Krister Thelin

I Bryssel diskuteras i dagarna en handlingsplan med flera olika delar för att hantera migrationsströmmen från Afrika över Medelhavet. Läs mer →

Krister Thelin

Sverige är ett land där medborgarna litar på sin överhet. Det går en rak linje från Gustav Vasa och kyrkan till folkhemsdespoter av olika schatteringar. Några folkliga uppror har inte synts till i de i byxorna dovt knutna nävarnas land. Till överheten räknas den vitrockade läkarkåren vars ställning är grundmurat förtroendefull. Jag förutspår dock att detta kan komma att ändras.

40-talisterna åldras och går in på slutvarvet. De ivriga 10 procent som 1968 bar upp ”ungdomsrevolutionen” har tillsammans med den skötsamma delen förskjutit fokus. Nu är det inte föräldrar, lärare och annan auktoritet som skall utmanas och trotsas. Nu stirrar det oundvikliga obarmhärtigt ner på oss: Döden. Och den låter sig inte luras med slagord, pamfletter, bösskrammel, demonstrationer eller Joan Baez. Som Benjamin Franklin så klokt konstaterade: ”In life only two things are certain, taxes and death”.

I vårt Goda Samhälle finns det en sak som i stort är frånvarande i det offentliga samtalet: rätten till en värdig död. Assisterad dödshjälp är tabu. (Här är inte platsen att analysera gränsen mellan det straffria självmordet och vållande till annans död). I Europa tillåts – i lagligt kontrollerade former – dödshjälp i bland annat Schweiz, Belgien, Nederländerna och Storbritannien, liksom i ett antal delstater i USA och Kanada. Men alltså inte hos oss.

Enligt min mening vilar förklaringen huvudsakligen hos läkarkårens kompakta motstånd. Dess etos är att bota och lindra, inte att beröva någon livet. Dessutom, brukar det heta, är den palliativa vården så väl utvecklad, att behov saknas. Socialstyrelsen, som hade kunnat ta ett initiativ till att utreda saken, tiger, och få politiker vill befatta sig med ämnet; det är ingen valvinnare, utom bland den åldrande befolkningen. Men den dör ju ut, so oder so.

De som har erfarenhet av anhörigas och vänners slutskede ser annorlunda på det hela. Det lider ingen brist på förskräckliga vittnesbörd om ovärdigt lidande. För de resursstarka med goda läkarkontakter i nätverket ges ibland hjälp av läkare som tolkar sin plikt en smula annorlunda än socialstyrelsen och kåren i övrigt. Så, assisterad dödshjälp förekommer sub rosa. Men det som en del alltså kan få åtnjuta – inklusive de som har råd att åka till Schweiz- står inte den stora allmänheten till buds. Det är dags att ändra på det.

Eutanasi strider inte mot mänskliga rättigheter, om det inte missbrukas som i Hitlertyskland. FNs människorättskommitté, där jag som ledamot var med och granskade dödshjälpslagstiftningen i Belgien, Schweiz och Nederländerna, har inte funnit att det strider mot bestämmelsen om rätten till liv i MR-konventionen – förutsatt att viktiga medicinska och rättsliga villkor, framför allt samtycke, är uppfyllda; risken för att det är giriga anhörigas intressen och inte den enskildes som står i förgrunden måste alltid beaktas.

Som sagt, i takt med att 40-talisterna, redan vana att i stort få som de vill, närmar sig slutet kommer saken att pocka på uppmärksamhet. Lika bra att redan nu förstärka en opinion som ett fåtal eldsjälar försöker hålla vid liv. Och varken läkare eller politiker är odödliga. Alltså, gärna medalj och en bra pension men också ett värdigt slut!

Krister Thelin

Sverige fick vid årsskiftet en ny polisorganisation, beslutad i politisk enighet. Nu finns det bara en enda polismyndighet i landet, och Rikspolischefen, som hittills enbart varit vändskiva mellan regeringskansliet och länspolismyndigheterna, får för första gången eget operativt ansvar. Motiven är, som alltid vid förändringar i offentliga sektorn, ökad effektivitet och bättre resursanvändning. De gamla länsgränserna skall framgent inte få hindra verksamheten. Få kan ha något däremot. Det var också liknande skäl som bar upp polisens förstatligande 1965.  Reformen- och Polisen- har fått en kritisk granskning i ett temanummer i Axess (http://www.axess.se/magasin/default.aspx?journal=147). Vi får se hur det går.

Ny Rikspolischef  är Dan Eliasson, en gammal kanslihusräv och hedersman. Som en av sina första operativa åtgärder aviserade han krafttag mot näthat och försvar för “det öppna demokratiska samhället” ( http://www.dn.se/debatt/nya-polisenheter-ska-skydda-de-demokratiska-friheterna/). Gott så.

Vi väntar dock på flera krafttag, exempelvis vad avser de 55 områden som  rikskriminalen identifierad och där brottslighet med territoriellt organiserade gäng är så hög, att en del kallat områdena för “no go-zoner” (https://polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Rapporter-utredningar/01%20Polisen%20nationellt/Ovriga%20rapporter-utredningar/Kriminella%20natverk%20med%20stor%20paverkan%20i%20lokalsamhallet%20Sekretesspr%2014.pdf) En påminnelse gavs genom morden i Biskopsgården (ett av dessa områden) i Göteborg nyligen, och Rikspolischefen var förstås bekymrad och lovar ökade insatser:http://www.svtplay.se/klipp/2780363/rikspolischefen-vi-kommer-oka-vara-insatser.

Och här ligger det verkliga testet för chefen för en polis som skyggar för det som kan uppfattas som kontroversiellt. Det är lättare att vara en god “dialogpolis” ( en svensk tveksam paradgren) än att riskera liv och lem på fältet eller spott och spe i medierna, när lag och ordning skall upprätthållas. De enskilda svenska poliserna är välutbildade och av hög klass. Men de är  inte sällan ledda av en lyhörd ledning som sneglar mot hur verksamheten kan uppfattas i medierna. “Case in point”: För två år sedan inledde Polisen en inre utlänningskontroll i enligt med bestämmelserna i Utlänningslagen. Det blev, milt uttryckt, en våldsam uppståndelse i tongivande kultur- och mediekretsar ( http://www.aftonbladet.se/kultur/article16293405.ab) Rasism och diskriminering hette det om projekt REVA. (Att det varken var de ena eller andra framgår för den som orkar läsa på i ämnet: SOU 2004:110, http://www.regeringen.se/content/1/c6/03/51/80/69acd62b.pdf.)

Protesterna tog skruv. Och i ljuset av utebliven politisk uppbackning avbröts verksamheten, och har sedan inte – trots uppenbara behov – återupptagits.

Låt oss anta att den nye Rikspolischefen skulle finna det angeläget att återta kontrollen av de 55 områdena. Motiven är uppenbara: de som lider mest av den utbredda brottsligheten i dessa områden är den stora majoriteten av laglydiga invånare som har svårt att forma en bra tillvaro i kriminellt kaos. Polisiära insatser är inte lösningen på alla problem, med de är en förutsättning för att socioekonomiska projekt skall lyckas.

Räcker det som en tillräckligt politisk korrekt anledning för Dan Eliasson att omgående besluta om en handlingsplan i saken?  Jag hoppas det – han är ju trots allt en bra man -, men tror det först när jag ser det. För mycket kanslihustjänstgöring ger inte bara rik erfarenhet, det kan också sätta viljan på svåra prov. Och det är roligare med medial medvind än snålblåst. För en tydlig polisiär viljeinriktning att återta kontrollen av delar av vårt land kommer inte att passera obemärkt bland “the usual suspects” som skriver rundartiklar och ropar “rasism, förtryck” och “övervåld”.

En God Polis skall dock stå på medborgarnas sida, oavsett hur mycket det  än larmas i tongivande medie-och kulturkretsar. Och det är Rikspolischefen som visar vägen.