Jag kom hem från jobbet den åttonde mars och knäppte på datorn för att se vad som hänt under dagen i Sverige och världen. Det första som fångade min uppmärksamhet var nyheten om att IS-anhängare hade attackerat militärsjukhuset i Kabul. Bland dem som dog i attacken fanns min ovärderlige vän, doktor Behroz Haidari, en enastående människa med ett stort hjärta.

Några dagar senare hörde jag kulturminister Alice Bah Kuhnke på TV säga att Sverige måste ta emot och integrera de IS-terrorister som kommer hit. Jag trodde inte mina öron, jag trodde att det var ett skämt. Men den svenska ministern var allvarlig och menade vad hon sa. Jag blev chockad och tänkte: Kan det vara möjligt att Sverige faktiskt har en så aningslös minister i sin regering?

Jag undrar om kulturministern vet vad IS är. Vet hon att det är en terrororganisation av den värsta sorten? Att de som anslutit sig till den brutalt mördar och våldtar kvinnor och barn och bränner människor levande? Vet hon att IS utför etnisk och religiös rensning, begår brott mot mänskligheten? Det verkar inte så.

När Alice Bah Kuhnke säger att IS-återvändare ska integreras i samhället visar hon att vi inte bryr oss om att de skurit huvudena av människor, skjutit ihjäl män inför sina hustrur, långsamt sänkt burar med oskyldiga män i vattentankar för att dö en plågsam död, sålt kvinnor på sexslavmarknader och våldtagit barn. Här i Sverige tar vi emot dem nästan som om allt detta inte hade hänt. Vi vårdar dem, ger dem bostäder och socialbidrag och försöker ordna jobb åt dem. Inte ett ord om att de skulle ställas inför rätta för sina ohyggliga brott.

logo­DGSI november 2005 mördades 19-årige Abbas Rezai på det mest brutala sätt. Jag lyssnade på dokumentären Hedersmordet på Abbas Rezai . Sveriges Radio den 2 oktober om det groteska mordet som begicks några år innan jag själv kom till Sverige från samma land som den unge Abbas: Afghanistan. Hans ”brott” var att han blev förälskad i en flicka som tillhörde en annan religiös klan än han själv.

Det chockerande och skrämmande är att hedersmordet inte begicks i Afghanistan utan här, i Sverige. Socialmyndigheterna kände till att det fanns motiv till och risk för att både Abbas och hans flickvän kunde komma att mördas, men gjorde inget för att förhindra det. Det kan mycket väl ha bidragit till att Abbas miste sitt liv.

Händelsen i början av augusti, när människor rev ner Sverigedemokraternas banderoller i en tunnelbanestation i Stockholm, har gett upphov till många upprörda och mestadels negativa reaktioner både bland svenskar och invandrare. Jag är själv flykting i Sverige och hör till dem som starkt tror på den demokratiska tanken och vill leva i en demokrati.

Jan Sjunnesson reflekterar över det paradoxala faktum att många tongivande immigrationskritiker själva har utländskt påbrå. Svenskar med svenska föräldrar verkar ha svårare att ta tydlig ställning i en debatt som rör värde och status på deras egen nationalitet. Men är det verkligen ett utslag av extremism att människor vill bevara sitt lands nationella särprägel?

Det har väl knappast undgått någon att de mest ihärdiga och kunniga kritikerna av svensk immigrations- och integrationspolitik själva är invandrare. Jag har sett det som något gott, ett slags självkritik där skötsamma invandrare vänder sig till välmenande svenska byråkrater och mindre skötsamma landsmän för att peka på vad som gått snett. Ett gott tecken alltså att dessa höjt sina röster sedan 1990-talet. Vissa har helt sågat det svenska mottagningssystemet, andra har fokuserat på specifika detaljer.

Patrik Engellau

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Jag tror inte man överdriver om man jämför IS-ondskan med den nazistiska hitleristiska ondskan (även om nazisterna inte verkar ha varit så heltäckande ondskefulla som IS). Hur förhöll sig tyska folket, det tyska kulturlivet och den tyska staten till nazisternas illdåd medan dessa pågick? Vad jag förstår pratade man inte så gärna om judeutrotningarna. Man låtsades knappt om att de förekom. Framför allt gjorde man inga empatiska, inkännande och urskuldande teaterpjäser om lägervakternas jobbiga uppväxt.

När jag kommit så långt inser jag med förfäran att Sverige på denna punkt nog är värre än Nazityskland. Tyskarna skämdes lite för den ondska de faktiskt tillät eller kanske av onda ledare tvingades tillåta. Å andra sidan hade tyskarna, eller i varje fall den nazistiska propagandan, fördomar mot offren, judarna, zigenarna, bögarna. Offren var onda och förtjänade inte att leva.