Tim Walz, guvernör i den amerikanska delstaten Minnesota och vicepresidentkandidat under Kamala Harris vid förrförra årets presidentval, har meddelat att han inte ställer upp till omval som delstatlig guvernör. Det beror på de omfattande välfärdsbedrägerier som under de senaste åren uppdagats just i Minnesota som anses ha USA:s mest välutvecklade välfärdssystem, där ”välutvecklade” nu alltså visar sig betyda inte bara ”generösa” utan också ”okontrollerade”.

Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.

Det fanns en period av mitt liv, kanske för femtio år sedan, då jag hade samhällelig förtröstan i bemärkelsen att jag trodde exempelvis att socialpolitiken kunde lösa sociala problem och att u-landsbiståndet faktiskt kunde höja de av kolonialism förtryckta folkens levnadsnivå. Emellertid har denna förtröstan gradvis undergrävts. Tvivlen började så snart jag engagerade mig professionellt inom u-landsbiståndet och har sedermera fördjupats.

Praktiskt taget varje dag drabbas jag av nya saker som jag inte begriper. Nu senast, i samband med de somaliska välfärdsbedrägerierna i Minnesota, har jag utsatts för hela kaskader av svårförståeliga sinnesintryck.

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Vi skattebetalande och ansvarskännande medborgare har naturligtvis anledning att med Bitte Assarmo, som igår skrev här om ”Somali-gate”, alltså det av somalier i Minnesota drivna bedrägeriet mot välfärdsstatens stora satsningar till stöd för autismdiagnosticerade barn och ungdomar, bli rättmätigt upprörda, särskilt vi som inte tror så mycket varken på somalier eller välfärdsstaten.

Singapore är ett slags stadsstat belägen på ett antal öar med broförbindelse till Malaysia. Denna nation är så liten – något mer än hälften så stor som Öland, Sveriges minsta landskap, och med sex miljoner invånare varav sjuttio procent är kineser – att man knappt hade upptäckt den om det inte fanns särskilda anledningar (och då menar jag inte drinken Singapore sling som uppfanns år 1915 på Raffles Hotel och fortfarande serveras där).

Ett. Något är fel i staten Sverige. Migrationsproblemet är det tydligaste exemplet. Det är svårare än de ansvariga politikerna vill tillstå. Det värsta är inte över, som de vill låta påskina. Enligt min uppfattning har det värsta ännu knappt börjat. Men detta problem är långt ifrån det enda. Jag behöver bara nämna skolan, infrastrukturen, vården, ja, snart sagt varje område där politikerna tagit kommandot ser det mörkt ut.

Nästan alla svenskar menar att man i vårt land inte längre tror på någon gud även om det visserligen är sant att vissa grupper tror på någon av de abrahamistiska gudarna, det vill säga Jahve (vars namn ej bör uttalas), Allah och Gud.

På den tiden när jag själv hade småbarn var jag inte tillräckligt mogen – nej, människor är inte fullt mogna vid tjugofem års ålder som moderna psykologer tycks hävda – för att med vetenskaplig distans och eftertanke studera bebisars beteende. Men nu har några nära bekanta fått barnbarn och jag kan därför, naturligtvis utan att störa föräldrarna i deras uppfostrande gärning, som en Sherlock Holmes eller Sigmund Freud, fast självklart utan pipa, sätta mig i en bekväm emma och betrakta det hela.

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås!

I en kommande bok av polyhistorn – det betyder den mångkunnige och jag menar det! – Erik Lidström, som jag fått tillfälle att tjuvtitta i, förekommer en tänkvärd observation av den skotske filosofen, historikern, nationalekonomen med mera David Hume (bilden). Hume talar om de samhälleliga institutioner som skapar ”explosiv ekonomisk tillväxt” för länder som är ”kulturellt förberedda”:

Det finns troligen inga rättssystem, juridiska principer eller internationella överenskommelser enligt vilka lagstiftare kan fatta beslut vars innebörd de själva inte kan förklara eller ens begriper. Men så är det med EU:s sedan några veckor fastställda – eller kanske inte precis fastställda, utan snarare principbeslutade eller kanske ännu mer exakt ”med viss framtida juridisk verkan möjligen föreslagna” – regler för koldioxidutsläpp från nya bilar och lätta lastbilar från och med år 2035. Dessa tills vidare obeslutade regler ska således börja tillämpas om nio år vare sig Europakommissionen vet vad den har bestämt, i den mån den orkat sig fram till någon bestämmelse alls, eller inte. Och bilindustrin som arbetar med lång framförhållning – ”ofta 3 – 10 år eller mer” enligt ChatGPT – får famla i blindo.

Om någon räknade dem skulle det inte förvåna mig om var och en av oss dagligen får minst hundra betydelsefulla vällevnadstips som alla påstås ha vetenskaplig grund. Ena dagen visar en ny amerikansk metastudie över alkoholens farlighet att denna farlighet är värre än man trodde. Nästa dag visar sig medelhavsmat vara rätt recept för ett långt liv. Tipsen gäller förstås inte bara födan, utan också vaccinerna. De kan också avslöja sju säkra tecken på om man har chans på den kvinna man just nu dejtar. Igår hörde jag en radiopsykolog förklara för en förtvivlad kvinna hur hon skulle hantera ett livsdilemma som bestod i att den artonåriga dottern från ett avslutat äktenskap inte tålde mammans nye älskare. Andra råd, till exempel framförda i samhällsdebatter, som ju är ett slags oavbrutet framkastade och nästan alltid motsägelsefulla teser om samhällets konstruktion som politiska fiender kastar i på varandra för inget annat syfte är ge motståndaren en tjolablängare i fejset så att han ser löjlig ut och förlorar några röster, bryr man sig för det mesta inte om.

Det är vanskligt med historiska paralleller eftersom historien aldrig upprepar sig. Eller också gör den det. Karl Marx hävdade att den upprepade sig först som tragedi, sedan som fars. Men jag tror inte på några upprepningar. Omständigheterna är alltid olika. Kanske hade Mark Twain mest rätt som påstås ha sagt att historien inte upprepar sig utan rimmar.

Fattigdom, där det förekommer, beror inte på att det produceras för lite utan för att folk inte vill dela med sig. Detta påstående går på tvärs emot vårt samhälles självuppfattning. Den gängse uppfattningen till att vi, åtminstone i Västeuropa, lever i ett allmänt, hyggligt välstånd är att produktionsapparaten och därmed bruttonationalprodukten per capita har utvecklats med sådan väldig kraft att det räcker till att försörja allt fler människor.

I sina gömmor kan man hitta intressanta saker. För tio år sedan, närmare bestämt den 30 november till 12 december 2015, hölls det största världsledarmötet någonsin i Paris, det så kallade COP21. Det handlade om koldioxidutsläppen. Det gällande Kyotoprotokollet höll på att krascha eller på annat sätt löpa ut så det behövdes en vitamininjektion för att hålla liv i den internationella klimatapparaten. Då skrev jag nedanstående krönika som förutsäger det som sedermera blev uppenbart, således att Parisavtalet var feltänkt och troligen dödsdömt från början.

När man funderar över samhällenas konstruktion tornar svåra tolkningsproblem upp sig. Man frågar sig varför saker och ting är organiserade som de är. Till exempel diskuterade jag nyligen med en vän om pyramiderna i det hieroglyfiska Egypten byggdes för att tillfredsställa religiösa böjelser hos ett folk av bönder och stenarbetare eller om syftet var att ge legitimitet åt en härskande klass av präster. Igår pratade jag med min son om huruvida den svenska ungdomens tydligen tilltagande psykproblem beror på att de i sociala media hela tiden konfronteras med världsstjärnor och därför känner sig otillräckliga eller om ungdomarnas ångest i stället har att göra med att vi har utbildat för många barnpsykiatriker som uppmuntrar barns dåliga mående för att få fler offentligt finansierade terapiuppdrag.

Igår, den nittonde december, skrev jag en krönika om hur vår tid har svårt att hitta bra straff för ungdomsbrottslingar, ofta med invandrarbakgrund, eftersom den enda lösning vårt samhälle kan komma på, nämligen fängelse, inte är socialt acceptabel när det gäller trettonåriga gängmördare. Bristen på acceptabla straff gör att vi i stället satsar på garanterat verkningslösa remedier såsom fler fritidsgårdar.

Så fort ett nytt mord begås, särskilt om ungdomar från utanförskapsområden (vilket är en omskrivning för ”med invandrarbakgrund”) är inblandade, så ropar en kör av socionomer och andra socialarbetare efter fler och tidigare insatser, mer samarbete med sådana som brandkåren, skolan och Sos och framför allt mer pengar.

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Min inre sociologiske forskare sitter i inälvorna och känner vad som pågår. Han skiljer sig alltså i grunden för den yttre sociologen som läser tidningen och även på andra vis låter sig påverkas av samhällets allmänna hjärntvätt. Den inre medarbetaren kan inte frigöra sig från ett med tiden allt starkare intryck att vårt land lider svårt av en målmedvetet avancerande byråkrati samt att detta endast delvis är EU:s fel.

Den tyske historikern Oswald Spengler (1880 – 1936; bilden), författare till klassikern Västerlandets undergång, är känd för att först i efterhand, sedan han redan skrivit sina böcker, besvära sig med att leta upp bekräftande fakta. Ibland ska han uppdragit åt sina studenter att gräva fram bevis.

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel att det skulle vara oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Det måste ju finnas något annat än ukrainakriget att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

Det finns två ofta sammanblandade teorier om hur byråkratier förhåller sig till sina budgetar. Det borde höra till skattebetalarnas allmänbildning att känna till dessa teorier.

En av de många filosofer som jag inte lyckats begripa är René Descartes, inbjuden av drottning Kristina till Stockholm för att sprida tidevarvets nya idéer och där avliden efter fyra månader, enligt egen uppfattning för att det var så kallt. (Att tidevarvet var isande bistert bekräftas av klimatforskningen och är välbekant för alla som hört talas om Tåget över Bält, en vattenväg som numera aldrig fryser igen.) Jag har inte ens förstått den paroll med vilken han försökte sammanfatta och tydliggöra sitt av samtiden så hyllade tänkande, nämligen cogito, ergo sum, det vill säga jag tänker, därför finns jag. Helt obegripligt, har jag tyckt.

För mina ögon ser konflikten mellan USA och Europa mest ut som ett äktenskapsgräl med hot om skilsmässa på grund av lång och varaktig söndring som under de senaste åren eskalerat. Bakgrunden är att Europa har påtvingats nya amerikanska män vart fjärde år. Dessa har med tiden blivit alltmer bekymrade över den europeiska partnerns attityder och beteenden, men eftersom amerikanska män är respektfulla mot sina hustrur har inga distinkta klagomål framförts annat än diskreta antydningar att Europa kanske kunde tänka sig att betala sin andel av försvarskostnaderna.

Debattkonsten har två alternativa huvudstilar. Den ena är att säga vad man tycker och sedan förklara varför man har rätt. Den andra är framföra sin egen tolkning av vad motståndaren hävdar och sedan säga att det är fel. Den andra stilen försöker jag undvika, utom när jag ska vara polemisk varvid slag under bältet är tillåtna. Men om debattmotståndaren faktiskt har något att säga, vilket då och då förekommer, så är det orättvist att argumentera mot den nidbild man själv skapat av motståndarens uppfattningar.