Det är vanskligt med historiska paralleller eftersom historien aldrig upprepar sig. Eller också gör den det. Karl Marx hävdade att den upprepade sig först som tragedi, sedan som fars. Men jag tror inte på några upprepningar. Omständigheterna är alltid olika. Kanske hade Mark Twain mest rätt som påstås ha sagt att historien inte upprepar sig utan rimmar.

Fattigdom, där det förekommer, beror inte på att det produceras för lite utan för att folk inte vill dela med sig. Detta påstående går på tvärs emot vårt samhälles självuppfattning. Den gängse uppfattningen till att vi, åtminstone i Västeuropa, lever i ett allmänt, hyggligt välstånd är att produktionsapparaten och därmed bruttonationalprodukten per capita har utvecklats med sådan väldig kraft att det räcker till att försörja allt fler människor.

I sina gömmor kan man hitta intressanta saker. För tio år sedan, närmare bestämt den 30 november till 12 december 2015, hölls det största världsledarmötet någonsin i Paris, det så kallade COP21. Det handlade om koldioxidutsläppen. Det gällande Kyotoprotokollet höll på att krascha eller på annat sätt löpa ut så det behövdes en vitamininjektion för att hålla liv i den internationella klimatapparaten. Då skrev jag nedanstående krönika som förutsäger det som sedermera blev uppenbart, således att Parisavtalet var feltänkt och troligen dödsdömt från början.

När man funderar över samhällenas konstruktion tornar svåra tolkningsproblem upp sig. Man frågar sig varför saker och ting är organiserade som de är. Till exempel diskuterade jag nyligen med en vän om pyramiderna i det hieroglyfiska Egypten byggdes för att tillfredsställa religiösa böjelser hos ett folk av bönder och stenarbetare eller om syftet var att ge legitimitet åt en härskande klass av präster. Igår pratade jag med min son om huruvida den svenska ungdomens tydligen tilltagande psykproblem beror på att de i sociala media hela tiden konfronteras med världsstjärnor och därför känner sig otillräckliga eller om ungdomarnas ångest i stället har att göra med att vi har utbildat för många barnpsykiatriker som uppmuntrar barns dåliga mående för att få fler offentligt finansierade terapiuppdrag.

Igår, den nittonde december, skrev jag en krönika om hur vår tid har svårt att hitta bra straff för ungdomsbrottslingar, ofta med invandrarbakgrund, eftersom den enda lösning vårt samhälle kan komma på, nämligen fängelse, inte är socialt acceptabel när det gäller trettonåriga gängmördare. Bristen på acceptabla straff gör att vi i stället satsar på garanterat verkningslösa remedier såsom fler fritidsgårdar.

Så fort ett nytt mord begås, särskilt om ungdomar från utanförskapsområden (vilket är en omskrivning för ”med invandrarbakgrund”) är inblandade, så ropar en kör av socionomer och andra socialarbetare efter fler och tidigare insatser, mer samarbete med sådana som brandkåren, skolan och Sos och framför allt mer pengar.

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Min inre sociologiske forskare sitter i inälvorna och känner vad som pågår. Han skiljer sig alltså i grunden för den yttre sociologen som läser tidningen och även på andra vis låter sig påverkas av samhällets allmänna hjärntvätt. Den inre medarbetaren kan inte frigöra sig från ett med tiden allt starkare intryck att vårt land lider svårt av en målmedvetet avancerande byråkrati samt att detta endast delvis är EU:s fel.

Den tyske historikern Oswald Spengler (1880 – 1936; bilden), författare till klassikern Västerlandets undergång, är känd för att först i efterhand, sedan han redan skrivit sina böcker, besvära sig med att leta upp bekräftande fakta. Ibland ska han uppdragit åt sina studenter att gräva fram bevis.

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel att det skulle vara oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Det måste ju finnas något annat än ukrainakriget att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

Det finns två ofta sammanblandade teorier om hur byråkratier förhåller sig till sina budgetar. Det borde höra till skattebetalarnas allmänbildning att känna till dessa teorier.

En av de många filosofer som jag inte lyckats begripa är René Descartes, inbjuden av drottning Kristina till Stockholm för att sprida tidevarvets nya idéer och där avliden efter fyra månader, enligt egen uppfattning för att det var så kallt. (Att tidevarvet var isande bistert bekräftas av klimatforskningen och är välbekant för alla som hört talas om Tåget över Bält, en vattenväg som numera aldrig fryser igen.) Jag har inte ens förstått den paroll med vilken han försökte sammanfatta och tydliggöra sitt av samtiden så hyllade tänkande, nämligen cogito, ergo sum, det vill säga jag tänker, därför finns jag. Helt obegripligt, har jag tyckt.

För mina ögon ser konflikten mellan USA och Europa mest ut som ett äktenskapsgräl med hot om skilsmässa på grund av lång och varaktig söndring som under de senaste åren eskalerat. Bakgrunden är att Europa har påtvingats nya amerikanska män vart fjärde år. Dessa har med tiden blivit alltmer bekymrade över den europeiska partnerns attityder och beteenden, men eftersom amerikanska män är respektfulla mot sina hustrur har inga distinkta klagomål framförts annat än diskreta antydningar att Europa kanske kunde tänka sig att betala sin andel av försvarskostnaderna.

Debattkonsten har två alternativa huvudstilar. Den ena är att säga vad man tycker och sedan förklara varför man har rätt. Den andra är framföra sin egen tolkning av vad motståndaren hävdar och sedan säga att det är fel. Den andra stilen försöker jag undvika, utom när jag ska vara polemisk varvid slag under bältet är tillåtna. Men om debattmotståndaren faktiskt har något att säga, vilket då och då förekommer, så är det orättvist att argumentera mot den nidbild man själv skapat av motståndarens uppfattningar.

Med spekulativt lagda bekanta diskuterar jag ibland den eventuellt förestående revolutionen i samhällets självförståelse. Det handlar alltså om den härskande samhällsideologins fortlevnad. Står vi inför någon sorts ideologiskt idéskifte av seismiska proportioner?

I början av 1990-talet drabbades det offentliga Sverige av en politisk väckelse. Den drevs främst av moderater men engagerade även andra partier, inte minst socialdemokraterna. Några menar att den inspirerades av Thatchers och Reagans konservativa tänkande, men jag tror att den var mer hemvävd. Denna rörelse gick under arbetsnamnet ”privatisering”.

I novellen ”Hunden som inte skällde” visar Sherlock Holmes sin oslagbara detektivhjärna. Stjärnhästen Silverbläsen försvann plötsligt före ett viktigt löp – det heter ”löp” i galopp men ”lopp” i trav; glöm inte det när du går på Jägersro nästa gång – och hästens tränare hittades mördad. Det underliga var att ingenting hörts. Inte ens vakthunden hade skällt. Helt obegripligt, kort sagt. Men Holmes förstod varför hunden hållit tyst. Hästtjuven och mördaren hade varit någon som hunden gillade, nämligen hans ägare. Så var det problemet löst.

Svenska kyrkan är kanske den mest bigotta och förljugna av alla statsfinansierade rörelser vi har i Sverige. Så har det varit sedan Gustav Vasa nationaliserade den katolska kyrkan och därmed förvandlade den till ett villigt propagandaverktyg i sin egen tjänst. Efter nationaliseringen, varigenom alla präster blev statsanställda, hade kungen kraftfullast tänkbara indoktrineringsapparat, ty genom prästerskapet och dess söndagspredikningar, som nådde hela den svenska menigheten, kunde han tala rakt i örat på varenda svensk. I jämförelse med detta propagandamonopol är dagens konkurrensutsatta svenska statstelevision en svag och pipig röst.

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

Jag har svårt att dela den entusiasm med vilken många samhällsbedömare indelar världen efter vad de kallar en höger- och vänsterskala och där inplacerar aktuella uppfattningar och värderingar. På det viset kanske de kommer fram till att alla som demonstrerar för Palestina tillhör vänstern och att alla som går på Dramaten med efterföljande supé, utom skådespelarna själva, är högeranhängare.

Min farbror Gunnar var under två decennier en högt aktad VD och styrelseordförande på Volvo. Ibland skrämde han slag på sina närmsta medarbetare. Därför sas det om honom på företaget att ”han var en jävel, men han var en fan”. En gång medan jag studerade vid Handelshögskolan, där man fick läsa tjocka böcker om ledarskap, frågade jag honom vilket som var hans hemliga recept att få företaget att prestera. Han tystnade och hummade lite som om han aldrig funderat på frågan. Sedan sa han att ”tja, det är väl piska och morot”. Det stämmer med vad olika levnadstecknare skrivit om honom. Han var generös med morötterna när han tyckte att det var befogat men drog sig inte för att använda piskan när det behövdes.

I radio hörde jag en person ge en skrämmande beskrivning av de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktingläger i Menaområdet. Hygienen brister, det finns ingen infrastruktur, folk svälter för att UNHCR inte får pengar till mat från snåla länder som Sverige, det finns inte ens skola för barnen.

Att läsa antika grekiska filosofers funderingar om statsskicken och dessas inneboende karaktär och växlingar är både uppmuntrande och nedslående. (Jag bortser nu från det sannolika problem som ligger i att källorna består av flertusenåriga textfragment som måste pusslas ihop och tolkas av små grupper av experter som troligen inte ens är överens.) Det uppmuntrande är att man med lite fantasi känner igen sin egen tid och därför upplever sig förankrad i tillvaron med uråldriga rötter. Det nedslående är att de enkla observationer man själv gjort inte är så nydanande märkvärdiga som man inbillat sig utan i stället föråldrad filosofisk skåpmat.

Följande har jag, i varje fall på ett ungefär, sagt tidigare, men eftersom jag hela tiden stöter på den aktuella frågan kan jag lika gärna älta den en gång till. Frågan är som vanligt vem som har makten i Sverige.

Jag tillhör de pretentiösa typer som för att antyda djup bildning gärna slänger in referenser till framstående tänkare i texterna. Jag formulerar mig gärna så finurligt att oförsiktiga läsare kan tro att jag själv läst allt det där på originalspråk, till exempel forngrekiska. I själva verket har jag inte kommit i närheten av Platon utan bara i bästa fall tagit del av hans berättelser om exempelvis Sokrates i antologier på engelska som är avsedda för amerikanska universitetsstudenter och som troligen är resultatet av hundratals omskrivningar, kopieringar, tolkningar, redigeringar och förtydliganden sedan de skrevs för flera tusen år sedan.

Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.

Häromdagen meddelades att den amerikanska myndighetsliknande organisationen Doge – Department of Government Efficiency – nu lagts ned åtta månader före sin ursprungligen utmätta tid. Doge, som leddes av Elon Musk och beskrevs som byråkratins motorsåg, var ett av Trumps mest excentriska och utsiktslösa projekt även om sådana som jag hänfördes av blotta visionen av en skrupelfritt målmedveten avbyråkratisering av den amerikanska staten under överinseende av bilden av en gullig hund. Elon Musk förklarade att han skulle konsolidera, vilket kan ha betytt ”lägga ned” eller möjligen ”slå samman”, 400 federala myndigheter så att det bara blev 99 stycken kvar.

Den här artikeln är mest för nördar, dels för sådana, om de existerar, som är intresserade av min framväxande teori om vårt samhälles grundkonstruktion, det vill säga ett mänskligt samfund byggt av beståndsdelarna politikervälde, välfärdsbyråkrater samt välfärdsklienter (plus vårt samhälles motsvarigheter till indiernas kastlösa, det vill säga allmänna självförsörjande skattebetalare), dels för sådana som, liksom jag, tycker det borde ingå i den demokratiska allmänbildningen att veta exempelvis hur många människor som lever på välfärdssystemet.