Det var en förmiddag i juni i början av 70-talet. Sommarlovet hade just börjat och det kändes evighetslångt och jag och några kompisar satt och hängde hemma hos A. Det gjorde vi ofta för hon var en av de få vars båda föräldrar arbetade heltid. Så när vi hade tröttnat på att ligga på badstranden cyklade vi hem till henne och lyssnade på musik i hennes rum. Ted Gärdestad, Harpo eller Kramgoa låtar femtioelva med Vikingarna. Men så hörde jag plötsligt något som förtrollade mig och jag smög iväg, bort från A:s rum, ut mot okända marker…

Ju äldre jag blir desto oftare tänker jag på generationerna som gick före. Jag tänker på mormor och morfar, farmor och farfar, mina föräldrar och deras syskon och jag tänker på dem med kärlek, värme och stor respekt. De var strävsamma, hårt arbetande människor som var fast förankrade i myllan och de visste hur man skulle uppskatta livets goda stunder. Som våffeldagen till exempel.

Just nu kan man se en miniserie om Ruth Ellis på SVT Play. 28 år gammal blev hon den sista kvinnan att avrättas i Storbritannien, efter att ha skjutit sin älskare på öppen gata. Men avrättningen väckte folkstorm i hela Storbritannien och bidrog till att dödsstraffet så småningom avskaffades.

Idag, den 17 mars, är det Saint Patrick’s Day. Det är flera år sedan jag lämnade katolska kyrkan men Saint Patrick fortsätter jag fira varje år. Det kan bero på att det egentligen inte var genom kyrkan jag stötte på honom först – utan genom irländsk-amerikanska vänner. Har man en gång firat Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen glömmer man det aldrig…. Dessutom är det något mycket sympatiskt med ett helgon som förenar människor långt utanför den egna religionen.

Idag firar vi Fettisdagen. Det är en urgammal kristen tradition, en kvarleva från den katolska tiden, och den sista dagen före Fastetiden. På Fettisdagen fick man, som namnet antyder, frossa och festa så mycket man orkade. Och det behövde man nog också en gång i tiden, i det gamla bondesamhället, inför 40 dagars asketiskt leverne.

Numera kan Fastetiden innebära alla möjliga sorters fasta – allt från ”klimatfasta” till att avhålla sig från sociala medier och andra förströelser – men även i våra moderna dagar förväntas de troende även avstå från frosseri.

Skrönor är spännande företeelser. De berättas från ett perifert håll – det hände en bekants bekant – och de är oftast inte mer otroliga än att de skulle kunna vara sanna.

När jag pluggade etnologi för hundra år sen hade vi en specialkurs just på det temat och vi hade bland annat den gamla boken Råttan i pizzan som kurslitteratur. En skröna som jag fortfarande är fascinerad av är den om hunden och huggormen.

Vintern kom och försvann, åtminstone tillfälligt, men under de gnistrande kalla snödagarna hann jag ändå med att vandra bakåt i tiden, till barndomens vintrar. Inte för att de var särskilt gnistrande – i slutet av 60-talet och början av 70-talet var de tvärtom ofta milda och gröna, i alla fall i den del av Värmland där jag växte upp. Men då och då blev det en riktig snövinter och då var man snabbt ute med sparken.

Idag skriver vi annandag jul och i almanackan står det Stefan och Staffan. Namnen härrör från den förste martyren Sankt Stefanos, som stenades till döds omkring år 35 efter vår tideräkning.

Igår satt jag och tittade igenom gamla filmer som jag tog under sonens uppväxt. En av dem är särskilt kär för mig. Den är inspelad fredagen den 20 december 1991 – för exakt 33 år sedan just idag – och jag hade pappa och en av mina farbröder på besök över dagen. Anledningen var egentligen sorglig – ändå blev det en glädjefylld dag som jag aldrig glömmer.

Idag skriver vi den 17 december och det är årsdagen av det som i mina hemtrakter brukar kallas Storsmällen i Björkborn eller ännu oftare bara Storsmällen, eftersom alla vet var den inträffade. Ännu efter 84 år lever arbetsplatsolyckan i Nobelverken kvar i Karlskogabornas medvetande och varje år just denna dag tänker jag på de män som förolyckades och på de hjältar som, med fara för sina egna liv, släckte den förödande branden.

Så här inför andra söndagen i advent börjar åtminstone jag känns en viss förväntan inför julen. Jag börjar också bli sugen på att känna den underbara doften av pepparkakor. Finns det något juligare (och ljuvligare)?

Att baka pepparkakshus – eller sätta ihop ett färdigköpt – hör också julen till för många. Men hur började traditionen med pepparkakshus?

Idag tänder vi det första ljuset igen, det ljus som för den kristna världen symboliserar väntan på Jesu ankomst. I det offentliga rummet har man redan börjat fira jul med granar och julbelysning, julbord och julmusik, julklappsstress och glöggfester. Men en gång var advent en fastetid och trots att det är mer än 500 år sedan den obligatoriska fastan försvann ur almanackan vid reformationen finns det fortfarande spår kvar.

Det är något speciellt med söndagar. Att få vakna långsamt, avnjuta frukost i lugn och ro, läsa en morgontidning eller lösa korsord till kaffet, och ha en lång, ledig dag framför sig… Jag lever fortfarande kvar i den tid då söndagen var en tid för vila och umgänge med familjen. Måndagen, med jobb och förpliktelser, må stå för dagen men vad tjänar man på att ta ut den i förskott?

När den 19-årige Julius Åkerlind steg ombord på passagerarångaren Prins Carl i Arboga
den 16 maj 1900 anade han inte att det skulle bli han sista dag i livet. Han hade nyligen
flyttat tillbaka till föräldrahemmet i Norra Finnåkers by, då hans far blivit änkling, och en dag skulle det torpet med åkrar och djur bli hans. Men med bland passagerarna fanns en man med onda avsikter.

Idag firar vi Fars dag. Jag avundas alla er som fortfarande har era pappor i livet – jag skulle ge mycket för att få fira honom med starkt, gott kaffe och något av de bakverk han tyckte mest om. Arrakskrans var en favorit, minns jag, och så mammas goda gräddtårta förstås. Han var också barnsligt förtjust i wienerbröd och drömtårta så det brukade bli ganska välfyllda kakfat när han skulle firas.

Varför firar vi då Fars dag?

Idag är det ingen vanlig dag. Idag är det den dag då Degerfors IF åter säkrat en plats i Allsvenskan – och denna gång tog det bara en säsong för laget att samla ihop sig efter nedflyttningen i Superettan. Vad mer är; det röda-vita laget övertygade hela hösten och vann serien med god marginal.

Jag förstår att många läsare är totalt ointresserade av fotboll. Men bruksfotbollen är en stor och viktig del av det svenska kulturarvet och få svenska orter representerar detta lika väl som Degerfors.

Med dagens hetsjakt på vita män är det lätt att få för sig att kvinnorna varit förtryckta genom hela vår svenska historia. Hur ska man annars förklara att vita män ses som det mest onda på jorden? Men även om kvinnor inte haft någon formell makt förrän i relativt modern tid så har kvinnor ändå haft starka roller i samhället, även under den ”mörka” medeltiden.

Ända sedan 1999 har den högt älskade kanelbullen haft en alldeles egen festdag här i Sverige. Och även om man ibland kan sucka lite över alla matdagar som ploppar upp i almanackan så tycker jag ändå att kanelbullen är värd en egen dag. Den är liksom en del av vårt DNA. Än idag får doften mig att minnas mamma i sitt vita förkläde, när hon nynnande bakade ut sina fantastiska bullar för att jäsa på plåten.

Även om du inte vet vad den heter så har du garanterat hört den. Kanske i Vivaldis tappning – kanske i Jan Johanssons, på skivan Musik. La Folia, som först dokumenterades i mitten av 1600-talet, har använts i olika former av fler än 150 kompositörer.

Nu är äntligen plommonens tid här. Och plommon, det är en av mina favoritfrukter. Så här års blir jag därför grön av avund när jag tänker på alla er lyckligt lottade som har ett plommonträd i trädgården. Eller krikon, för den delen, för det är inte dumt det heller. Fattigmans-plommon, sa min morfar som själv hade ett i trädgården, och han sa det med viss stolthet för han var minsann inte skamsen över sitt enkla ursprung. Han pratade tvärtom längtansfullt om höstarna i soldattorpet, när krikonträdet och äppelträdet bar frukt, och det gladde honom att även det hus han själv sedermera införskaffade hade ett krikonträd i trädgården.

Advokat Bo Wenander står inför sitt hittills svåraste juridiska uppdrag. Hans klient är åtalad för mord. Wenander befinner sig på sitt kontor på Hantverkargatan. Om en timme ska tingsrättsförhandlingen börja.

Det är inte ofta man får ta del av en så mångfacetterad och gripande monolog som den Rasmus Dahlstedt bjuder på i sin senaste pjäs Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel. I en dryg timme sitter man trollbunden medan en mänsklig tragedi målas upp och griper sig fast i hela ens väsen.

Just nu står husmanskost i fokus – givetvis på ett negativt sätt. Att det nu finns skolor som övergått allt mer till att servera svensk husmanskost, där det stundom ingår fläsk, faller inte i god jord hos den evigt medborgarfientliga journalistkåren. Aftonbladets Anders Lindberg drabbades av akut moralpanik och skrev på sociala medier att det är att ”jävlas med barn” – trots att det handlar om gymnasieelever där en stor andel är myndiga.

Bland vanligt folk är dock tongångarna generellt väldigt annorlunda. Svensk husmanskost står högt i kurs när folk utanför mediekårens exkluderande lilla skrå får säga sin mening.

Sociala medier är fantastiskt. Okej, visst finns det nackdelar också, men på det stora hela har det öppnat en helt ny värld – och framför allt skapat band bakåt, till svunna tider. Jag tänker på alla Facebook-grupper av typen ”Du vet att du är från Karlskoga om…”. Jag är med i ett par sådana, och där blir jag ständigt påmind om sådant som bleknat med åren men som gör gott att minnas. Inte minst de dialektala och lokala uttrycken.

Jag har, som en del läsare kanske minns sen tidigare, en förkärlek för skillingtryck. I mitt barndomshem musicerades det en hel del och mamma brukade spela de gamla godingarna på pianot medan pappa sjöng för full hals. Kors på Idas grav, Elvira Madigan och Herman och Amanda var bara några av alla de visor som jag tidigt lärde mig utantill. Och på den vägen är det. Det går knappt en dag utan att jag nynnar på åtminstone någon av de gamla älskade visorna. Undra på då att jag är så förtjust i Margareta Kjellberg.

En legend har gått ur tiden. Sven-Göran ”Svennis” Eriksson har gått bort, 76 år gammal. Sveriges störste tränare lämnar ett stort tomrum efter sig, inte minst i Degerfors där han började sin lysande tränarkarriär.

Avslutar nu min lilla serie om sommarutflykter med ett utflyktstips som passar lika bra året om. I Sveg, i Härjedalen, hittar du nämligen ett av Sveriges häftigaste kaféer. Innanför den relativt anspråkslösa tegelbyggnaden väntar inte bara ett frestande utbud av bakverk och annat gott utan dessutom en resa in i filmens spännande värld.

I Bergslagen har man brutit malm sedan medeltiden och fortfarande finns många spår kvar efter järnhanteringen. I Klacka-Lerberg Gruvpark i Nora kommun, hittar du Konungastollen – en 270 meter lång ort – gruvgång. – som började byggas på 1760-talet och som tog 100 år att färdigställa.

Halva augusti har gått och nu sörplas kräftor i skenet av kulörta lyktor. Den som trollbundits av den säregna fermenterade fisk som går under namnet surströmming äter sin klämma med njutning och välbehag. Kvällarna blir lite mörkare för var dag, men är fortfarande sammetslent ljumma, och jag tillbringar dem gärna på min lilla mysiga balkong. Augusti – vilken månad kan vara vackrare?

Stora Rytterne kyrkoruin – och Lilla Rytterne – är bland de äldsta spåren av kristendomen i Västmanland. Stora Rytterne började byggas redan på 1200-talet, Lilla Rytterne ett eller två hundra år senare.

Ända sedan 2012 har tv-tittarna fängslats av den brittiska serien Barnmorskan i East End. Den tolfte säsongen av serien har just visats på SVT och i hemlandet har man just avverkat säsong 13. Än så länge planeras ytterligare två säsonger av denna omåttligt populära dramaserie som bygger på sjuksköterskan Jennifer Worths memoarer.