När Gustav Vasa som en av de första furstarna i världen hade tagit kontrollen över den katolska kyrkan blev han inte bara rikare eftersom all kyrklig egendom genom reformationen tillföll staten och det på den tiden inte var så petnoga med att skilja på statens och furstens ekonomi. Dessutom, vilket på sikt var viktigare, tog kungen genom reformationen över arbetsgivaransvaret för den tidens intellektuella, det vill säga prästerna. Intellektuella, dit prästerna i egenskap av högutbildade räknades, lyder i allmänhet den som betalar deras lön. Se bara på journalisterna på statens televisionsbolag. Därför tror jag att det viktigaste med reformationen var att tidevarvets främsta informations-, nyhets- och propagandaförmedlare, alltså de som talade till allt folket minst en gång i veckan, inte längre följde påvens ord utan den statliga uppdragsgivarens. Det är därför svenska folket genom århundradena blivit så statsfromt, överhetslydigt och fredligt.

Alla mänskliga samhällen försöker indoktrinera och hjärntvätta sina medlemmar. Uttryckt på det sättet låter hanteringen förkastlig och avskyvärd, men så är det inte. Hjärntvätt är bara det uttryck vi använder när vi inte gillar de attityder och det tankegods någon försöker proppa i oss.

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Eftersom det just idag inte regnar i den del av Bohuslän där jag befinner mig tänkte jag gå utomhus i stället för att sitta inne och tänka ut en ny krönika. Men varför ska den vara ny, frågade jag mig, det måste väl vara bättre om den är gammal och ändå funkar – och kanske med tiden visar sig stämma allt bättre – ty en fem år gammal utsaga som inte gnagts ned av tidens tand utan fortfarande funkar inger rimligen mer trygghet och förtröstan än en dagsfärsk historia som helt saknar hållbarhetsgaranti? Den här skrev jag i april 2019:

Västerlandet har ungefär tvåhundra års erfarenhet av demokratin om man börjar räkningen vid USA:s självständighetsförklaring och därmed tillblivelse år 1776. En mer eller mindre permanent diskussion, som tidvis gått upp i varv, om systemets kvaliteter och överlevnadschanser har pågått sedan dess. (Tja, det beror förstås på vad man menar är det utmärkande för den ordning som installerades 1776. Om det inte i huvudsak är den allmänna rösträtten – utan även andra lika viktiga komponenter såsom äganderätten, yttrandefrihet och rättsstaten som till och från funnits sedan Magna Charta – som ger demokratin dess unika värde så har den funnits och därför stått under hot sedan prins Johan utan land samt Englands präster och adelsmän år 1215 undertecknade sitt märkvärdiga dokument.

Sällan har jag längtat så mycket efter uppvärmning som denna sommar. Jag är inte förmäten nog att begära fullskalig global temperaturhöjning utan skulle nöja mig med några graders extra värme i Bohuslän och då särskilt för oss nolhottar, det vill säga vi som bor norr om Lysekil. Här har jag tillhört sommarbesökarna närapå som om jag vore barnfödd på orten och räknas därför till vad den övriga befolkningen föraktfullt brukar kalla ”baddjävlarna”.

Artonhundratalstysken Max Weber (bilden) anses som bekant, tillsammans med sin landsman Karl Marx, vara sociologins grundare. De är mest kända för att, var och en på sitt sätt, ha besvarat samtidens viktigaste fråga som var varför den nya tidens härskare, kapitalisterna, var så angelägna att göra det de gjorde bäst, nämligen sparade pengar, byggde ett kapital och därmed utvecklade världen. Webers kapitalister gjorde en dygd av att inte slösa utan tvärtom gömma sina rikedomar så att de inte märktes. Marx kapitalister drömde om att uppfylla ”lagen från Moses och alla profeterna”, vilket var att ackumulera och investera utan att njuta.

År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer:

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen…

The European Council on Foreign Relations heter en forsknings- och sammanträdesorganisation som jag knappt hört talas om men som av det mesta att döma borde väcka min aktning eftersom den har tre dussin europeiska länder som medlemmar med framstående nationella politiker, däribland en polack som heter Aleksander och en gång var min studiekamrat vid universitet i Bologna samt, i Sveriges fall, till exempel ordföranden Carl Bildt, som representanter. Organisationen kallar sig för ”en unik strategisk gemenskap som samlar välkända europeiska beslutsfattare, experter, tänkare och opinionsbildare som verkar som ambassadörer och företrädare för ECFR:s idéer”.

På 1500-talet trodde snart sagt alla människor på Gud. Framför allt upprätthölls denna tro av överheten, prästerna naturligtvis, men även den världsliga makten. Kungen, till exempel, som ansåg sig tillsatt genom Guds nåd, hur skulle han kunna ha några tvivel?

Det är svårt att veta om de olika partierna har olika uppfattningar i frågan om hur många migranter som ska beviljas uppehållstillstånd. Man kunde tro att statistiken över årligen beviljade uppehållstillstånd i så fall med siffror skulle peka på tydliga skillnader vid regeringsskiften. Men så är det inte (enligt vad jag tror att jag lyckats plocka fram från Migrationsverkets hemsida).

Jag har efter den amerikanske presidenten Dwight Eisenhowers (bilden) förebild ältat konceptet ”komplex” som en nydanande benämning på en uppenbar men inte alltid särskilt uppmärksammad maktfaktor i våra respektive samhällen.

Den förre amerikanske presidenten Donald Trump har sedan han först uppmärksammades i Sverige haft ett synnerligen dåligt rykte i vårt land (liksom bland många i hans eget). Den svensk som i väluppfostrade sällskap har haft något erkännsamt att säga om Trump har snart förvisats från de väluppfostrade sällskapen.

För precis nio år sedan skrev jag den här krönikan och publicerade den en månad senare. Jag hade, liksom troligen du, alldeles glömt den. Men en läsning övertygade mig att den tålde ytterligare ett offentliggörande. Varför tycker jag förresten att det är skämmigt att komma med skåpmat? Upprepningen är ju lärdomarnas moder. Har kyrkan någonsin generats över att den repeterat Fader Vår i tusentals år?

För nästan tio år sedan gjorde dåvarande polischefen Dan Eliasson bort sig med eftertryck när han på teve plötsligt började ömka en invandrare som just mördat en anställd på ett flyktingboende i Mölndal. Den mannen måste vara galen sa sig tittarna vare sig de tänkte på polischefen Eliasson eller den invandrade mördaren.

Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att kulturskatter är en sorts förtryck mot alla som inte är kulturellt privilegierade. Dumboms grej var inte minst att göra stolliga observationer, till exempel:

Som jag skrev igår måste jag skamset erkänna att jag inte begriper så mycket av all den vetskap jag förmodats inhämta på olika universitet. Min tröst är att det verkar vanligt att även folk som skaffat sig all tänkbar bildning inom exempelvis nationalekonomi och blivit professorer ofta förkroppsligar en jämförbar brist på vett.

Om jag säger att jag gått på fem universitet (utan att dock ha tagit examen i alla) så tror du kanske att jag försöker skryta upp mig med min bildning. Men min ambition är den motsatta. Jag tycker det är genant att jag, trots alla dessa år av ambitiös pluggande, begriper så lite av den del av tillvaron som studerades, till exempel den ekonomiska mikro- och makropolitiken, det vill säga sådant man sysslar med på finansdepartementet och riksbanken. Det berodde inte på att jag latade mig. Tvärtom var jag mer nitisk än många av mina studentkamrater, ty jag ville verkligen förstå världens mekanismer.

Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

I guldbokstäver över ingången till aulan vid universitetet i Uppsala blänker devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Orden kommer från Thomas Torild, en stjärnstudent vid lärosätet och tänkare från 1700-talets slut.

Nu har jag på senare tid läst flera tolkningar av ett politiskt skede som jag känner väl till eftersom jag var djupt inblandad, nämligen den liberaliseringsvåg som svepte över Sverige från 90-talets början och två decennier framåt. En del kallar det Thatcherism, andra nyliberalism, själv kallade jag det ibland Folkhemmet 2.0.

Nils Lundgren har en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg. Identitetspolitiken går ut på att ”medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby” ska ha särskilda rättigheter som det är omvärldens skyldighet att säkerställa, typ fler kvinnor i bolagsstyrelserna, fler hbtq-personer i poliskåren, fler män i förskolan och så vidare.

I serien allmänt omfattade uppfattningar som hos mig väcker tvivel och misstänksamhet finns tesen att samhället kan styras. Visserligen har det svenska politikerväldet genom statligt beslut tillskrivit sig denna förmåga – i regeringsformens första kapitel sjätte paragrafen står det att ”regeringen styr riket” – och visserligen händer det ej sällan att verkligheten anpassar sig efter beslutsfattarnas intentioner – till exempel att Stockholm får en ny Sluss när ett sådant beslut fattats – men jag tror att det mer än vi vill erkänna är tur och tillfälligheter som avgör om den politiska viljan ska förverkligas enligt plan. Politiken kontrollerar inte verkligheten även om den inbillar sig själv och de medborgare som påstås vara dess uppdragsgivare att den har sådana magiska egenskaper.

Jag har på olika akademiska lärosäten, humanistiska linjer, låtit mig övertygas om att kapitalismens viktigaste funktion är den som den store ekonomen Joseph Alois Schumpeter, en ganska självsäker österrikare som tidigt i livet föresatt sig att bli världens bästa ryttare, älskare och ekonom, särskilt framhöll, nämligen främja utvecklingen. Därmed menade Joseph Alois närmare bestämt ”genomförandet av nya kombinationer” i den samlade produktionsapparaten, till exempel den en gång så storartade övergången från kol, trä och valtran till olja som huvudsaklig energikälla. Han kallade även denna ständigt fortgående process till mänsklighetens fromma för ”skapade förstörelse”, till exempel att valfångarna med sina kastharpuner blev obsoleta när olja till inomhusbelysningen billigare och enklare i form av petroleum kunde pumpas upp ur marken av John D. Rockefeller.

Inför sin kongress nästa år har socialdemokraterna (enligt Svenska Dagbladets ”faktaruta” den 17 juni) tillsatt ett dussintal arbetsgrupper som  ska ”ta fram förslag och reformer i syfte att göra Sverige mer som Sverige” och ”skapa en ny riktning med en stärkt samhällsgemenskap”. En arbetsgrupp, som arbetat i över ett år under ledning av S-politikern Lawen Redar, lägger nu fram ett ”genomgripande bostadspolitiskt förslag för att bryta segregationen i vårt land. Målbilden är tydlig. Sverige ska inte ha några utsatta områden”. Utsatta områden – eller parallellsamhällen – är nämligen ”ett existentiellt hot mot samhällsgemenskapen”.