För sådär tio år sen pratade alla om ”Värdegrund”. Vi fick höra ordet till leda under valrörelsen 2014 och under valrörelsen 2018. Men så försvann begreppet ur den politiska vokabulären, ungefär samtidigt som alla började prata om vacciner. Visserligen har varje företag och myndighet ett dokument någonstans som heter ”vår värdegrund”, men det används sällan i debatten. Ordet har blivit synonymt med ”något som låter bra, men bara är luft”.

För närvarande råder hyfsat fri marknad i min lilla förort. De gånger jag behöver en säckkärra kan jag till exempel låna en av tanten i grannhuset. Lånar själv ut min skruvdragare ibland eller hjälper någon pensionär med luftning av elementen på vintern. I gengäld kanske jag får en kakburk eller en krukväxt. Fritt utbyte av varor och tjänster är något som gynnar de flesta.

Tyckte att årets aprilskämt var lite övertydliga. Arkitektupproret påstod till exempel att kungliga slottet skulle byggas om till en cementbunker (se bilden). Möjligtvis kom det in en offert från Gert Wingårdh, men i övrigt fanns säkert ingen i Sverige som satte kaffet i vrångstrupen.

Ibland när jag åker spårvagn passar jag på att kolla nyheterna i mobilen. På Polisens hemsida kan man till exempel läsa kortfattade notiser om vad som hänt i Göteborg under natten. En morgon rapporterades om två trafikolyckor, ett olaga hot, en misshandel, samt några kulhål genom en entrédörr i mitt närområde. De där kulhålen verkar inte ha gett upphov till någon personskada, så det blev ingen notis i Göteborgsposten och själv hade jag snart glömt det.

Under min skoltid ställdes ganska rimliga krav på idealitet. Vi behövde sällan engagera oss i planetens överlevnad, ta ansvar för slaveriets fasor eller bära mänsklighetens koldioxidskuld på våra axlar. Det räckte med att vi lärde oss läsa och räkna, memorera vissa basfakta och behärskade konsten att slöjda en smörkniv.

Kommer inte ihåg exakt årtal men någon gång runt sekelskiftet blev det tabu att uttrycka kritik mot invandring. Tidigare hade man kunnat orda ganska fritt om saken i byggbaracker, fikarum och varhelst människor samlas. Jag minns en pizzeria på Hisingen där ett gäng stamkunder sågade mångkulturen jäms med fotknölarna, utan att den chilenske pizzabagaren eller någon annan höjde på ögonbrynen. Ny Demokrati sågs som en samling underhållande knäppgökar och få brydde sig egentligen om Sverigedemokraterna. Utom ett gäng anarkister som retade sig på att de högtidlighöll minnet av Karl XII.

De gamla indierna myntade en gång begreppet ”karma”, som går ut på att var och en i slutändan får vad han förtjänar. Inte helt olikt den kristna föreställningen att Gud en dag ska döma oss efter förtjänst.

Att säga att USA koloniserade Europa efter andra världskriget är förstås en grov överdrift. Européer är inga hottentotter och amerikaner är som alla vet nyrika uppkomlingar (som i hemlighet grämer sig över att kulturens vagga stod i Grekland och inte på Manhattan). Men om vi bortser från såna detaljer, finns i alla fall en likhet mellan dagens Europa och de länder som för ungefär 100 år sen frigjordes från engelska imperiet.

En brytning mellan Trump och Zelenskyj var kanske inte helt oväntad, men ingen trodde väl det skulle ske inför rullande TV-kameror på bästa sändningstid.

Från åskådarplats är det lätt att imponeras av Trumps förmåga att skapa bra TV. Statsbesök brukar vara trista tillställningar där kostymklädda herrar utbyter artigheter, signerar dokument och försäkrar varandra att från och med nu kommer världen att bli bättre. Även i viktiga frågor som krig och fred, brukar allt vara regisserat på förhand och ingen pratar utanför manus.

Häromdan fick jag ett meddelande från en uppdragsgivare, som ville veta om jag hade något ”ickesvenskt” blod i mina ådror. Först trodde jag hon skämtade, men icke. Hon höll just på att fylla i en ”diversity report” som skulle skickas till en samarbetspartner inom näringslivet. Uppenbarligen sitter en byråkrat någonstans och för statistik över hur många av dem som har tillgång till företagets lokaler, som bidrar till den etniska mångfalden.

Historia var ett viktigt ämne när jag började skolan för drygt 60 år sen. Med spänning följde vi Gustav Vasas äventyr i Dalarna, Moses vandring genom öknen och vikingarna i österled. Redan på mellanstadiet blev vi medvetna om att det funnits antika greker, att Kina en gång haft mäktiga kejsare och att Columbus hittade Amerika 1492. Efter nio år var vi med dagens mått mätt, ganska allmänbildade.

Faktum är att jag aldrig träffat en muslim som vill bo i ett muslimskt land. Visserligen har jag inte rört mig så mycket i arabvärlden, så undantag finns säkert. Men till och med min saudiske chatkompis, som hyllar sitt hemland och tycker dess samhällssystem är perfekt, skulle hellre vilja bo i England.

Patrik Engellau skrev häromdagen om skillnaden mellan att ”ta någon på orden” och ”ta någon på allvar”. Går det inte att vinna en politisk fight på annat sätt, kan man alltid lägga fokus på felaktigt placerade kommatecken, ett syftningsfel eller kanske en illa vald synonym. Trots att det är uppenbart vad motståndaren egentligen menar.

Kommunismen och islam är två ideologier som sällan eller aldrig skapat några välfungerande samhällen. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger man försöker. Kanske detta gemensamma misslyckande är en faktor som överbryggat kulturskillnader och fört dem i armarna på varandra.

En svensk man på busshållplatsen bad att få låna min cigarettändare. Jag brukar inte hänga upp mig så mycket på etnicitet, men på bussen till min förort är jag ofta den ende passageraren med någorlunda svenskt utseende och kanske var det därför han vände sig till mig. Eller var jag helt enkelt bara den som stod närmast.

Huruvida demoner finns eller inte kan förstås diskuteras, men deras existens är minst lika väldokumenterad som den flora av icke-binära kön som upptäckts de senaste åren. Och de påverkar oss i minst lika hög grad. Samma sak med änglarna, fast de brukar sällan upplevas som ett problem så vi lämnar dem tills vidare.

Med bristfälliga kunskaper i spanska, men med en stor portion idealism reste jag och en kompis till Centralamerika 1980. Vi hade hört att det pågick en revolution i Nicaragua, och eftersom revolutionen aldrig tycktes komma till Sverige ville vi vara med där det hände.

Efter mycket grubblande har jag upptäckt islams akilleshäl. I väntan på att Svenska kyrkan ska visa sin tacksamhet, vänder jag mig i ödmjukhet till DGS.

Både islam och kristendomen är överens om att Gud är ofelbar. Det som kommer från Gud kan inte ifrågasättas av ofullkomliga människor.

Asterix är på många sätt en genial serie. Välskriven, vältecknad och fylld av bitsk humor, samt med en lagom seriös inställning till historia. Den generation som växt upp med Kalle Anka, fick i alla fall ett hum om att det funnits något som hette Romarriket och att det så småningom gick under.

Jag har alltid gillat rektor Hamid, eller Hamid Khan Zafar som han egentligen heter. Han verkar vara en praktisk och resultatinriktad person, som lyckades vända utvecklingen på en av de värsta förortsskolorna i Göteborg genom att göra det som en rektor förväntas göra. Sätta sig i respekt. Plötsligt hade skolan en chef som inte backade för krav från pedagoger, elever, byråkrater eller föräldrar, utan på eget bevåg satte upp regler som verkade funka.

För ungefär ett år sen gjorde FN’s generalsekreterare António Guterres följande sammanfattning av året som gått:

”…2023 has been a year of enormous suffering, violence and climate chaos. Humanity is in pain, our planet is in peril. 2023 is the hottest year on record…”

Någon lär ha viskat i Donald Trumps öra att vägen till det amerikanska folkets hjärta inte längre går via etablerad media, utan genom populära podcast. Att småprata i två timmar med Joe Rogan ger större utdelning än att intervjuas av professionella nyhetsankare på CNN.

Första advent. I min förhållandevis trevliga förort inleddes denna högtid kl 3.15 på morgonen med att en detonation väckte hela grannskapet. Något motvilligt klev jag ur sängen, kollade från balkongen att det inte syntes någon eldsvåda som jag måste anmäla, samt öppnade lägenhetsdörren för att förvissa mig om att det inte luktade rök från trappuppgången. Därefter kunde jag ”tryggt” somna om.

Bokförlaget Karneval har ibland vänligheten att skicka mig en gratisbok. Nyligen fick jag ett exemplar av Gunnar Sandelins Den stora omvandlingen* med undertiteln ”Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott”. En nykter men knivskarp redogörelse för ett samhällsexperiment som den svenska befolkningen utsatts för under drygt ett halvsekel – utan vårt informerade samtycke.

För precis sex månader sen, under slutspurten till EU-valet, stod jag och några kompisar utanför en valstuga på Avenyn och kampanjade för Medborgerlig samling. Vi hade sökt polistillstånd i vanlig ordning, och när valet var över skulle valstugan bortfraktas och platsen städas på vår bekostnad.

Så länge Sverigedemokraterna var en paria som ingen ville ta i med tång, ökade deras väljarstöd med ungefär en fördubbling varje riksdagsval. Så länge de vägrade kompromissa i sina kärnfrågor, varav invandringen var den viktigaste, spelade det ingen roll hur illa omtyckta de var. Kurvorna pekade ändå uppåt.

I min ungdom pratades det mycket om politiska fångar. Den som ville göra en insats för mänskligheten kunde gå med i Amnesty International och bidra till att ”samvetsfångar” runt om i världen släpptes ur fängelset. Amnesty’s lista över politiska fångar innehöll inte bara internationella namn som Nelson Mandela och Andrej Sacharov, utan också lokala samvetsfångar i Sudan, Indonesien, Gambia eller Turkiet. Det tycktes inte finnas någon fängelsehåla någonstans, dit inte Amnesty’s granskande blick nådde. Så här skrev man på sin hemsida 1996:

James O’Keefe nådde internationell ryktbarhet 2020, när hans organisation Veritas avslöjade en lång rad oegentligheter i det amerikanska presidentvalet. Två år senare blir han viral på nytt. Denna gång med en video som visar hur en forskningschef på Pfizer, under en fingerad Tinder-date, skryter med hur man kan manipulera virus för att ”skräddarsy” kommande vacciner. Videon slutar med att Pfizerforskaren löper amok och börjar slå vilt omkring sig. Kort därefter blir O’Keefe kickad, utfrusen och stämd av sin egen organisation.

Måste erkänna att jag i kritiska situationer har ett mycket begränsat civilkurage. Men en gång lyckades jag faktiskt avstyra ett krogbråk i Ryssland. Det var i mitten av 90-talet och jag var egentligen på väg till Västafrika. Men det flygbolag jag anlitat (som just då var marknadens billigaste) tog genvägen över Moskva, där jag måste tillbringa fyra timmar på flygplatsen.

Jag har följt Patrik Sjöberg ända sen han hoppade 2.42 i höjd 1987 och läst hans självbiografi ”Det du inte såg” som kom ut 2011. Tillsammans med Sara Nilsson driver han sajten Dumpen, som hänger ut personer på nätet efter att de sexchattat med vad de tror är minderåriga barn. Sajten är enormt populär och lockar hundratusentals besökare varje vecka.