När jag på sjuttiotalet som Sida-anställd arbetade en period på biståndskontoret i New Delhi blev jag bekant med ett begrepp som jag inte visste fanns, nämligen akademikerarbetslöshet. Arbetslösa universitetsutbildade demonstrerade i staden och krävde statliga jobb. För mig var hela företeelsen obegriplig eftersom akademisk bildning enligt min uppfattning alltid gjorde de berörda människorna mer kompetenta och därför definitionsmässigt mer attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetslösheten, i den mån den måste finnas, skulle därför växa underifrån och sist av alla drabba de universitetsutbildade.

Igår återpublicerade jag en elva år gammal text som gick ut på att Sverige behöver en trovärdig Leviatan, alltså en polismakt som inte drar sig för att bruka allt det våld som behövs för att sätta kriminaliteten på plats. Jag kommenterade uppbragt att situationen inte på elva år förändrats till det bättre. I stället har tiden fått gå utan sådana kraftfulla åtgärder som skulle behövas.

Den här texten publicerade jag för elva år sedan. Det skrämmande är att jag kunde ha skrivit den med ännu större fog idag.

Vad händer när demokratin slutar fungera? När ordningen inte kan upprätthållas och våldsamheter utbryter till exempel mellan revolutionärer och ett vacklande politikerstyre som saknar kraft och vilja att sätta ned foten (som i Latinamerika för några årtionden sedan), eller när en svag demokrati skakas av börskrasch ovanpå åratal av inflation och arbetslöshet och sedan misslyckas trots upprepade nyval (som i Weimarrepubliken kring 1930), eller när man försöker rafsa ihop en svag regering som ska se demokratisk ut i ett svältande, krigshärjat land (som i Ryssland 1917)?

I egenskap av väluppfostrad och socialt anpasslig medborgare kan jag naturligtvis inte annat än förakta lögnhalsen Donald Trump. (Nu luras du, Engellau! Du skulle nog fan rösta på honom om du fick, i varje fall om alternativet var Kamala Harris! Okey då, men först efter en noggrann och välbalanserad sakbedömning.)

Du kanske tycker att ämnet för denna krönika är i futtigaste laget. Själv vacklar jag. Att beskriva och dra slutsatser av obetydliga konsumentupplevelser kan möjligen överlåtas till rubriken ”Ilsken i Bandhagen” på tidningarnas insändarsidor. Å andra sidan sönderdelar sig tillvaron enligt den av mig uppfunna Homogenitetsprincipen i ett stort antal likartade skitsaker varav man kan dra slutsatsen att helheten avslöjar sig i var och en av sina delar och att den som kund hos Tele2 trakasserats av bolagets oändliga telefonköer och förvirrade personal har goda skäl att trots bolaget tjuvaktiga motstånd försöka trassla sig ur kontraktet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om det i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

Igår framförde jag tesen att den efterlängtade friheten inte är förenlig med den lika efterlängtade demokratin eftersom demokratin inte kan förverkligas om folk inte frivilligt avstår från att maxa det personliga utbytet av friheten. Om alla människor utnyttjade sin frihet till att slippa jobbiga saker som att sköta sitt arbete och ta ansvar för sina barn och i stället lämpade över sådana trista uppgifter på socialen så går demokratin så småningom under. Till exempel slutar folk lita på varandra.

Helt ovetenskapligt tror jag att folk i allmänhet nog tycker att demokratin, som Churchill påstås ha sagt, ”är det sämsta av alla samhälleliga styrsystem bortsett från alla de andra” men att demokratin numera känns utsliten och i behov av någon sorts renovering om man bara visste hur. Bekymrade betraktare, även jag, lägger pannorna i djupa veck och funderar på om en lösning kanske vore personval, en minskad riksdag, enmansvalkretsar, en författningsdomstol eller om det finns något annat som kunde återställa en förmodat dekadent demokratis förmodat förgångna vitalitet.

Tillsammans med några andra personer gjorde jag ett tankearbete om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår) som sedermera presenterades i bokform utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet vilket förstås berodde på att man inte ville lyssna till vad vi sa. I samband med detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

När folk inklusive politiker tar sig för att lösa problem vet man inte säkert om monstret de bekämpar är monstret självt eller en falsk avbild av vidundret. Den så kallade flyktingkrisen som drabbade Sverige (och andra länder) för ungefär tio år sedan är ett exempel. På ytan kunde problemet förefalla rättframt: 160 000 personer stod i kö vid gränserna och begärde att få komma in. Men vad handlade det om? Kom de för att de var livshotade på hemorten eller för att de lockades av svensk levnadsstandard?

Jag, som varit statligt anställd framtidsforskare, vore den förste att erkänna att framtiden inte kan förutsägas annat än när det gäller erfarenhetsmässigt säkrade profetior såsom att det tyvärr snart kommer att bli en svalare höst och sedan, ännu värre, en kall vinter. Mer trosvissa påståenden om framtiden ska man akta sig för eftersom de så sällan slår in.

När jag ändå av en slump hade hittat Esaias Tegnérs nästan söndervittrade samlade skrifter i min bokhylla och igår skrivit en krönika om några av poëtens – han skrev så, antagligen för att han inte ville bli kallad pöt – synpunkter på pedagogiken så känns det bara naturligt att idag presentera ytterligare en godbit ur samlingen.

I min bokhylla står Esaias Tegnérs samlade skrifter i sex uttorkade och sönderfallande band. Jag har aldrig öppnat dem eftersom jag fick avsmak för Frithiofs saga och dikten Det eviga redan i skolan. Men i min förtvivlan över att inte ha någon intressantare lektyr tog jag häromdagen ut sjätte bandet och satte mig att läsa. Och, hast du mir gesehen, där framträdde en helt annan figur än den nationalistiske och romantiskt trängtande poet från det tidiga 1800-talet som skolan, troligen i patriotisk iver, försökt pracka på mig. I stället, när Tegnér inte behöver hovera sig på parnassen för att få ordnar och andra utmärkelser, visar han sig vara en intelligent och resonerande person som bekymrar sig över att det finns så mycket dumhet i samhället.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi har så lite debatt om vilka som har makten i Sverige. Du vet vad jag brukar tjata om, nämligen att våra härskare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, eller, om man får vara lite mer allmän i analysen, ledande politiker samt de flesta offentliganställda.

Project 2025 (se här) är en genomarbetad plan från den konservativa amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation för ett konservativt systemskifte i USA att verkställas på ett halvår under nästa president.

På den intellektuella nivå där folk, även jag, gör sina politiska ställningstaganden – det vill säga i en outredd och ständigt pågående process som blandar tillfälliga intryck, långsiktigt utvecklade verklighetsuppfattningar och känslor, påverkan av plötsligt uppblossande händelser i omvärlden, offentlig statistik, resonemang från en bra bok samt bekantas uppfattningar – är jag numera ganska trött på morden, skjutningarna, sprängningarna och gangsterfasonerna i Sverige.

För den som ofta bekymrar sig över det svenska tillståndet och därvid frågar sig hur de har det i andra länder är det en klar fördel att ha en portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro som har ett annorlunda perspektiv och kan hjälpa till att tolka läget. Till exempel träffade jag för någon vecka sedan en personalchef (alltså en Human Relations Officer) på ett medelstort svenskt företag. Mest för att ha något att prata om frågade jag vad personalavdelningen (the Human Relations Office) just nu funderade på.

Fram till för bara några dagar sedan trodde jag att Ukrainakriget var ett slag mellan Ukraina (och dess allierade) och Ryssland (dito) som i stort sett höll sig inom Ukrainas gränser (framför allt eftersom Ukrainas allierade, såsom USA, inte gillar att ukrainsk militär använder de allierades militära utrustning att skjuta in på ryskt territorium). Men nu har jag blivit varse något som kanske redan stod klart för dig, nämligen att detta krig sprider sig över världen och att Ukrainas militära underrättelse- och säkerhetstjänst opererar utomlands, framför allt, som det verkar, i Afrika.

Ett nyupptäckt brev ur Utrikesdepartementets arkiv visar att propagandaminister Goebbels bara betraktade den fasansfulla nazismen som ett verktyg för att nå total makt. När det verktyget visat sig inte fungera får man pröva andra.

En av de märkvärdigaste och mest oförklarliga samhällsförändringar som inträffat i det nära förflutna – precis vad jag menar med ”nära förflutna” vet jag inte, det är ungefär som när Anders Tegnell uppfann åldersbestämningen ”äldreäldre” – är att tandläkare och likställda har börjat skicka ut elektroniska påminnelser om planerade besök när den beslutade tidpunkten närmar sig. Sådana påstötningar kan med en välvillig tolkning beskrivas som en höjning av samhällets civilisationsnivå eller grad av allmänmänsklig omtanke. Själv blir jag bara förbannad och kan gå en hel dag och reta mig på sådana meddelanden.

Jag har skrivit ett antal krönikor på temat att den politiska makten i Sverige åtminstone sedan sextiotalet – tvärtemot alla löften och försäkringar om att demokratin skulle förstärkas genom subsidiaritet och decentralisering för att ge folket ökat inflytande över sina liv – obönhörligt, år för år, centraliserats ytterligare något snäpp.

När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Många menar att den politiska korrektheten eller wokismen, vilket jag menar vara samma lära, är undergångsdömd. När folk upptäcker vilka stolligheter denna filosofi leder till, hävdar dessa optimister, så startar ett allmänt tillfrisknande och det sunda förnuftet återtar kommandot över människornas sinnen. Det blir slut på manliga elitsimmare som efter att ha anmält könsbyte på Skatteverkets hemsida tilldelas utmärkelser såsom årets idrottsliga bragdkvinna.

Vladimir Putin är känd eller, om du föredrar, ökänd för sitt uttalande om att Sovjetunionens kollaps i slutet av 1991 var en av nittonhundratalets ”stora geopolitiska katastrofer”. Han har mig veterligen inte förklarat vad han menar med det vilket satt myror i huvudet på mig. Det antas allmänt i västerlandet att Putin i egenskap av gammal rysk KGB-agent självklart solidariserade sig med Sovjetunionen som idé och konstruktion och att den katastrof han beklagade rimligen måste ha varit sovjetstatens sönderfall.

Jag sjunger, eller snarare deklamerar, Kungssången – du vet den som börjar ”Ur svenska hjärtans djup en gång, en samfälld och en enkel sång, som går till kungen fram!” – oftare än du tror och det är inte så mycket för att jag grips av rojalistiska känslor utan för att versen med sina femtiotvå stavelser är ett unikt hjälpmedel för att kontrollera antalet kort i en kortlek.

Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.

I tonåren läste jag en bok som gjorde ett okuvligt intryck på mig. Jag minns inte vad den hette och det är jag tacksam för eftersom jag annars kanske fått för mig att återläsa den och upptäcka att jag missförstått allting och att mitt liv därför står ostadigt som ett hus på pålar vid stranden under en storm. Men jag minns att författaren hette Arthur Koestler, en ungrare och sedermera engelsman som blev mycket hyllad för att han först blev brinnande kommunist och sedan avföll till något annat. Det var alltid någon som ville döda honom. När han satt i en dödscell i general Francos Spanien hörde han varje morgon en grupp fångar marscheras ut för att hängas. Kvinnorna blev galna i honom och lät sig gärna inlemmas i hans seralj. Jag tror att han skrävlade en hel del men sådant får man ursäkta hos folk som hjälper en att bygga en samhällsförståelse.

Eftersom jag tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Nu för tiden sjunger alla tillitens lov. Och med rätta, ty tillit människor emellan, såframt den är befogad, är vägen till utveckling och framsteg för samhällena. Flera nobelpristagare i ekonomi har fått sin upphöjelse för att de påpekat detta. Sverige är, eller har i varje fall varit, ett högtillitssamhälle, en viktig förklaring till våra framgångar.

Jesus hade tänkt sig att människan skulle älska sin nästa som sig själv. Det var tvivelsutan en djärv plan. Man kan bara föreställa sig hur underbart jordelivet blivit för människorna om de följt hans råd. Det mesta lidandet i världen orsakar människorna varandra genom krig, kriminalitet, elakhet, girighet och andra former av mellanmänsklig hänsynslöshet. Det lidandet hade försvunnit om människan älskat sin nästa som sig själv. Inga krig, inga våldtäkter, inga rån, inga bedrägerier, troligen inte ens ett litet skattefusk. Knappt ens någon svält, ty det finns alltid människor som har mat och som kan dela med sig om bara viljan finns.