Det som händer i Minnesota just nu kan inte ha undgått någon. Två dödsskjutningar har skett inom loppet av ett par veckor och protesterna eskalerar. Blev Renee Good och Alex Pretti avrättade, som vissa påstår? Eller var skjutningarna tragiska misstag, begångna av hårt ansatta agenter och gränspoliser som inte klarade av den hätska situationen?

Den frågan är just nu på allas läppar. Men det finns en fråga som ingen, eller åtminstone ytterst få, ställer.

Hur känns det egentligen att vara Anders Lindberg? Det är naturligtvis en retorisk fråga som endast Anders Lindberg själv kan svara på och egentligen är det meningslöst att fundera på hur andra människor känner inför sin egen person. Men nog undrar man ibland, efter alla dessa år av hans vulgära retorik, hur det känns att ständigt agera nyttig idiot åt mörka krafter som vill rasera det samhälle som generationer svenskar byggt upp.

Som nu senast, när han tar ställning för muslimska normer mot jämställdhet och kvinnors rättigheter och försöker misstänkliggöra Kvinnokraft 4.0.

Söndagen är en speciell dag. En speciellt trevlig dag, skulle jag vilja tillägga, även om jag vet att det är långtifrån alla som håller med om det. Numera verkar många se söndagen som en tråkig väntan på att arbetsveckan ska dra igång. Men jag, som växte upp med föräldrar som själva både gick i skolan och jobbade på lördagen (om än halvdag), fick tidigt lära mig att se söndagen som en dag att verkligen njuta av.

I vår tid av total surrealism är det möjligt för en man som kidnappat en liten flicka, i syfte att våldta och mörda henne, att plötsligt kalla sig ”kvinna”. Samme man – nu med kvinnligt namn – styckmördar sedan en ung kvinna.

Det har fått svenska folket att rasa. Och vad händer då?

Det som alltid händer i det här landet när människor ger röst åt sunt förnuft: Det ”varnas” för att protesterna mot detta perverterade system kan drabba transpersoner.

Nationalism är av ondo. Och är man kristen bör man ställa sig inför Jesus och be om hjälp så att man blir mindre benägen att koppla ihop de svenska traditionerna med de kristna. Det skriver den lutherske ärkebiskopen Martin Modéus i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Samtidigt basar han för ett samfund som fortfarande – drygt 25 år efter det påstådda avskiljandet från staten – kallar sig ”svenska kyrkan”. Är det inte dags att detta samfund byter namn och tar avstånd från det nationalistiska uttrycket? Man kan inte, om man vill behålla ett uns av trovärdighet, företräda ett samfund som så tydligt signalerar kristen nationalism och samtidigt uppmana till motstånd mot samma sak.

Efter julhelgens fruktansvärda mord på två kvinnor skriks det åter om ”mäns våld mot kvinnor”. Men det här besinningslösa våldet handlar inte om män rent generellt. Det handlar om vissa män som är sjuka i huvudet – och om ett samhällssystem byggt på kvinnlig mjukhet och missriktade moderskänslor.

Det handlar med andra ord om kvinnors våld mot kvinnor.

Jens Ganman skrev nyligen, i sitt nyhetsbrev, att han undrar vilket svenskt mediehus som ska bli först med att inte uppmärksamma ”Somali-gate” – alltså den skandalösa bidragshärvan i Minnesota, där den somaliska gruppen fuskat till sig miljardbidrag med guvernörens goda minne.

Det är mycket bra formulerat, för det har sällan skrivits så lite om somalier i de svenska main stream-medierna som just nu. Och undra på det! De påstått välanpassade somalierna i USA har ju, t ex av public service, använts som ett alibi för att det är svenskarnas fel att de inte anpassar sig i Sverige.

Vi går mot slutet av 2025 och jag kan inte säga att jag sörjer året som gått. Det har varit ett riktigt uselt år, med få ljuspunkter. Och vad värre är: Det kan mycket väl visa sig att 2026 blir ännu mörkare.

2025 var året då våra stora mediehus helt övergav den journalistiska integriteten. Då antidemokratiska krafter började utmålas som goda – då de som står upp för alla länders rätt att försvara sitt folk utpekades som onda. Judar, och andra som anser att judarna har rätt till sitt eget land, etiketteras som nazister. Islamister, som skriker efter ”global intifada” och som sörjer Hitlers fall, omskrivs som människorättskämpar.

Idag skriver vi den 23 december och i morgon är det julafton. Som jag skrivit otaliga gånger förr: Jag älskar julen. Det är min absoluta favorithelg på hela året och min version av himmelriket är en evig jul hemma hos morfar med alla de nära och kära som gått ur tiden. Eller kanske ett rullande schema med jul, påsk och midsommar, när jag tänker efter. Jag älskar alla våra stora högtider och våra underbara traditioner – och traditioner är viktiga för de flesta av oss. Men inte för kulturmännen och kulturkvinnorna.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om våldtäktsmannen Shakir Mahmoud Shakir, som dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna, men som slapp utvisning. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Och det blev snabbt uppenbart att påfallande många människor verkar anse att det är betydligt värre att skriva en upprörd text om en våldtäkt än att begå själva brottet.

Om ni frågar mig är det just det som är problemet med Sverige.

Den frågan bör man ställa till de nämndemän som dömde Shakir Mahmoud Shakir till fyra års fängelse – och samtidigt såg till att han får stanna i Sverige, trots att han är irakisk medborgare. Han våldtog en 100-årig kvinna medan han arbetade i hemtjänsten i Stockholm men trots hennes ålder och utsatthet menar domstolen att våldtäkten inte var grov.

Efter två år av en allt värre hets mot judar, med perverterad journalistik och en häpnadsväckande tillåtande syn på antisemitiska manifestationer, inleddes Chanukkah med ett bestialiskt terrordåd. Ett firande på Bondi Beach i Sydney, Australien, slutade med elva döda och minst 29 skadade.

Den globala intifadan, som här i Sverige hejats fram av medieälsklingar som Greta Thunberg och Magda Gad, har gått från ord till handling. Är ni nöjda nu?

Julkalendern lämnar sällan någon oberörd, inte heller årets, Tidstjuven (även om jag inte följt med särskilt noga i debatten). Själv tycker jag den är riktigt underhållande på sina ställen – den bjuder både på spänning, stämning och julmysiga miljöer. Den är också befriande fri från woke-sjukan. Men en sak har jag reagerat på, nämligen att de vuxna framställs som så barnsliga att de verkar ha kraftig intellektuell funktionsnedsättning.

På senaste tiden har jag roat mig med att kolla en del på CNN, och iakttagit deras sätt att förhålla sig till den verklighet som många amerikaner möter idag. De har tillbringat timmar, dagar, veckor med att slå ner på Trumps agerande när det gäller det så kallade Somali Town i Minneapolis i Minnesota. Enligt den liberala journalistkåren finns inga problem i Minnesota, åtminstone inte bland den somaliska befolkningen. Och om det skulle finnas några problem beror de på Trump personligen eller på att det helt enkelt bor för många vita i delstaten – absolut inte på att stora grupper av invandrade somalier begår bedrägerier i miljardklassen.

För lite sen spreds bilder på sociala medier från restaurangen Adam’s Smokehouse på Sankt Eriksgatan i Stockholm, där innehavaren Adam Mehdi hade satt upp anslag som förbjöd judar från att komma in. Så kan man göra i Sverige 2025.

Det var i alla fall vad Adam Mehdi trodde. Och jag ska förklara varför han fick för sig att det här skulle kunna gå obemärkt förbi, utan konsekvenser.

Jag har, som så många andra, just sett första delen av SVT:s Dokument inifrån: Hatet om kändisen Joakim Lundell. Ärligt talat hade jag inte fattat hur omåttligt känd han är, eller hur omhuldad han är av journalistkåren, för jag ser aldrig på soffprogram. Däremot har jag förstått att han bättrat på sin image betydligt sen den tid då han kallade sig Jockiboi och ägnade sig åt snusk och äckel på Youtube. Och på senare år han han kommit ut som ett offer för barnmisshandel och övergrepp.

Men är hans berättelse om sin barndom och uppväxt sann? Om det handlar SVT:s dokumentär.

Socialdemokraterna visar sig alltmer från sin sämsta sida. För inte så längesen avslöjades att de använt sig av gängkriminella för att lura pensionärer på pengar och nu har de ertappats med att driva trollfabriker i stor skala. De blir alltmer skoningslösa i sina försök att återta den makt som de förlorat och de drar sig inte för att samarbeta med både röda fascister och judehatande islamister för att nå sina mål.

Patrik Engellau skrev igår om hur etablissemanget pekar ut vissa människor som onda, eftersom de tillåter sig ha en annan uppfattning än den som för tillfället är tillåten i åsiktskorridoren. En tänkvärd text som många av oss känner igen sig i. Men det är också en text som gör mig lite nedslagen eftersom jag inte ser någon större ljusning på det här området.

Nu är det dags igen – att slå ner på svenskarnas kaffedrickande. För knappt två år sen uppmärksammades en studie på Stockholms universitet, där den svenska fikakulturen utpekades som ett av jordens största klimatproblem – nu är det Chalmers som fattar stafettpinnen och fortsätter på samma linje, där svenskarnas kaffe blir ett hot mot regnskogen i Amazonas. Studien görs i samarbete med Världsnaturfonden och Stockholm Environment Institute, så tanken är förstås att gemene man nu ödmjukt ska böja huvudet och lova bot och bättring.

Om du är 90 år, har tagit ett järn för mycket till lunchen och råkar kläcka ur dig att du ogillar islam – då kan du bli åtalad för ”hets mot folkgrupp”. Det har en 90-åring på ett äldreboende i Borås fått erfara. Hans brott? Han misstänks ha ropat ”jävla islam” och sagt att han tycker att muslimer ska återvända till sina hemländer.

Det finns ett vemod hos svenskarna – de djupa granskogarnas, de snötäckta skogsbrynens, de blanka insjöarnas och den karga fjällvärldens vemod. Vi är ett mollstämt folk som ibland tenderar att bli tungsinta, men vi vandrar genom livet relativt fridsamt och vi gör inte mycket väsen av oss.

Jag hyser en hatkärlek till Centern. I min bondesläkt fanns det flera engagerade centerpartister, på den tiden partiet fortfarande kallade sig Bondeförbundet och hade en anknytning till landets bönder, och en av mina morbröder var även aktiv partipolitiskt. Men så kom klägget på Stureplan och allt förändrades. Idag finns ingenting, åtminstone inte i partiledningen, kvar av verklighetsförankring och ansvarstänk.