En stor tröst

Birro, bild 2

Marcus Birro

Ännu en vinter. De kommer tätare nu när man blir äldre. Som spökbarn på led utanför kyrkan en disig kväll…

Högalidskyrkans urtavla försvinner i allt grått, husen som tunga domar över en tid som flytt, portarna som öppna gravar där familjerna rullar sina barnvagnar över trösklarna. Vad gör man med ännu en vinter? Den saknar dagar. Veckorna flyter samman, blir en sörja av tid bara, som en människa när hon åldras, hon lösgör sig från vem hon varit, vilket kön hon haft, vilka drömmar och förtjänster. Kvar står endast detta ogripbara, en människa.

Läs mer

Förföljelsen av oliktänkande i Sverige har nått nya nivåer

Birro, bild 2

Marcus Birro

Det är kusligt att behöva bevittna de rättrognas skoningslösa och diktatoriska debatteknik gång efter annan. Många av dem visar prov på ett syrligt förakt för allt och alla. De ser inte sina medmänniskor i ögonen, de föraktar sina meningsmotståndare och, vilket är långt värre, de föraktar vanliga människor. De har blivit den nya adeln, den nya eliten, och deras utsökta förakt för allt och alla som har en avvikande uppfattning är både häpnadsväckande och obehaglig att ta del av.

Det är vänstern som blivit de som föraktar när de förut var de föraktade.

Sedan jag knuffades ut ur alla sammanhang och hamnade i periferin har jag fått delvis nya perspektiv. Man bör minnas att det var just dessa perspektiv som fick mig kickad ur alla sammanhang men det står allt klarare för mig att det som hänt mig inte enbart är av ondo. Jag ser världen från världen nu. Jag står inte på någon liten medial höjd eller anser mig veta mer eller bättre som nästan alla gör i den här världen.

Läs mer

Samvetsfrihet i vården borde vara en självklarhet

Birro, bild 2

Marcus Birro

En gång i tiden slogs vänstern för de utsatta, de marginaliserade, de som tog strid för sitt hjärtas innersta mening. Som jag uppskattade och respekterade den vänstern! Jag var i själva verket en del av den.

Att på allvar våga slåss för det egna samvetets rätt att få existera och finnas till var en självklarhet för dåtidens svenska vänsterrörelse. Men någonting har hänt. Tonen har svängt 180 grader. Den är numera grov och raljerande. Aftonbladet hade i dagarna en rubrik som löd: “Tokhögerns abortkamp är fullfjädrat rättshaveri”.

Läs mer

Sverige förtjänar bättre

Birro, bild 2

Marcus Birro

Poeterna har vetat det hela tiden. Liksom prästerna. Men ingen läser (med all rätt) poeterna längre eftersom de allierat sig med de kulturella makten och skriver obegripliga dikter för sig själva och sina nya polare och prästerna har slutat prata om Gud och skriker sig hesa i den rättänkande politiska kören istället för att välkomna folk till Gud.

Vi som visar oss sårbara vinner folkets kärlek men möter elitens förakt. Vi som insett att botten i mig också är botten i dig blir jagade av kommunister, feminister och andra självutnämnda påvar tills vi inte orkar stå upp längre.

Läs mer

Så enkelt var det

Birro, bild 2

Marcus Birro

Jag sitter här på krönet av den här gatan och skriver och skriver. Romanen tar form. Långsamt. Som en andlig katedral bygger jag den, varsamt, noga, är mån och noga med detaljerna. Människor tar form, ju mer jag skriver, ju längre in i verket jag hamnar, desto verkligare blir de, snart är de verkligare än jag själv, än de skuggor jag har omkring mig, med- och motmänniskor förvandlas till skuggor.

Läs mer

Brytningstid

Birro, bild 2

Marcus Birro

Jag lever mitt i en brytningstid.

Inte nog med det. Jag ÄR i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid. Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem. I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare tilltalas av mediekåren själv) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).

När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.

Läs mer

Det här landet är vackert men galet

Birro, bild 2

Marcus Birro

Maktlös…

Ibland känns tillvaron som ett enda ösregn. Jag brukar älska det där iskalla regnet i nacken. Det brukar väcka skallen. Men allt som hänt sedan förra hösten står fortfarande slarvigt lutat mot mitt hjärta här inne så det krävs så lite för att hela högen ska börja vingla igen. Mer hat, fler hot. Inga jobb.

Men i veckan hade vi en liten tillställning med anledning av mina nya bok “Fyra årstider” och jag blev både glad och överraskad över att så många dök upp. För det handlade om så väldigt mycket mer än bara en samling i en vacker byggnad med bubbel och snittar. Att komma på en release för min bok är, som läget ser ut, ett ställningstagande, en aktiv solidaritetshandling.

Läs mer

Framtiden är här

Birro, bild 2

Marcus Birro

Ovanför mitt skrivbord i min lilla lägenhet här i Stockholm hänger den vackraste tavlan jag känner.

Det är Dan Andersson-priset som jag tilldelades 2007. Motiveringen förpliktigar onekligen: “För att han med mörk kraft och stingande vrede, men även med känslighet och humor använder ordet i sin motståndskamp mot likriktning, oförståelse och kulturell förflackning – han är en ung självlärd språkkonstnär som idag med självklarhet går de stigar Dan Andersson en gång vandrade”.

När jag tilldelades priset visste få vem jag var. På flera sätt är jag tillbaka där jag var då.

Läs mer

När kristen tro inte längre är kristen

Birro, bild 2

Marcus Birro

Den 19 augusti publicerade fem präster i Svenska kyrkan en debattartikel i Dagens Nyheter: ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”. Marcus Birro, kristen poet och debattör, svarar.

När kristen tro inte är kristen längre, vad är den då? En kyrkas främsta mål bör väl ändå vara att föra ut evangeliet till människor och människor till evangeliet? Eller har jag missat något?

Vi kristna hör ihop. Jag tror de flesta kristna sympatiserar med den tanken. Vi älskar att kalla varandra för syskon, för bröder och systrar. Men när det gäller att solidarisera oss med kristna som förföljs, våldtas, mördas, halshuggs, fördrivs och etiskt rensas ut händer plötsligt något.

Då är det är inte längre VI kristna som drabbas utan DE kristna. Är inte det märkligt?

Läs mer