrag för sin verksamhet. Men faktum är att modeordet ”hållbarhet” inte säger ett enda dugg, förutom att den som yttrar det i parti och minut har insett att det är ytterst lukrativt.

Kulturhuset i Malmö läggs ner – redan innan det har öppnat. Det berättar Sydsvenskan och enligt studieförbundet Kulturens Bildningsverksamhet, beror det på regeringens neddragningar på studieförbunden. Jag förmodar att det är meningen att man som läsare ska känna ”fy bubblan också, vilken elak regering!” men jag känner absolut ingen sorg. Sverige svämmar formligen över av kulturhus, men till nytta för vem?

Birgitta Sparf skrev igår en alldeles utmärkt krönika om den politiskt korrekta åsiktskorridoren, och nämnde även Socialdemokraternas löjeväckande granskning av sig själva. Deras patetiska försök till avbön ger henne ny energi, säger hon, och jag förstår hur hon menar. Det är på sitt sätt underhållande att se dem slingra sig som maskar på kroken och svänga sig med bortförklaringar och lögner samtidigt som de fortsätter slå sig själv för bröstet. Och jag önskar att jag kunde känna likadant. Men tyvärr känner jag mig mest dränerad på energi.

Jimmie Åkesson är i blåsväder igen, efter att ha sagt något som jag gissar att en överväldigande majoritet av gemene man helt håller med om, nämligen att Sverige på sikt kommer att behöva konfiskera och riva moskéer där det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob eller antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället.

Frågan som nu undviks är: Vem, utom islamister och andra antidemokrater, kan tycka att Åkesson har fel?

En sak som slår mig varje gång de visar klimataktivister på tv är att påfallande många av dem är äldre kvinnor, det som förr kallades tanter. Det är kvinnor på 65 plus som roar sig med att limma fast sig på motorvägar och sabotera för vanligt folk som försöker ta sig till sina jobb. Aktivismen är deras hobby, ungefär som forna tiders tanter ägnade sig åt sin syjunta. De har bara bytt stickningen mot slagord och finklänningen mot jeans och fleecetröja.

Visste ni att det inte alls var Hamas som utförde terrorattentatet i Israel den 7 oktober? Det var faktiskt judarna som massakrerade sina egna från helikoptrar! Det gjorde de för att få en anledning att starta ett krig i Gaza, för att kunna mörda palestinierna och inte bara stjäla deras organ utan även deras hud.

Nej, det är inte Joseph Goebbels som har återuppstått. Det är den kroppspositiva influeraren Stina Wollter som tänkt till.

Den som minns TV3:s begynnelse, då Robert ”jag-är-så-tuff-så-jag-blir-rädd-när-jag-ser-mig-själv-i-spegeln” Aschberg tog sig in i stugorna via kabel-tv och parabol, minns också programmet Diskutabelt, där han samlade diverse element som rök ihop och kastade skit på varandra. Det var tv när tv är som sämst, men även dålig tv kan ha ett visst underhållningsvärde och ett av de mer minnesvärda avsnitten var när skådisen Kjell Bergqvist och Aftonbladets nöjesjournalist Tom Hjelte drabbade samman.

Vita män – det som med feministisk retorik kallas ”det vita patriarkatet” – är de mest hatade människorna i hela västvärlden. Detta trots att det är just dessa vita män som hjälpt fram kvinnorna och gjort det möjligt för dem att skaffa viktiga positioner i samhället. Hur går det ihop?

Malliga morgontidningen Dagens Nyheter kan det här med nyhetsvärdering och vet vad som verkligen bör uppmärksammas. Därför avslöjar de nu att statsministerns statssekreterare Johan Jakobsson har ett olovligt trädäck vid sitt fritidshus i skärgården.

Sällan har en svensk statsminister, eller någon borgerlig politiker överhuvudtaget, varit så träffsäker som Ulf Kristersson, när han nämnde terror-romantiken i det socialdemokratiska partiet vid dess rätta namn. Vi har sett det i decennier, inte minst från den religiösa falangen Tro & Solidaritet, och det är verkligen hög tid att borgerligheten börjar tala klarspråk om det.

”Mycke ska en höre inna örena ramler av”. Så brukade min gamle morfar säga men jag undrar om inte hans öron faktiskt hade ramlat av om han hade hört Magdalena Andersson i riksdagen häromdagen. ”Hur kan du göra så här?” sa hon kvävt, med en röst så fylld av förtvivlan att man kunde ha trott att hennes hjärta var på väg att brista, när hon konfronterades med den utbredda antisemitismen och rasismen i sitt parti. Men hennes ögon blixtrade av vrede, som de ju alltid gör, och den sammanbitna munnen var som ett vredgat litet streck. Magdalena är inte förtvivlad. Magdalena är bara arg. Som en ettrig liten treåring. Hela tiden. Dock inte på rasister, islamister och antisemiter, som hon försöker låtsas – utan på dem som inte accepterar rasismen, islamismen och antisemitismen som kommer från det röda hållet.

I Sverige älskar vi hundar. Inte bara i Sverige, förresten, utan i hela västvärlden. Det är klart att det finns äckel som plågar djur även här, men generellt ser vi djuren som värda respekt och kärlek. Och hunden har vi tagit till våra hjärtan på ett alldeles särskilt sätt. Människans bästa vän, brukar vi säga – men i den muslimska världen anses den som oren. Så oren att islamisterna nu belåtet och självrättfärdigt sprider sina egna sjuka videoklipp på sociala medier, som visar hur de torterar hundar till döds för sitt eget höga nöjes skull.

Redan tidigare i år, när SVT började göra reklam för sin storsatsning ”Historien om Sverige” blev jag en smula misstänksam. Varför gör regim-tv en sådan satsning just nu? De senaste decennierna har de ju satsat enorma resurser på att försöka fostra folket in i en grå historielöshet, där det svenska är intet och det osvenska allt. Men efter första avsnittet står det relativt klart att den nya serien är en del i samma strävan. Svenskarna ska helt enkelt lära sig att det egentligen inte finns, och aldrig funnits, något som kan kallas svenskt.

Sedan Hamas terrorattentat den 7 oktober har det blivit allt farligare att vara jude. Trots att tänkande människor rimligtvis borde ha vänt sig mot Hamas, och dess många sympatisörer i Gaza, har judarna blivit fritt villebråd. Nu om någonsin är det adekvat att tala om stöveltramp, men det är knäpptyst från såna som Henrik Arnstad och hans likar – de verkar ha gömt sig i en håla någonstans. Istället ylas det gällt om judarnas skuld för terrordådet – och det dyker även upp bland så kallade dissidenter.

Frågan kan låta elak och okänslig men efter det upprop för Gaza som 700 svenska så kallade ”kulturarbetare” undertecknat är den högst relevant. Uppropet är nämligen formulerat som om det författats direkt av Hamas propagandaministerium och den som ställer sig bakom något dylikt kan bara vara direkt dum, alternativt analfabet eller islamistkramare. Det har inte hindrat Expressen och andra tidningar från att publicera det, som vore det ett oerhört angeläget inlägg i samhällsdebatten.

I efterdyningarna av Hamas terrorattentat mot judarna har många svenska kändisar kommit ut som fullkomligt aningslösa och i många fall som fullfjädrade antisemiter. Kakan Hermansson är en av dem. I ett inlägg på X kallar hon en svensk jude för ”smuts”.

Nyligen skrev Patrik Engellau en mycket tänkvärd text här på DGS, om vita män. Det fick mig att fundera lite på just vita män. De män som jag vuxit upp med – min pappa, min morfar, min bror. Och numera min man och min son förstås plus alla andra vita män jag känt och älskat genom åren. Det här är en hyllningstext till vita män.

Efter Hamas terrordåd mot Israel den 7 oktober festade exilpalestinier loss på svenska gator och torg. Det var rena karnevalsstämningen när de körde runt med bilar, smällde av fyrverkerier och dansade i glädjeyra över massakern på judiska barn, kvinnor och åldringar. Malmö, Helsingborg, Växjö och Stockholm var bara några av städerna som drabbades och frågan som både jag och många andra ställde var: Var fanns polisen?

En av de orsaker man brukar ange när man ska förklara den eskalerande kriminaliteten i Sverige är trångboddhet. Men trångboddhet är inget nytt i Sverige – tvärtom. Det är inte särskilt längesen svenska barnfamiljer – statare, torpare, arbetare – fick tränga ihop sig i ett rum och kök, utan vare sig rinnande vatten eller toalett. Men det skapade inte kriminalitet utan snarare en beslutsam strävan efter att skapa bättre levnadsvillkor.

Det svenska rättsväsendet är inte anpassat för barn, säger försvarsadvokat Nooshi Aknooni Ficks till P4 Stockholm. Och det har hon naturligtvis rätt i. Det beror på att barn normalt sett inte begår så grova brott att de behöver sitta i förvar. I alla fall har de inte gjort det tidigare. Att det likväl sitter ett hundratal barn häktade i detta nu beror på att vi idag, på grund av migrationspolitiken och den kravlöshet som mött de ”nya svenskarna”, har mängder med familjer där barnen fått växa upp utan den fostran som gör dem till normala tonåringar.

Den 7 oktober utförde den islamistiska terrorgruppen Hamas ett attentat som krävde fler judars liv än något annat enskilt terrordåd sedan andra världskriget. Sedan dess har Hamas satt sig i säkerhet, med israelisk gisslan och palestinsk civilbefolkning som mänskliga sköldar. Och nu tar 160 skådespelare, musiker och programledare ensidigt parti för Palestina under den av storhetsvansinne präglade hashtaggen #Vikräver.

”Vi kan inte stillatigande se på när människor mördas och liv ödeläggs”, står det i inlägget som spridits på sociala medier.

Det gick dock väldigt bra att stillatigande se på så länge det var enbart judar som miste livet. Jag såg i alla fall inget #Vikräver-inlägg innan Israel började försvara sig.

Det går inte en dag utan att man funderar på hur långt det svenska vansinnet kan gå. Och varenda dag tvingas man konstatera att det alltid kan gå längre. Kriminella kan skaffa sig bostadsrätter utan att bostadsrättsföreningen får kolla deras bakgrund medan vanligt folk inte får sätta in ett par tusen på banken utan att redogöra för exakt var pengarna kommer ifrån. I Sverige får kriminella även driva vårdcentraler och LSS-företag, myndigheterna är infiltrerade av klaner, som lämnar ut hemligstämplade uppgifter till andra kriminella, och vem som helst kan skriva sig på din adress utan att du får vetskap om det. Och IS-terrorister får arbeta med barn.

Ska det någonsin ta slut?

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan det islamistiska terrordådet i Bryssel skulle börja bortförklaras av diverse mörka krafter. Redan morgonen efter dådet skrev socialdemokraten Björn Alvebrand ett offentligt inlägg på Facebook, där han skyllde attentatet på Sveriges regering som, enligt honom, samarbetar med en ”nazistisk vit maktrörelse” och har underlåtit att respektera islamister genom att vägra inskränka yttrandefriheten.

Två svenskar har mördats i ett islamistiskt terrordåd mitt under EM-kvalet i fotboll i Bryssel och terroristen siktade in sig just på blågula tröjor. Blågul landslagströja på kvalmatch till fotbolls-EM är alltså numera något som kan medföra ond, bråd död till Allahs ära.

Det kommer inte att dröja länge förrän svenska ledarskribenter, goda kristna förespråkare och annat löst folk börjar leta efter ursäkter. Svenskarna har ju trots allt bränt jättemånga koraner på senaste tiden och är dessutom rasister och islamofober och gärningsmannen är förstås en vilsen stackare som lidit alla helvetes kval på grund av det blågula förtrycket.

I Sverige spelar det ingen roll vem som utför en terrorattack, eller mot vilka den riktas, det leder alltid till åtgärder mot islamofobi. Så även Hamas antisemitiska terrordåd förra helgen. Medan judar lever under konstant hot, även i Sverige, satsar nämligen Malmö stad stort på att motverka just islamofobi.