Efter regeringsskiftet 2022 börjar socialisterna kvickna till i en mängd olika frågor. Som här, när det rör fallet Dawit Isaak som sedan 2001 sitter i Eritreanskt fängelse, utan rättegång.

Jag tror att de flesta redan har läst Sofie Löwenmarks artikel i Expressen 8 augusti angående regeringens användning av termen ”Islamofobi”. Med anledning av detta mötte hon Mattias Gardell, religionshistoriker, i Studio Ett 10 augusti.

Rapport hade ett inslag 14 augusti om att simkunnigheten bland barnen i Sverige sjunker.

De flesta som har någorlunda koll på samtiden vet att det är barn till invandrare som inte kan simma. Svenska barn har alltid haft en mycket hög simkunnighet, och har så fortsatt. Detta tror jag faktiskt att även nyhetsredaktionerna på statsmedierna känner till.

De intellektuella giganterna i Sverige har bråda tider nu och vrider sig som lärda maskar på en metkrok. De tycks inte veta vilken fot de ska stå på i den pågående ”Korankrisen”.

Justitieminister Gunnar Strömmer intervjuas i P1 Morgon av Mikael Kulle med anledning av att det senaste i det som statsmedierna kallar ”Korankrisen”:

Gudrun Schyman, vid tillfället ledare för det politiska partiet Feministiskt Initiativ, kände sig i augusti 2017 manad att ta sig till Medborgarplatsen i Stockholm för att stötta de små utsatta afghanska pojkarna som på eget bevåg, och i strid mot alla ordningsregler och demonstrationslagar, hade ockuperat den offentliga ytan under flera veckor.

Eller: Om det största haveriet inom migrationspolitiken någonsin.

Fick upp ett Facebookminne från 11 augusti 2019. Kopierar in texten här då jag förkortat den något:

Vi hör allt oftare talas om ”pojkar” i nyhetsrapporteringen om mord och mordförsök med skjutvapen. Det talas om ”pojkar” hela tiden nu. Extra mycket har vi hört om ”pojken” som utförde mordet på en gängkriminell på köpcentret Emporia i Malmö i augusti förra året.

Går det att fly till Sverige? Självklart gör det det. Om det uppstår krig och stridigheter i Norge, Danmark eller Finland kommer mängder av människor därifrån att fly hit. Om det är relativt lugnt här, vill säga.

Eller: Vi vill inte har ert krig här.

På ett sätt kan man säga att arrangörerna av den diktaturtrogna eritreanska familjefestivalen på Järvafältet är till fullo integrerade i Sverige.

Stämmer verkligen detta? Jag hävdar att det förhåller sig så, och ska förklara varför jag tycker som jag gör.

Våra nutida feminister kämpar främst mot vad de kallar det vita patriarkatet. Kort sagt; alla framgångsrika, begåvade, rika och vita män. Även mindre framgångsrika män ingår i patriarkatet, det räcker att de är män och vita.

Debatt mellan Martin Marmgren, polis och miljöpartistisk politiker och Gunnar Hökmark, ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare europaparlamentariker för moderaterna i P1 Morgon, ledd av Pia Fridén.

Från Dagens Nyheter:

”Den grekiska ministern för klimatkris och civilskydd Vassilis Kikilias, säger att den mänskliga faktorn ligger bakom en majoritet av bränderna.

Under åren 1949-1970 hade vi en lag om trosfrid i Sverige. Den innebar att ingen fick ifrågasätta eller kritisera någons religiösa tro. Lagen togs emellertid bort 1970, efter sin korta tid i lagboken, eftersom yttrandefriheten ansågs väga tyngre.

Alla som eventuellt tvekat inför det faktum att statsradions P1 försöker relativisera alla hot som muslimer utgör för Sverige kan sluta grubbla här. Det är bara att ta del av Ekots nyhetssändningar.

Under väldigt lång tid har ordet ”ansvar” varit honnörsordet från politikernas sida när de fört sin fullkomligt ansvarslösa migrationspolitik. Alla har hört ”Vi har tagit ett väldigt stort ansvar!” till fullkomlig leda. Och det gäller från samtliga politiska partier förutom SD, som kom in i riksdagen först 2010.

Minns ni det galna året 2014 då ”kampen mot rasism” började nå sin peak? Då hade det blivit högsta mode att inom sin yrkesgrupp signalera den ädla och oändliga människokärlek man hyste för alla som ville flytta hit från Mellanöstern och Afrika. Samtidigt som man demonstrerade sitt stora självhat och sitt förakt för Sverige, den svenska kulturen samt vår demokrati och frihet.

Haider Ibrahim, ordförande för Islamiska shiasamfunden i Sverige, deltar i Gomorron Världen i P1 20 juli. Han kom enligt uppgift ”hem” från Irak dagen före intervjun och blir av programledaren Åsa Furuhagen omtänksamt tillfrågad om hur kan känner sig när koranen bränns.

Svaret är: ja! I alla fall är det den slutsatsen man måste dra om man, som jag, lyssnar på P1 hela dagarna.

Inför varje större tilldragelse, som till exempel en stor- och långhelg eller semestertider, måste en hel kader av experter kallas in till studion i statsradion för att ge sina kloka råd till allmänheten. Några exempel:

Det är inte för inte som Aftonbladet är Sveriges största dagstidning. Publikationen har fångat landets största intellektuella begåvningar som ledarskribenter, som Anders Lindberg och Noor Karim.

Så säger Freja, en syster vars storebror blev kriminell i ett avsnitt av I lagens namn i P1 230717.

Freja heter egentligen något annat och hennes röst har bytts ut. Något man som lyssnare omedelbart förstår av berättelsen.

Alla verksamheter som på ett eller annat sätt arbetar med att fördela ekonomiska och sociala förmåner, av Patrik Engellau på DGS benämnt Det välfärdsindustriella komplexet, är en sektor som ständigt växer. Enligt Engellau i takt med att verksamheterna hittar, eller själva uppfinner, nya svaga grupper i behov av vårt stöd.

Från SvD 14 juli:

”Tobias Billström (M) bjuder in en stor muslimsk organisation från 57 länder till möte om kampen mot islamofobi. ‘Under många år har Sverige välkomnat en stor grupp muslimer från många olika länder, en grupp som berikar vårt land’, skriver utrikesministern i inbjudan.”

Att Annika Strandhäll protesterar mot Ulf Kristerssons fru Birgitta Eds prästkrage förvånar inte. Hon protesterar ju alltid mot allt som är rimligt. Från Expressen Premium:

”Tidigare miljöministern Annika Strandhäll (S) skriver på Twitter att det är ‘en väldigt stark signal’ att Ed visar att hon representerar Svenska kyrkan på ett Natomöte.

En massiv invandring från muslimska länder i Mellanöstern/Afrika till Sverige har som bekant pågått sedan 1980-talet.

Våra politikers integrationspolitik har uteslutande gått ut på att genom årliga mångmiljonbidrag till muslimska församlingar/studieförbund och moskébyggen uppmuntra de inflyttade muslimerna att förstärka sin muslimska identitet och därigenom fjärma sig så långt det bara går från det svenska sekulära samhället.

Den grasserande svenska rasismen skördar ständigt nya offer.

Människor som valt att flytta hit, eller vars föräldrar valt just Sverige som ett bra land att flytta till från Mellanöstern och Afrika, har här behandlats styvmoderligt, förlorat sin bestämmanderätt över sina egna öden och fråntagits inte bara sina rättigheter och möjligheter utan även sin mänskliga värdighet.

Från SR P4 Malmöhus:

”Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin tycker att mycket måste göras för att anpassa landets häkten för unga personer.”

Ett kulturprogram i P1 har den stolta titeln Fosterlandet och leds av kulturskribenten Po Tidholm. Tidholm anger redan i inledningen av det avsnitt som handlar om Skansen programmets inriktning:

Kulturkrockarna blir allt tydligare i Sverige, på allt fler områden. Gamla sanningar från 60- och 70-talet lever kvar, som att det skulle vara förknippat med en känsla av skuld och skam att leva på bidrag.

De statliga medierna, genom SVT, och regeringen, genom UD, gör gemensam sak gentemot enskilda personer som väljer att protestera mot islam genom att bränna en koran och därmed utnyttjar sin grundlagsskyddade yttrandefrihet.