Igår, den 17 oktober, publicerade SVT Nyheter ett inslag om pro-palestiniern och terrorlobbyisten Tara Saleh. På sociala medier har hon varit en följetong i flera år och filmklippen, där hon iklädd palestinasjal poserar med vapen och gastar att hon vill förstöra Sverige och hoppas att svenska barn ska lida, har varit omöjliga att undvika.

Ändå har SVT lyckats göra just det. Varför?

Den kristna biståndsorganisationen Diakonia har hög svansföring. De skriver på sin hemsida att världen blivit en bättre plats på grund av deras outtröttliga biståndsarbete. De skriver också att världen samtidigt blivit en sämre plats eftersom Diakonia ännu inte får så stora donationer som de önskar. Det är i alla fall så jag tolkar deras skrytsamma presentation.

Liberalernas ledning har beslutat att ska de göra allt som står i deras makt för att se till att landets näst största parti och deras väljare inte får något att säga till om i en kommande regering.

Det är stora ord från en partiledning vars parti i senaste mätningen inte ens når upp till riksdagsgränsen.

Nog är det märkligt ändå. Överallt där jag befinner mig hör jag människor sucka och stöna över de envetna, högljudda pro-palestinierna som ockuperar gator och torg och stör vanligt folk i deras vardag. Men medierna, de fortsätter att låtsas som om pro-palestinierna blir fler och gullar med dem som om de vore en viktig tillgång för samhället. Och judehatet, det flödar fritt.

Vi har en stolle på vår planet
vad hittar ha på härnäst, ingen vet
Tullar upp tullar ner
han tror det mycket pengar ger
Lögnen är hans vän
den är bättre än sanningen

Trump och Putin ni är ju från vettet
ni borde veta att krig inte är sättet
att ge en bättre värld till ert folk
ni behöver nog en etisk tolk
som visar att vad som krävs är snack
utan prat blir ju människor ett pack

Som självutnämnd hedersmedlem i samhällsgrubblarnas förening försöker jag att både kärleksfullt lära mig så mycket jag kan om landet och prova mig fram med att förstå och lokalisera källorna till dess positiva och negativa samhällsströmningar och omvälvningar. Otaliga har naturligtvis ägt rum i Sveriges tusenåriga historia men frön, enligt min mening men jag kan ha fel, till en av dessa omvälvningar med katastrofala konsekvenser såddes formellt den 20 september 2005.

Vi är många som i decennier har noterat och påtalat att det inom public service (PS) finns en uppenbar vänsterorientering i nyhetsrapporteringen liksom i det övriga programutbudet. Regeringen planerar nu att lägga fram en proposition avseende forskning kring den politiska neutraliteten hos public service PS. Bra så. Äntligen rör det på sig och det är väl SDs förtjänst. Men törs regeringen sedan gå vidare efter propositionen? Om detta finns det anledning att skriva några rader.

Den djupa staten är en varböld som plågar hela västvärlden. Tjänstemän på olika positioner i samhället förhindrar demokratiska beslut genom att bedriva en egen aktivistisk agenda. Sedan avskaffandet av det strikta tjänstemannaansvaret 1976 har medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar i princip försvunnit. I dess ställe har det vuxit fram ett auktoritärt samhälle styrt av tjänstemän.

Teven på hotellrummet i Vilnius erbjuder 20 kanaler, bland annat Al Jazeera, BBC World, MSNBC samt förstås en rad litauiska och polska kanaler. Musik, underhållning och trams. Al Jazeera påminner som vanligt obehagligt mycket om SvT. Hur som helst fördömer man oavbrutet Israels attack mot Hamas ledarskap i Doha och det i mycket upphetsat tonläge.

I mitt jobb som lokalreporter får jag ofta göra intervjuer med kommunpolitiker och kommunala tjänstemän. Det kan röra sig om ett bygge som ska startas, om en ny vision som ska lanseras eller något annat som antas vara av intresse för tidningsläsarna. Och genom åren är det en sak som slagit mig: Allesammans har samma språkbruk och använder samma begrepp.

Nu vänder historien – och globalisterna är livrädda. Ni kommer inte att höra detta från CNN, ni kommer inte att läsa det i New York Times, och ni kommer definitivt inte att få det från Bryssel eller Davos. Varför? För att sanningen är deras största rädsla. Gränserna är tillbaka. Suveräniteten är tillbaka. Nationer reser sig och den globalistiska maskinen kollapsar. Invandringsreformen sveper över Europa som en löpeld, och parasiterna som trodde att de ägde framtiden kvävs av sina egna lögner.

De borgerliga partierna har under åren haft valfrihet som tema. Felet med det temat är att det kan angripas från vänstersidan med att det mottot är ett annat sätt att säga att de rika har rätt att förtrycka de fattiga. På så sätt skymmer man sikten för vad som verkligen står på spel: den enskildes frihet att välja vilket sorts liv man vill leva. Om man i stället formulerar budskapet sett utifrån den enskilda individens perspektiv, blir det inte lika lätt att vända bort synen.

Kriget i Ukraina fortgår, trots att Europas ledande politiker och toppbyråkrater, Mark Rutte i NATO och Ursula von der Leyen i EU, först har träffat Ukrainas president Zelenski och därefter USAs president Trump. Många resor och mycket prat har det blivit. Men utfallet?

Vårt grannland Norge gick inte med i EU. Detta beror på att landet inte vill bli styrt från Bryssel utan istället bevara sin suveränitet. Norge vill inte ha EU som överstat. Men Sverige är med i EU. På vilken legal grund gav vi bort betydande delar av staten Sveriges suveränitet? Fanns det en rätt att ge bort suveränitet?

Under 1930-talet då fanns det hos det svenska folket en beundran för Hitlers “framgångar”, särskilt för att han efter första världskriget snabbt minskade arbetslösheten och återupprättade tysk militärmakt.

Det har höjts oroande röster över hur tjänstemän i den offentliga förvaltningen tar lagen i egna händer². När myndigheter lyder lagen bara när det passar och när en av våra högsta domstolar³ tar lätt på grundläggande rättsstatliga principer finns det goda skäl att fråga hur illa det är ställt med rättsstaten Sverige.

Jag ställer frågan eftersom jag hört av journalistkollegor att det förhåller sig just så. Att de åsikter som vädras på DGS är högerextrema och att de som skriver här därför helst ska frysas ut och förpassas ut i ett tomt ingenting med minskade försörjningsmöjligheter och ännu hellre total misär.

Men vem bestämmer vad som är högerextremt?

Många, inte minst jag själv, har trott att de hatiska förtalskampanjerna från vänstern inte längre går hem lika lätt hos arbetsgivare, organisationer och myndigheter. Samhället ser ju inte riktigt ut idag som det gjorde för kanske tio år sedan, och numera diskuteras frågor som tidigare var tabu. Men fegheten råder ännu på många håll och de som utsätts för vänsterns smutskastningskampanjer drabbas fortfarande hårt.

“Sexuell korruption” skall beivras, och den som “accepterar” erbjudandet lagföras. Däremot skall den som “ger”erbjudandet gå fri – annars blir det inte tillräckligt med anmälningar. Och så behövs det naturligts mer universitetsforskning om frågan.

När jag hör ordet multikulturalism skyndar jag mig genast till medicinskåpet: Jag tar inte en, utan flera tabletter för att förhindra att huvudvärken bryter ut. Men hos andra, många andra, såsom politiker med sina respektive partiledare i spetsen, utom en, är ordet synonymt med både hänförelse och ett framväxande idylliskt samhälle där Thomas Mores Utopia är enbart en blek kopia. Tar vi dessa multikulturalister på orden innebär det att Sverige går en framtid till mötes där ett aldrig skådat välstånd, samförstånd och harmoni kommer att råda. Tar vi dem på orden så innebär det att följande imaginära scen blir inget annat än en sann verklig vardag:

En av de största utmaningarna i den humanitära krisen i Gaza är att mat och förnödenheter ofta hamnar i händerna på väpnade grupper. Dessa använder resurserna för att kontrollera civilbefolkningen, och säljer hjälpen vidare till skyhöga priser. Samtidigt lider civila av akut brist på livsnödvändigheter.

De av oss som är gamla nog att ha upplevt rättegångarna i Sovjetunionen mot s.k. dissidenter kan minnas att de sändes i TV och att tanken verkade vara att alla skulle förstå att här hade man att göra med landsförrädare och folkfiender. Det är möjligt att man lyckades med att övertyga åtminstone de rättrogna kommunisterna i det egna landet (men även här i Sverige var Hilding Hagberg klart med på noterna). Hur som helst var det tydligt att radio och nästan alla tidningar var ivriga försvarare av de utpekade och förklarade att det handlade om skenrättegångar. Främst i ledet var nobelpristagaren i fysik, Andrei Sacharov, men det fanns också berömda författare och andra.

För fyra år sedan stängde Borlänge kommun Jussi Björling-museet. Intresset var alldeles för litet, menade de ansvariga, och vänsterpartisten Rickard Rudolfsson jämförde besökssiffrorna med Hallwylska museet i Stockholm.

Det är naturligtvis en djupt missvisande jämförelse som enbart syftade till att släcka ner debatten och ge beslutsfattarna sista ordet. Hade Borlänge verkligen velat fortsätta att vårda arvet efter en av världens främsta tenorer hade de kunnat göra det. Det handlade inte om pengar, det handlade om vilja. Kultur- och fritidsnämnden i Borlänge har helt enkelt inget intresse av att vårda kulturarvet.