Det är synd att vår tid är så besatt av hat mot president Trump att den inte förmår resonera om mannen med erforderlig emotionell balans. Med ögon rödsprängda av ilska och rösten i falsett skriker hans fiender ut sin hätskhet. Någon sval och eftertänksam vetenskaplighet förekommer inte. Det beror antagligen på att fienderna känner sig så gruvligt trampade på tårna av presidentens sårande anklagelser, nyligen repeterade och förstärkta av Zelenskyi, om att de europeiska ledarna, som Trump säger sig känna mycket väl, är fega, lata och obeslutsamma. Sådant gillar de inte att behöva höra.

Kirunabon Erik Lidström, 61, är en av de lärdaste och skarpaste tänkarna jag träffat på. Han borde vara universitetsprofessor i astronomi eller pedagogik eller statskunskap eller något annat av sina favoritämnen men troligen är han för egensinnig och rätlinjig för det. Han har skrivit böcker om demokrati, om utbildning, om evolutionen och samhällsordningen. Nu har han manus till en ny, tjock bok om ”Den sanna liberalismen och strävan efter lycka för alla” som jag fått förmånen att titta på.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Att den klassiska psykoanalysen – när patienten ligger på en schäslong och pratar om vad som helst medan Dr Freud sitter ljudlös på en stol utom synhåll – inte längre är psykvårdens främsta verktyg beror sannolikt på att den inte fungerande (och/eller att den blev hopplöst långvarig och därför dyr eftersom den inte fick eftersträvade effekter). Jag tror att jag vet varför det var så svårt, kanske omöjligt, att tillämpa Freuds teser för att få psykfallen att tillfriskna. Det beror på att psykiska störningar, i varje fall i Freuds system, för det mesta hänger ihop med någon psykisk defekt hos patienten som patienten absolut inte vill kännas vid. Att Dr Freud överhuvud kunde övertyga några enstaka patienter att de led av ”penisavund” eller ”oidipuskomplex” är en gåta.

Målaren van Gogh var specialist på att måla solrosor som upprepades i olika perspektiv. Kanske övade han sig för att till slut komma fram till den ultimata solrosen. Han var tokig även på andra sätt. Han skar av sig ett öra och överlämnade det invirat i en duk till en bordellarbeterska.

Platon förklarade hur friheten ledde till det goda samhällets, nämligen demokratins, undergång. Det har jag skrivit om en massa gånger så det tänker jag inte upprepa. Nu ska jag i stället skriva om hur godheten – för den händelse friheten inte lyckas fullgöra sin uppgift att förinta demokratin – kan tillintetgöra vår sociala ordning.

Hos mig hör du rösten av en urminnessvensk, en odalbonde, en medelklassare, en av dem som hos Geijer uttalar sitt credo:

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

Kanske är Försiktighetsprincipen den flexiblaste och därmed mest användbara av alla floskler. Den har allraminst funnits med oss sedan 1700-talet när barnet som skulle bli Gustav III utrustades med en vadderad ”fallhatt” av sin mamma Lovisa Ulrika, kort sagt en störthjälm för hemmabruk.

I min kortserie över favoritfloskler har jag idag kommit till Barnkonventionen. Den uppfanns 1924 av Nationernas Förbund, antogs 1989 av FN:s generalförsamling och införlivades år 2020 i svensk lag. En purist skulle kanske invända att en konvention inte kan vara en floskel, men då begär jag att få förtydliga mig, ty Barnkonventionen består av 83 sidor maktlystna floskler staplade på varandra. Så här skrev jag för tio år sedan:

Umgänget med andra människor är ej sällan ett besvär för mig eftersom samhällslivet till stor del består av utbyte av allmänt accepterade floskler. Om jag träffar en väluppfostrad och bildad människa och ska inleda ett vänligt småprat så bör jag för trevnadens skull undvika kontroversiella frågor. Jag kan därför exempelvis säga ”Trump är ju galen, hö hö”. Då skiner den väluppfostrade och bildade människan upp eftersom han känner att han träffat en åsiktsfrände och svarar ”Hans orangea hår är verkligen äckligt!”.

Visserligen kommenterar jag aldrig de synpunkter läsare framför om mina texter, ty jag vill inte hamna i debatter som riskerar att svämma över alla bräddar, men jag läser dem och tar intryck. Ibland inser jag att jag uttryckt mig illa eller rentav haft fel.

För sextio år sedan var det skämmigt att inte försörja sig själv. Det hette att man inte skulle ligga andra till last. Notera den tendentiösa formuleringen. Ligga andra till last. Det hör man av själva ordvalet att det ansågs fel att låta sig försörjas av andra. Man skulle bära sin egen börda.

Hur kom det sig att Skötsamme Medelsvensson, vars av praktiskt taget alla svenskar omfattade paket av attityder och livshållningar bringat nationen sådan välgång, under de senaste årtiondena alltmer förskjutits till skamvrån och till slut fått en dumstrut på sig, en hatt han kommer att få bära till dess han lärt sig att det är skämmigt att begära skötsamhet av andra (eller tills han tröttnar, lägger struten på hyllan, framhärdar i sin dygd och stolt predikar sitt budskap, vilket är min uppviglande rekommendation)?

Under den senaste veckan har jag snickrat ihop ett par nya sociologiska glasögon med ökad skärpa, ungefär som när Galileo konstruerade bättre teleskop och därmed kunde upptäcka Jupiters fyra största månar. Med dessa förbättrade glasögon kan jag konstatera att de frågor som förekommer i den allmänna samhällsdebatten för det mesta egentligen inte handlar om vad de påstås handla om utan om något annat, i sista hand makt.

Igår skrev jag att folk som debatterar och polemiserar ofta inte kan tas på orden eftersom det är andra motiv än de framförda som egentligen ligger bakom, till exempel att den majoritet av tredjevärldsländer som ingår i FN i verkligheten är mer intresserad av att klämma ur den rika världen koldioxidböter och miljöskamsavgifter än de oroar sig för att deras koraller ska blekna eller deras öar sjunka i havet.

Nu ska jag försöka formulera en tanke som för många kanske är självklar. Men den är ändå inte särskilt lättillgänglig. Den tanken är att samhälleliga diskussioner egentligen inte handlar om vad orden säger utan om något bakomliggande som för det mesta direkt eller indirekt gäller makt.

Det finns optimister som menar att de politiskt korrekta idéer som inspirerat västvärlden i något tjugotal år håller på att förångas och lämna markytan så att vi som bor här nere återigen kan andas friskare luft. Jag önskar det vore sant, men min inre, vetenskapligt lagde skeptiker törs inte instämma i sådana förhoppningar. Det beror på att PK-ismen, som några efter amerikanskt föredöme kallar wokeismen, sitter fast i det svenska samhället med kraftigare och tätare rötter än vi normalt uppmärksammar. PK-ism betyder att alla människor, som anser sig svaga, har rätt att bli omhändertagna av staten samt att staten har en skyldighet att ansvara för omhändertagandet. Det står i grundlagen att detta är statens särskilda uppgift och ansvar. Den outtalade utgångspunkten är att staten har allmakt nog att klara av detta.

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles (bilden) egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas. Och när man sedan sätter dessa trögflytande och antagligen bara delvis förstådda översättningar i händerna på en vanlig universitetsfilosof som ska försöka förklara för sina stackars elever sänker sig ytterligare ett lager av töcken över de – som jag tror – ganska rättframma tankar som de gamla grekerna presenterade.

Det finns någonting som kallas skällko. Det är en ko som av sin ägare, bonden, utsmyckas med ett ledarskapsemblem i form av en skälla, alltså en klocka, som fästs kring kossans hals. Så här förklarar Wikipedia:

Tim Walz, guvernör i den amerikanska delstaten Minnesota och vicepresidentkandidat under Kamala Harris vid förrförra årets presidentval, har meddelat att han inte ställer upp till omval som delstatlig guvernör. Det beror på de omfattande välfärdsbedrägerier som under de senaste åren uppdagats just i Minnesota som anses ha USA:s mest välutvecklade välfärdssystem, där ”välutvecklade” nu alltså visar sig betyda inte bara ”generösa” utan också ”okontrollerade”.

Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.

Det fanns en period av mitt liv, kanske för femtio år sedan, då jag hade samhällelig förtröstan i bemärkelsen att jag trodde exempelvis att socialpolitiken kunde lösa sociala problem och att u-landsbiståndet faktiskt kunde höja de av kolonialism förtryckta folkens levnadsnivå. Emellertid har denna förtröstan gradvis undergrävts. Tvivlen började så snart jag engagerade mig professionellt inom u-landsbiståndet och har sedermera fördjupats.

Praktiskt taget varje dag drabbas jag av nya saker som jag inte begriper. Nu senast, i samband med de somaliska välfärdsbedrägerierna i Minnesota, har jag utsatts för hela kaskader av svårförståeliga sinnesintryck.

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Vi skattebetalande och ansvarskännande medborgare har naturligtvis anledning att med Bitte Assarmo, som igår skrev här om ”Somali-gate”, alltså det av somalier i Minnesota drivna bedrägeriet mot välfärdsstatens stora satsningar till stöd för autismdiagnosticerade barn och ungdomar, bli rättmätigt upprörda, särskilt vi som inte tror så mycket varken på somalier eller välfärdsstaten.

Singapore är ett slags stadsstat belägen på ett antal öar med broförbindelse till Malaysia. Denna nation är så liten – något mer än hälften så stor som Öland, Sveriges minsta landskap, och med sex miljoner invånare varav sjuttio procent är kineser – att man knappt hade upptäckt den om det inte fanns särskilda anledningar (och då menar jag inte drinken Singapore sling som uppfanns år 1915 på Raffles Hotel och fortfarande serveras där).

Ett. Något är fel i staten Sverige. Migrationsproblemet är det tydligaste exemplet. Det är svårare än de ansvariga politikerna vill tillstå. Det värsta är inte över, som de vill låta påskina. Enligt min uppfattning har det värsta ännu knappt börjat. Men detta problem är långt ifrån det enda. Jag behöver bara nämna skolan, infrastrukturen, vården, ja, snart sagt varje område där politikerna tagit kommandot ser det mörkt ut.

Nästan alla svenskar menar att man i vårt land inte längre tror på någon gud även om det visserligen är sant att vissa grupper tror på någon av de abrahamistiska gudarna, det vill säga Jahve (vars namn ej bör uttalas), Allah och Gud.

På den tiden när jag själv hade småbarn var jag inte tillräckligt mogen – nej, människor är inte fullt mogna vid tjugofem års ålder som moderna psykologer tycks hävda – för att med vetenskaplig distans och eftertanke studera bebisars beteende. Men nu har några nära bekanta fått barnbarn och jag kan därför, naturligtvis utan att störa föräldrarna i deras uppfostrande gärning, som en Sherlock Holmes eller Sigmund Freud, fast självklart utan pipa, sätta mig i en bekväm emma och betrakta det hela.

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås!