Det gröna budskapets frälsning har erövrat varje vrå av Sverige. Likt en modern väckelserörelse möter det oss nu överallt. Politiker talar om den gröna omställningen i varannan mening.  Medier, universitet, forskningsråd, akademier, företagarorganisationer och miljöorganisationer tävlar om att sjunga denna omvälvnings lov. Till och med finansbranschen är nu helt bergtagen av gröna ideal som där främst manifesteras under begreppet ”hållbarhet” som ofta framhålls som minst lika viktigt som avkastning.  

I tidningarnas klimatrapportering så förväxlas ofta väder och klimat. Enstaka observationer av ovanligt väder tas oupphörligen upp som bekräftelse på att allvarliga klimatförändringar pågår. Detta är fullständigt fel, inga enstaka mätningar kan säga något om klimatet. Alla utbildade meteorologer vet detta. Men tyvärr tiger de nästan alltid och ger därmed överdrifterna och lögnerna fritt spelrum. Det är sorgligt att landets ledande meteorologer inte med skärpa markerar mot osakligheter medierna. Man låter ändamålet helga medlen vilket i längden skadar allmänhetens förtroende för vetenskap. Man har lämnat fritt fram för total desinformation. 

Vi översköljs nu dagligen med en flodvåg av varningar om klimatförändringen och alla hemskheter den förväntas leda till. Man är alltså chockade över att människan verkar ha påverkat klimatet. Att varje förändring måste vara i negativ riktning anses vara ett faktum som ingen ifrågasätter. Jorden antas alltså intressant nog kapabel att på egen hand alltid hitta den bästa vägen. En väg som människan nu anses sabotera. 

Nyss hemkommen från en rundresa i Syditalien på landsbygden och i mindre städer är jag fylld av intryck. Europa är kanske inte riktigt det Europa som många tror att det är. Jag var ganska ofta i Italien under några år för knappt 40 år sedan. Jag trodde inte att så mycket av det Italien jag såg då fanns kvar. Men det gör det. Notera att i Norditalien kan förhållandena vara ganska annorlunda. 

De stora industrisatsningarna i Norrbottens län är mycket omtalade. Hit ska väldiga gröna industriprojekt förläggas och fort ska det gå. Trots att det finns gott om webbplatser med entusiastiska budskap så är det svårt att få en överblick. Men i stort handlar det om att ett järnsvampverk ska byggas i Malmberget (järnsvamp är en mellanprodukt i stålframställning), ett nytt stålverk i Luleå och ett helt nytt stålverk, H2 Green Steel, som ska byggas i Boden. En annan, helt fristående satsning, är den stora batterifabrik som företaget Northvolt just har färdigställt i Skellefteå i Västerbotten. 

Carl Bildt intervjuades för några dagar sedan om sin syn på SD. Här sas någon oväntat intressant: Bildt anser att S argumentation om SD som samhällsfarliga är helt oproportionerlig. Sedan sa han att han själv står för ett öppnare samhälle medan SD står för något annat.  

Detta är för mig en förbluffande kommentar från Carl Bildt. Kan någon anse att Sverige under de senaste 30 åren, en period som framförallt S men även M har ansvar för, har blivit öppnare? Jag uppfattar att den samhällsutveckling som pågår, och som SD försöker vända, leder till motsatsen. I takt med att rädslan och misstänksamheten sprider sig så blir samhället allt stängdare. Och det går fort. I själva verket är det den ökande slutenheten som oroar mig mest. Om Carl Bildt har rätt så har jag valt fel parti.  

Skribenten Rune Lanestrand vädrade nyligen sin upprördhet över de stora mängder gift man använder vid konventionell jordgubbsodling. Han är också upprörd över de stora kemibolagens framfart och myndigheternas undfallenhet mot dem. Istället förordar han ekologiskt odlade bär. 

Den här sagan handlar egentligen om vindkraft fast det inte verkar så. Men när man har läst den och epilogen så förstår man det. 

Nils Anders Ivarsson (N.A.I.V.) hade alltid varit intresserad av bilar. Och särskilt intresserad hade han nu blivit av miljövänliga bilar. Därför spärrade han upp ögonen när han fick syn på en artikel i tidningen. Nytt genombrott! Vanligt havsvatten kan användas som drivmedel i bilar! Tillverkningen är redan i full gång. 

Patrik Engellau skrev för en vecka sedan att läget i Sverige är en enda sörja. Det verkar inte finnas någon väg ut ur handlingsförlamningen. 

I Dagens nyheters nätupplaga (3/11 2021) finns en artikel om ett stigande missnöje med bränslepriserna i Sverige. Att Sverigedemokrater och Moderater vill se lägre bränslepriser förvånar kanske inte någon. Men även en majoritet av socialdemokraterna tycks ha fått nog nu.  

Hans Christians Andersens älskade historia ”Kejsarens nya kläder” bygger på djupa insikter om människans natur. Denna visdom är gammal. Andersen lånade en del av historien ifrån den store spanske 1300-talsförfattaren Don Juan Manuel som i sin tur troligen har lånat från ännu äldre källor (El Conde Lucanor. Berättelse XXXII). 

Nästan dagligen hör vi om protester och demonstrationer som har med Coronapandemin att göra. Det är protester mot nedstängningar och restriktioner, mot Covidpass, mot försök till tvångsvaccinering och mot restriktioner för ovaccinerade. Vad är det som pågår egentligen? 

Ungefär hälften av Sveriges småhus värms med el. Och av dessa hus har majoriteten värmepumpar.

Värmepumpar är lite av ett trolleritrick. Hela idén är att man flyttar värme från något kallt till något varmt. Det låter omöjligt men det är faktiskt tillåtet enligt termodynamikens lagar under förutsättning att man tillför energi. Det är det man behöver el för. Elen används alltså egentligen inte alls till själva uppvärmningen. Värmepumpar är intressanta ur många synpunkter. Dels ur de rent tekniska aspekterna men också ur hur marknader fungerar.

Skogsbolagens stora uppköp av böndernas skog till underpriser i Norrland på 1800-talet har kommit att benämnas Baggböleri efter byn med samma namn i Västerbotten. I vilket omfattning det verkligen skedde är lite omstritt.

Idag kan vi konstatera att norra Sveriges glesbygder verkar vara utsatta för ett storskaligt Baggböleri. Den här gången gäller det vindkraften. De markägare som säljer kan visserligen i en del fall säkert göra en skaplig affär men bygden och kommunen riskerar att bli stora förlorare. Det handlar i första hand om att stora naturvärden går till spillo. Vindkraftverken medför inte bara stora intrång i landskapet utan ger också obehagliga ljudeffekter över enorma områden.

Några ledande socialdemokrater publicerade i lördags en debattartikel i Dagens Nyheter där de krävde höjda skatter för de rika. Knappast något som förvånar särskilt mycket. Ändå fick det en del borgerliga debattörer att gå i taket. Med viss rätt kan man tycka.

På påskdagen sände radions P1 en intervju med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Det var en välgjord och intressant intervju med denne kyrkoman som skapade stora rubriker under sin ämbetstid. Det gav en anledning att titta närmare på raden av svenska ärkebiskopar.

Att hantera osäkerhet är en fundamental uppgift inom en rad områden. Vetenskap, politik, journalistisk, ekonomi, företagande – ja inom nästan allt som människor företar sig.

Vetenskapens stora framgång har berott på dess överlägsna sätt att hantera osäkerhet. Inget som inte kan anses synnerligen säkert får antas utan att utredas noga. Och, viktigast, de osäkerheter som ändå alltid återstår måste redovisas mycket noga.

I slutet av 1900-talet hade Sverige ett av världens bästa energisystem. Det byggde i huvudsak på kärnkraft och vattenkraft plus lokal kraftvärme i de stora städerna. Därutöver kunde planerbar kraft från oljeeldade pannor och gasturbiner sättas in. Även om det fanns några utlandskablar till grannländerna var Sverige självförsörjande på elektricitet. 

Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?

Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.

Följande artikel publicerades den åttonde september, för fyra månader sedan, på dessa sidor av de undertecknade personerna. Vi hade då ägnat augusti åt att försöka få artikeln förlagd i tidningar där vi trodde den skulle få större genomslag. Den fick inget genomslag alls eftersom den aldrig trycktes.

Tyvärr är den enligt min uppfattning lika aktuell som för fyra månader sedan. Sverige behöver fortfarande ett moratorium för eftertanke på detta område som på så många andra.

Steven Jörsäter skrev nyss en tänkvärd artikel om den grad av uppskattning som det officiella Sverige riktar mot fyra distinkt olika om än delvis överlappande sociala grupper, nämligen antivaxare, minoriteteter (till exempel sexuella avvikare), klimataktivister och invandringsivrare.

OPINION Steven Jörsäter gjorde nyligen en viktig observation i en kommentar till en artikel av mig om det välfärdsindustriella komplexet. Min tes är alltså att Sveriges härskande klass är politikerväldet, som stödjer sig på ett välfärdsindustriellt komplex kring vilket graviterar ett antal för det mesta statsfinansierade intressen, i första hand välfärdsindustrins apparatchiks, i andra hand välfärdsindustrins klienter, i tredje hand politikerväldets lovsångare, härolder och ibland mästrande smakdomare, alltså de intellektuella, främst journalisterna, i fjärde hand alla oftast statsfinansierade aktivister av typ nätverket #vistårinteut och Stockholm Pride.

Under Almedalsveckan besökte jag ett seminarium som anordnades av Vattenfall. Temat var sopor och titeln ”Är sopor sopor?”. Jag hade förväntningar att få höra en diskussion om handel med sopor, fördelarna med sopförbränning och vilken betydelse detta har för Sveriges energiförsörjning. Men det handlade det knappast alls om. Istället fick jag en se en föreställning om sopors betydelse för framtiden som fick mig att häpna. Hela seminariet kan ses här

Förutom två representanter från Vattenfall medverkade en lång rad inbjudna experter, nästan alla kvinnor. Bland annat fanns fyra hållbarhetschefer från några olika välkända svenska företag. Två politiker medverkade också, en från M och en från Mp och slutligen en person från WWF med titeln ”manager corporate relationships”.

Entusiasmen hos deltagarna stod inte att ta fel på. Man överröstade varandra med djärva förslag om hur sopor kan förvandlas till resurser men också hur mängden sopor kan minskas.

Två centrala teser som upprepades ideligen var delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Det första begreppet är självförklarande och det andra är, enligt Wikipedia, ett uttryck för ekonomiska modeller för affärsmöjligheter för cirkulära kretslopp i företag och samhälle. En annan sak man talade om är samarbete i värdekedjor mellan branscher. Företagen ska ha återvinning och återbruk i centralt fokus när de tillverkar produkter. IKEA kommer från 2030 bara tillverka produkter som är gjorda av återvunnet eller förnyelsebart material.

Vi, Lennart Bengtsson och Steven Jörsäter, försöker förstå vad som händer i Sverige och diskuterar detta ofta på mail och telefon. Nedanstående dialog om läget i Sverige med jämförelser med omvärlden är i stort sett ett utdrag ur en sådan diskussion under de senaste dagarna. Vi tror att den kan ha ett intresse också för DGS läsare:

Lennart: Ett huvudproblem i Sverige bristen på kvalité i utbildningen genom att man vägrat acceptera att individer har stora skillnader i intelligens och fattningsförmåga. Den intellektuella eliten har därför låtit sig kvävas eller tystat sig själv alternativt flyttat utomlands.

I dagarna får alla svenska hushåll en broschyr med den allvarsamma titeln ”Om krisen eller kriget kommer”.  Jag började läsa i den och insåg snart att den innebar en förflyttning till en annan tid.

Rubriker som ”Din krisberedskap”, ”Totalförsvarsplikt” och ”Om Sverige angrips krävs motståndskraft” anger ett helt annat samhälle än det vi möter i våra media. Bara att ordet ”plikt” används. Och Sveriges Riksvapen!

Det finns osannolikt nog inte en enda politiskt korrekt mening eller floskel i hela skriften. Allt präglas av allvar, beslutsamhet, endräkt och saklig information. En fläkt av det gamla Sverige.

Tänk om det är så. Att det är avsaknad av en verklig kris som gör att politik och samhällsdebatt domineras av påhittade eller självförvållade problem? Att i en verklig kris så skulle diskussioner om jämställdhetsplaner, HBTQ-rättigheter och klimatångest spårlöst gå upp i rök saknade av ingen. Faktum är att det i listan av mat för hemberedskap i broschyren finns köttkonserver uppräknade, helt oblygt, utan att det ens ges några alternativ för veganer!

logo­DGSDen politiska korrektheten har många ben att stå på. Ett av dem är dyrkan av mångkultur. Ett annat är att till varje pris utplåna skillnader mellan kvinnor och män. Ett tredje ben är upphöja miljön till en ödesfråga.

Detta sista område är det som diskuteras minst bland fritänkare. Det har blivit en så självklar del av vardagen sedan åtskilliga decennier så man tänker kanske inte på att ifrågasätta det. Ordet miljö dyker numera upp på samhällets alla områden. Vi bombarderas med det så fort vi går in i en livsmedelsaffär. Varenda offentlig skrivelse innehåller långa passusar om miljön. Begreppet ”bra för miljön” har blivit ett centralt argument i kommersen. Många företag satsar stora pengar på att framstå som ”gröna” och miljökonsulterna har en lysande konjunktur. Vad är egentligen ”bra för miljön”?

Jag erkänner att jag från början var entusiastisk för EU och även för euron. Sett i backspegeln hade det inte skadat Sverige att ha gått över till euron. Tvärtom, det hade hindrat regeringen ifrån att pressa ned Kalle Anka-valutan kronan som dopar exporten men gör svenskarna fattigare utan att de märker det förrän de åker till Norge. En riksbanksdirektör som är livrädd för svensk deflation är föga trovärdig – man undrar stilla hur Schweiz klarar sig när landets valuta stiger med minst fem procent om året mot med den svenska.

  Widar Anderssons skrivande styrs i huvudsak av tre premisser: 1. I görligaste mån undvika ordet ”måste”. 2. […]