En vanlig skidlärare vet att han har ungefär en timme på sig eftersom en timmes dyr skidlärartid är gränsen för vad folk kostar på sig om de vill förkovra sig i sporten. På en timme hinner skidläraren bara föreslå några enkla quick fixes, till exempel att inte vinkla handlederna utåt eftersom det ser fjortisaktigt ut. Basaktiviteten, sådant som viktbelastningen och positioneringen, hinns inte med.

Min text ”Journalistväldet”, som var en kommentar till en artikel av Patrik Engellau (PE), var ett försök att bättre beskriva vilka krafter som styr svensk politiskt liv, där jag inte uppfattat politikerna och väljarna som de enda aktörerna utan att även media var en betydande maktfaktor, som drivit en opinionsbildning som lett till en rad olyckliga politiska beslut. PE anser, i en ny artikel, att kritik av journalister inte lönar sig, de är oåtkomliga för ”de sitter bekvämt i politikernas knä”. Istället ska ”den nettoskattebetalande medelklassen” mobiliseras.

Jag har tänkt mycket på en text som Richard Sörman publicerade nyligen. Den handlar, om jag fattar rätt, om huruvida våra gemensamma ideologiska motståndare – som Richard kallar vänsterliberaler och jag kallar PK-ister – eventuellt är bärare av en fördelaktig moral som har sina rötter i svensk historia och som ligger bakom Sveriges unika framgångar som välstånds- och välfärdsnation.

För några dagar sedan skrev Richard Sörman en viktig text här på sajten med utgångspunkt från de senaste opinionssiffrorna från SCB. Trots att oppositionen brukar gå framåt mellan valen, ligger väljarkåren i stort sett på samma nivå som inför valet 2018. ”Tänk om det aldrig vänder. Vad gör vi då?”, frågade han sig:

Jag brukar börja min dag med en kopp kaffe och en snabb genomgång av nyheterna. Och det slår aldrig fel – det är alltid ”crime o’clock” någonstans i Sverige. En 85-årig kvinna har blivit misshandlad och rånad i sitt hem, ett kriminellt gäng har skjutit skarpt på offentlig plats, ett barn har blivit rånat och någon har blivit våldtagen. Det tar aldrig slut.

Då och då ropar Morgan Johansson, eller någon annan stjärna i politikeradeln, ett grötmyndigt ”oacceptabelt” och försäkrar att det ska tas ett rejält nappatag med brottsligheten, men längre än till ord går det sällan. De har det ju så bekvämt och gött där de sitter på sina privilegierade positioner, vad spelar det dem för roll hur de skattebetalande medborgarna har det, så länge pengarna rullar in?

Så långt tillbaka jag kan minnas har svenska politiker lovat trygghet. Jag kunde länge inte förstå vad de menade. Sverige var väl tryggare än andra länder? Vad mer behövdes? På landet gick folk och handlade utan att låsa ytterdörren och små barn kunde vandra ensamma genom parkerna även mörka eftermiddagar och kvällar.

Sedermera förstod jag att löftena om trygghet var en signal till kvinnliga väljare att de inte skulle lämnas på bar backe om de tröttnat på sin man och ville skiljas. Jag deltog i en paneldebatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon bekräftade min misstanke. Hon utropade med triumferande stämma: ”Jag är själaglad för välfärdsstaten för om den inte funnits så hade jag kanske varit beroende av en karl!”.

Rune Barnéus, uppfödd i ”Fattigsverige”, närmare bestämt Småland, och så småningom bankchef och barnboksförfattare, har just kommit ut med boken Från världskrig till corona (Ekerlids) som är en välskriven uppgörelse med vår tids dominerande och sedeförstörande PK-istiska idéer. Redan på första sidan gör han en betydelsefull observation:

Följande synpunkter är kanske uttryck för strukturella fördomar i min skalle men jag tror inte det. Sverige dömer människor efter olika måttstockar. Vi har inte likhet inför lagen. Det där med rättvisa och likabehandling gäller inte hos oss.

Det kanske tydligaste exemplet är tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp. Den gäller inte lika för alla. Det anses mycket värre om en svensk hetsar mot en somalier än om en somalier hetsar mot en svensk. Om en svensk hetsar mot en dansk, vilket jag ibland gör i pedagogiskt syfte, inte för att jag har något särskilt emot danskar, så är det inte alls lika brottsligt som om jag skulle hetsa mot en muslim.

Inte ens sådant som man har inpå sig och som noggrant uppmärksammas och kommenteras hela tiden – jag tänker på svensk politik – begriper man. Åtminstone har jag svårt att fatta.

Om vi börjar med riksdagspartierna. Är dessa åtta av varandra oberoende och fritt kringsvävande enheter som kan uppvisa vilka slumpvisa och tillfälliga förbindelser som helst eller finns det någon ordnande princip som indelar dem i kluster? Förut var det så. Då fanns dels borgerliga, dels socialistiska partier. Mellan dem gick en betydande klyfta. Partierna visste vart de hörde. Idag är det svårare.

Hela historien om rektor Hamid förefaller mig sjaskig. En lovordad invandrad pedagog visar sig under pseudonym ha skrivit antisemitiska, övriga rasistiska samt bögföraktande saker på sociala medier. Hela det svenska etablissemanget, som fram till avslöjandet hyllat rektorn och försett honom med devota utmärkelser, vänder sig nu med avsky från honom och försöker sudda bort honom ur historien ungefär som när sovjetpampar efter utrensningar klippte i gamla fotografier för att minnet av de utrensade skulle förintas.

Ibland drabbas jag av modlöshet inför det som sker med mitt Sverige. Det brukar ske vid sådana där tillfällen när jag tänkt att ”nu kan det inte bli värre”, och sen upptäcker att det kan det. Tyvärr är det ganska ofta. När jag hör Annika Strandhäll prata om moral i radio. När jag ser Stefan Löfven slingra sig i TV. När jag konfronteras med public service och dess förljugna anspråk på att vara ”oberoende”. Listan kan göras lång.

Det tickar hela tiden in nya indikationer på att den höga dödligheten i corona bland svenska åldringar inom äldreomsorgen beror på att vårdsystemet aktivt undanhållit insjuknade äldre människor medicinsk behandling såsom syrgas. I stället har de, ofta på oacceptabelt vaga grunder, getts palliativ vård vilket betyder vård som ska göra döden lättare.

En av de första som slog larm var distriktsläkaren Jon Tallinger i Tranås som jag intervjuade här den 18 april. Jon har lagt ut ett stort antal videofilmer på YouTube med samma skrämmande budskap.

FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

Jag var redan från början instinktivt misstänksam mot Barnkonventionen eftersom den är full av lena ord som man anar vara Prussiluskans inlindade hotelser. Så här skrev jag till exempel:

Min ambition är inte att framställa mig själv som gudabenådad siare utan bara att gestalta politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i media som framtidsblinda. Under hösten 2015 exploderade invandringen till Sverige. Det var dags att fundera på framtiden. Framtiden är exempelvis idag och framåt. Vad var rimligt att förvänta sig om situationen idag och härefter?

Vad förutsåg etablissemanget? Fortsatt lugn, trygghet och god ordning skulle jag säga. (Med förvånade kommentarer som ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det inte komma” när verkligheten ryckt till och skapat ett nytt normaltillstånd.) Vilka framtidsbedömningar kunde en vanlig medborgare göra? Så här skrev jag själv för fyra och ett halvt år sedan:

Att PK-ismen länge varit statsreligion i Sverige och att denna religion blivit så dominerande i vårt land beror, har jag länge påstått, på att den artikulerar politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets inneboende drift att skaffa sig mer Lebensraum (vilket nästan allt levande vill).

Det märkvärdiga är att det postmodernistiska – en del skulle säga postmarxistiska – idégods som PK-ismen grundas på utvecklades inte i Sverige utan i huvudsak vid amerikanska universitet (vars PK-istiskt orienterade nytänkare enligt mångas uppfattning byggde på några obegripliga franska filosofers hugskott om att det inte finns någon sanning).

Sokrates menade att demokratin går under för att den föräter sig på sin älsklingsrätt som är frihet. Demokratin älskar friheten och när dess medlemmar av längtan efter mer frihet lär sig att förkasta allt ansvar, allt tvång, all lydnad, alla auktoriteter och alla plikter så slutar samhället att fungera. Vuxna människor fjäskar för ungdomen och skoleleverna ser ned på sina lärare. Den samhälleliga ordningen undergrävs. Till slut väljer människorna en tyrann till härskare i syfte att med de erforderliga medlen ställa samhället till rätta. Demokratin ersätts obönhörligen av tyranniet, hävdar Sokrates.

På förekommen anledning använder jag den för svenska förhållanden dubbelt stötande rubriken. För det första ska man inte tala om raser eftersom det troligen inte finns några, inte i Sverige i alla fall. För det andra är det särskilt känsligt att tala om vita människor eftersom den som nämner sådant kan vara anhängare till Vit Makt eller Ku Klux Klan.

Utan att ha fingret på den amerikanska kulturdebattens puls tror jag att ett nytt och skrämmande sound har börjat tränga in. Se till exempel det här avsnittet av The Ben Shapiro Show (tack Harry Morgan för tipset).

Den forskaren är jag. Jag studerar en särskild sorts intelligent levande djur ungefär som andra forskare undersöker och typbestämmer vargar eller någon sorts mikrob eller alg. Mitt forskningsobjekt är familjen offentligt ägda anslagsfinansierade organisationen typ Försvarsmakten eller Migrationsverket eller de kommunala sociala myndigheterna. Min doktorsavhandling ska handla om släktet välfärdsorganisationer. (Försvarsmakten faller utanför eftersom den visserligen är offentlig och anslagsfinansierad men inte håller på med välfärd, det vill säga att ta hand om svaga människor.)

Ett udda intresse kan det tyckas. Det började med att jag själv arbetade i nästan tio år inom arten internationellt bistånd som geografiskt skiljer sig från arten nationellt bistånd men i övrigt är i stort sett likadan som de andra arterna inom släktet. Det som förvånade mig var att ingen statsvetenskapare eller annan tänkare, vad jag kunde upptäcka, försökt identifiera principerna för dessa djurs beteende.

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi. Det är också, åtminstone i min skalle, otvetydigt att PK-ismen kodifierar politikerväldets intressen och därför hyllas av politikerväldet.

Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.

Döm om min förvåning när jag söndagen den 17 maj får läsa en rubrik som tvärtemot mina förväntningar antyder att förnuft och eftertanke gjort entré på ledarredaktionen. Coronaskulden måste börja betas av, stod det.

IDÉ OCH KULTUR Den nya svenska konservatismen behöver bygga egna institutioner. Det behövs tidningar, web-sidor, tv-kanaler, radiostationer, tankesmedjor, studentföreningar, kulturföreningar, friskolor, akademier, affärskedjor, lobbyföretag och mycket mer. En ofta förbisedd anledning till detta är att vi behöver möjliga karriärvägar för människor med konservativa och nationalistiska värderingar. Skulle man tjäna pengar på att vara nationalist i Sverige istället för att förlora pengar (vilket man gör om man blir av med jobbet) skulle garanterat många fler komma ut som sverigevänner.

Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.

En sak är uppenbar. Coronaviruset är något helt nytt vars egenskaper världen inte känner. Vi vet till exempel inte hur stor andel av en befolkning som blir smittad, hur stor andel av de smittade som dör, hur det ligger till med eventuell immunitet, ifall viruset tänker komma tillbaka i nya vågor efter det att vi trott att det ebbat ut, om några verkningsfulla motmedel kommer att utvecklas i närtid. Världen står undrande. En del forskar frenetiskt, andra fattar beslut på basis av obekräftade teorier som de hoppas ska fungera. (Exempelvis har jag själv tagit en klorokinkur.)

Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.

I mer än fem år har jag försökt förklara för mig själv – och för den publik som besvärar sig med att läsa – hur det svenska samhället är konstruerat. Ibland tycker jag mig ha begripit mina utläggningar men ibland har jag kliat mig i huvudet och inte riktigt förstått. Men för varje gång står det liksom klarare.

I en skarpt formulerad artikel i Axess skriver Jörgen Huitfeldt att den svenska journalistkåren har behandlat en rad påståenden om vår omfattande invandring som konsensuella sanningar fast deras uppgift snarare var att granska och kritisera dem. Journalisternas problem, menar Huitfeldt, är de är idealister som inte vill tala illa om något så fint och angeläget som flyktingmottagning. Det finns dock en komponent i det hela som Huitfeldt inte nämner och det är frågan om vilken invandring vi har haft: vilka människor har kommit hit? Det journalister allra mest värjer sig mot är nämligen detta otänkbara och förbjudna som består i att ”ge rasisterna rätt”.

IDÉ OCH KULTUR Allmänna arvsfonden tar hand om dödsbon från avlidna svenskar utan arvingar. Tanken är att pengarna ska gå till angelägna behov hos svenska barn och ungdomar. På senare år har dock allt fler ifrågasatt hur Arvsfonden använder sina pengar. Tittar man på de kriterier som finns för vilka projekt som ska tilldelas medel är det uppenbart att de favoriserar en vänsterideologisk offerkultur. De uppmuntrar dessutom bidragsentreprenörer att konstruera floskelfyllda projekt vars huvudsakliga funktion är att ge bidragsentreprenörerna själva en budget och något att göra.

OPINION Enligt TT har det sedan valet 2018 i 23 kommuner lagts motioner om någon sorts slöjförbud. I sex fall har frågan avgjorts. I ett av dessa, Skurup, godkändes motionen. Skurups beslut fattades i mitten av december förra året men tycks ännu inte ha implementerats. I stället har det blivit protester från exempelvis Skolinspektionen och en rektor i kommunen. Samtidigt har antalet slöjbärande elever i Skurups skolor ökat markant.

Det här är ingen struntsak eftersom det troligen inte kommer att gå över av sig själv. I takt med att andelen muslimer växer i Sverige så kommer slöjproblemet, om det är ett problem, att öka. Därför gäller det att bestämma sig för om problemet finns och i så fall vari det består.

OPINION Kulturminister Amanda Lind har bestämt att det ska inrättas en sanningskommission för att utreda och föreslå vederlag och kompensationer med anledning av de oförrätter som Sverige fram till för ett halvsekel sedan utsatt tornedalingarna för. Direktiv för denna kommission kommer till våren.

Vad tornedaling exakt betyder vet man inte alldeles säkert men det är ungefär folk som bor längs Torne älvs nedre lopp och talar meänkieli. Vissa benämner sig dock malmfältsbor eller kväner.

OPINION Jag har flera gånger försökt förklara att polisen numera inte längre beter som polis eftersom den hjärntvättats till att tänka som socialsekreterare. Så här skrev jag för lite mer än ett år sedan:

Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

OPINION Steven Jörsäter gjorde nyligen en viktig observation i en kommentar till en artikel av mig om det välfärdsindustriella komplexet. Min tes är alltså att Sveriges härskande klass är politikerväldet, som stödjer sig på ett välfärdsindustriellt komplex kring vilket graviterar ett antal för det mesta statsfinansierade intressen, i första hand välfärdsindustrins apparatchiks, i andra hand välfärdsindustrins klienter, i tredje hand politikerväldets lovsångare, härolder och ibland mästrande smakdomare, alltså de intellektuella, främst journalisterna, i fjärde hand alla oftast statsfinansierade aktivister av typ nätverket #vistårinteut och Stockholm Pride.