Få har väl undgått att det råder #metoo-kris i Svenska Akademien. Som en kommentar till krisen släppte författaren Johannes Nilsson en novell på sin podd ”Bibliotek” med titeln ”Omröstningen”. Det är en nyckelnovell där alla karaktärer fått nya namn, men det är inte så svårt att gissa sig till vem som döljer sig bakom pseudonymen ”Kladden” eller ”Milton”, Akademiens patriark. Denne patriark går ett bittert öde till mötes, men segrar ändå. Hur det går till ska jag inte avslöja här, lyssna i stället på Nilssons roliga novell.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/4) pratar jag med Johannes Nilssons om hans novell och om krisen i Svenska Akademien. I medierna har den delvis tolkats som en könskamp mellan Sara Danius och patriarken Horace Engdahl, vilket gjort Engdahl till en hjälte, en idol, bland ironiska högerradikala troll och mememakare. I nätets mörka skrymslen har det spridits hyllningsmemer till Engdahl. Förr kallades memen (bilder med text) skämtbilder och publicerades i tidningar som Söndags-Nisse och Strix.

Skämtbilden ovan från år 1900 anknyter också till könskrigstemat – ständige sekreteraren Carl David af Wirsén, tecknad som en riddare i full rustning, svingar en klubba mot Ellen Key. Hans lans ser ut som stålpenna, medan Ellen Key försöker försvara sig med en gåsfjäder.

logo­DGSSedan nyårshelgens attacker mot framförallt kvinnor i Köln och andra europeiska städer har diskussionen om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, i synnerhet när det gäller sexualbrott, diskuterats i tusentals kommentarfält. Av det lilla jag orkat läsa står diskussionen fortfarande och stampar på samma gamla punkt, där – i grova drag – högern ser kultur som den viktigaste förklaringen medan vänstern hänvisar till socioekonomiska orsaker.

Jag tänker inte fördjupa mig i denna låsta debatt, utan nöjer mig med att konstatera att både kulturella och socioekonomiska orsaker förmodligen utgör delförklaringar till fenomenet.

En viktig detalj som debatten tenderar missa är dock att invandrarna inte utgör ett representativt urval av befolkningen i sina ursprungsländer. En del har visserligen uppmärksammat problematiken i att en stor del av den senaste tidens invandrare är unga män, vilket ökar överrepresentationen då gruppen ”unga män” är mer brottsaktiva än andra. Övervikten för just unga män bland migranterna beror förstås på att gruppen är mer kapabel och benägen att bege sig på den riskabla resan till Europa.

logo­DGSSatir är svårt. Det fick jag erfara efter mitt senaste inlägg här på Det Goda Samhället, där jag lånade titel, form och formuleringar från litteraturhistoriens mest kända satiriska artikel, Jonathan Swifts ”Ett anspråkslöst förslag” från 1729, för att göra mig lustig över det pågående haveriet på asylområdet.

För tydlighetens skull illustrerades texten med bilder av såväl Swift som försättsbladet av artikelns originalutgåva, och avslutades med en länk till Bengt Anderbergs översättning, från vilken jag använde en del formuleringar i inläggets inledning och avslutning. Ändå lyckades vissa tolka texten som ett allvarligt menat förslag att placera flyktingar i Auschwitz-liknande arbetsläger.

logo­DGSDet är ett ämne till bedrövelse för alla som sett våra centralstationer fyllda till trängsel med förtvivlade flyktingar, vilka alla löper en mycket stor risk att fastna i bidragsberoende utanförskap. Jag tror nog alla håller med mig om att detta oerhörda antal flyktingar utgör en enorm utmaning för vårt land, och att den som kunde fundera ut en hederlig, enkel och billig metod att göra dessa flyktingar till goda och nyttiga medlemmar av samhället har gjort sig förtjänt av att få en staty rest över sig, som ett minne av en samhällsbevarare.

Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för flyktingarna. Jag sträcker mig vida längre; jag avser samtliga medborgare i detta land, vars regering ter sig allt mer oförmögen att förse dem med ens välfärdens nödtorft. En nyanländ flykting kan leva i två-tre veckor på frivilliga medborgares insatser. Mitt förslag avser sörja för flyktingarnas och samhällets välfärd därefter, utan att de blir en börda för varken frivilligorganisationer eller stat. Istället för att sakna mat, kläder och husrum för resten av sina liv kommer de att bidra till det omgivande samhällets tillväxt.

logo­DGSDet normala händelseförloppet när en svensk artist orsakar moralpanik är att denne angriper en symbol för någon norm eller myndighet, exempelvis Jimmie Åkesson eller polisen, varpå en representant för sagda norm eller myndighet – exempelvis en moderat kommunalpolitiker – nappar på betet, så att den så kallade ”Barbara Streisand-effekten” uppstår, som innebär att försöket att censurera någonting skapar mer uppmärksamhet åt saken i fråga. Denna process är så förutsägbar att den i princip utvecklats till en metod, en tom ritual i vilken den radikala artisten pryglar döda hästar i en imitation av fornstora dagars normförbrytelser.

logo­DGSOsama Abdul Moshen blev världsberömd när en högerradikal Ungersk fotograf lade krokben för honom då han med sin son i famnen försökte ta sig över gränsen mellan Serbien och Ungern. Idag lever han i Spanien, där han sägs ha erbjudits arbete som fotbollstränare, medan hans son fick gå ut på planen tillsammans med Christian Ronaldo inför Real Madrids match mot Grenada.

Nyligen meddelade dock svensk alternativmedia att Osama av kurdiska myndigheter i Syrien anklagas för att vara såväl terrorist och folkrättsförbrytare. År 2004 påstås Osama varit delaktig i en massaker som den syriska regimen utförde mot den kurdiska befolkningen. Sedan inbördeskriget bröt ut 2011 ska Osama dock ha bytt sida, från Assads regim till den salafistiska terrorgruppen Al Nusra, en uppgift som även spritts av Facebooksidan ”This is Christian Syria”, med skärmdumpar från Facebook som bevis.

Hade alternativmediet i fråga varit Avpixlat eller Fria Tider hade jag nog knappast skrivit den här texten. Inte för att Avpixlat eller Fria Tider nödvändigtvis skulle vara medvetna lögnare, utan för att de av politiska skäl gärna utmålar migranter som terrorister, och därför i sin entusiasm kan tänkas snubbla i det källkritiska arbetet.

logo­DGSHört talas om Kit? Till för bara några dagar sedan hade inte jag heller gjort det. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att Bonnierkoncernen plöjt ned ofattbara 50 miljoner kronor i projektet. Det kan jämföras med de 6 miljoner LO investerade i opinionssidan Politism, som hittills verkar ha floppat kommersiellt.

Men om Politism, som de flesta ändå har hört talas om, är en flopp, vad ska man då kalla Kit? Förslagsvis ett mysterium. Sidan är helt enkelt för okänd för att ens locka till hånfulla Flashback-kommentarer. Standardverktyget för analys av hemsidor är KIA Index, men där finns Kit än så länge inte med. Mätsidan Alexas ranking över svenska sidor är lika tillförlitlig som en opinionsundersökning med okänt urval, alltså inte särskilt, men kan i alla fall ge någon slags fingervisning, och i skrivande stund ligger kit.se på plats 2582, mer än tusen placeringar i ranking under såväl Politism (som kostade ungefär 10% av kit.se) på plats 1321, som Det Goda Samhället på plats 1406.

Kit har visserligen satsat på en annan slags modell än den ”traditionella”, alltså en sida som folk är tänkta att besöka från lite var som helst. Istället lägger man fokus på att nå ut via sociala medier, som om det skulle stå i något slags motsatsförhållande till en vanlig sida. Men inte heller ur detta begränsade perspektiv verkar Kit haft någon större framgång. På Twitter har Kits konto i skrivande stund 3215 följare, vilket är rätt lite med tanke på förutsättningarna. Engagemanget från följarna tycks dessutom vara ännu mindre, tweetsen har i regel en-två favoriseringar och retweets.

logo­DGSDe flesta använder idag sina sociala medier som huvudsaklig nyhetsförmedlare, vilket innebär att individens nyheter och opinionsbildande material förmedlas genom dennes vänner och bekanta. Detta skapar ett kraftig urvalsfel för den som försöker bilda sig en uppfattning om den allmänna opinionen, särskilt hos dem vars umgänge är åsiktsmässigt homogent.

Ett tydligt exempel på detta urvalsfel har varit de många inlägg och ledarartiklar som, med anledning av den pågående flyktingkrisen, tyckt sig se tecken på att ”vinden har vänt”, med vilket man menar den vind som gett Sverigedemokraterna vind i seglen. Runt omkring sig har man nämligen sett ett stort engagemang för de flyktingar som vandrar genom Europa på sin väg till Sverige. Detta engagemang har dessutom haft en positiv karaktär, till skillnad från det negativa engagemanget som riktar sig mot Sverigedemokraterna.

Som vänstersinnad oroas jag över den högervåg som drar över landet. Nej, jag talar inte om de stadigt växande men politiskt isolerade Sverigedemokraterna, eller ett fåtal borgerliga ledarskribenter som närmar sig deras ståndpunkter. Jag talar om något djupare och mer grundläggande, som utspelar sig på den metapolitiska nivån. Jag talar om klickmonstret Hans Rosling.

Jag är förstås medveten om det vanskliga i att dra slutsatser ifrån mitt personliga flöde, som inte utgör en objektiv bild av sakernas tillstånd. Men ändå: jag är en kulturman som gått waldorfskola och bott i Järna, Hägersten och på Österlen, varför mina sociala nätverk domineras av vänstersympatisörer. Så mitt flöde i de sociala medierna ger mig i alla fall en grov uppfattning om vad som rör sig i ”vänstern”, och i och med flyktingkrisen börjar jag bli allvarligt oroad.

När jag började skriva för tjugofem år sedan publicerade jag mig främst i olika fansin, alltså självutgivna häften som såldes via post i en löst sammanhållen fansinscen. Vad som drev oss var viljan att uttrycka oss, uppmärksamma förbisedda kulturer och artister och skapa alternativ till etablerad media. Fansinformatet uppstod delvis ur punkrörelsen, och till fansinkulturen hörde punkens anda av oberoende och utanförskap, ofta med en mycket frän attityd till etablerad press.

PODCAST I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/2) pratar Eddie (Mohamed Omar) med författaren och kulturskribenten Johannes Nilsson om filmen 1917. Bägge är överens om att den brittiske regissören Sam Mendes har skapat en briljant film, inte minst tekniskt. Den är gjord för att ge intryck av att vara filmad i en enda tagning.

Detta hjältedrama handlar om två brittiska soldater som under första världskriget får ett vad ser ut som ett självmordsuppdrag. De ska upp ur skyttegraven och korsa ingenmansland för att överlämna ett meddelande som kan hindra 1600 brittiska soldater från att gå en tysk fälla och massakreras.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med författaren Johannes Nilsson (inspelat 20/1). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

År 2017 gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse om hur Internet och sociala medier förändrat kultur- och medieklimatet i Sverige. Han har just nu en podd som också heter Tyckonom där han pratar med olika gäster. Jag uppskattade särskilt avsnittet med filmkritikern Kristoffer Viita om Netflix och Hollywood och kulturdrev från höger och vänster.

I det här avsnittet av Tankar från framtiden pratar jag med Johannes Nilsson om Januariöverenskommelsen (JÖ), pk-isternas nya allians för att bekämpa ondskan, det vill säga den så kallade högerpopulismen. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt visade genom att okeja alliansen att han sätter pk-ismen över allting annat. Han kallar denna överideologi, som är viktigare än hyror, arbetare och ensamstående mammor, för så kallad ”antirasism”. I en intervju sa han:

”Vänsterpartiet är i sitt hjärta ett antirasistiskt parti. Utifrån detta har vänsterpartiets partistyrelse fattat ett beslut.”

Mohamed Omar

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

Hösten 2015 började han sände podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till i år och kommenterade bland annat den pågående omsvängningen i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster och högerkanten.

Själv kallar han sig ”hemlös vänster” och är något av en kättare i alla sammanhang. Vissa har kallat honom konservativ på grund av hans cyniska betraktelser över samhällets och kulturens förfall. I en intervju har han sagt att han ”drömmer sverigedemokratiska drömmar om en tid som aldrig riktigt funnits”. Anledningen till intervjun var Nilssons då nyutkomna bok Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse som tar upp hur sociala medier påverkar politiken.

Mohamed Omar

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson i min podd Antikalifen. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen pratar jag med författaren Johannes Nilsson (17/2). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

Förra året, 2017, gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse. Jag mötte honom den 22 november på ett kafé i Stockholm för att podda om boken och om vad som hänt i Sverige med den så kallade ”omsvängningen”. Avsnittet sändes strax efter att Morrissey kommit ut som ”högerpopulist” och fick rubriken ”Högern är de nya rebellerna”. Då sa Nilsson att han var trött på tyckonomi och tjattret i sociala medier och att han ville ägna sig helt åt skönlitteraturen. Han skrev noveller som sändes på podden Bibliotek, skulle skriva kontrakt för ett förlag och var full av hopp. Han började förverkliga sitt drömprojekt – en historisk roman i Game of Thrones-anda som utspelas i Sverige på 1500-talet. Han har skrivit en pilot och kommit på en episk titel: Vasasagan. I slutet av podden kan du höra Nilsson läsa upp en krigsscen ur romanen.

mohamed omar

Mohamed Omar

Det finns författare som låtsas som att Facebook och Twitter inte finns. I deras romaner skriver karaktärerna fortfarande brev och ringer i fasta telefoner. Det är liksom lite finare. Men så är det inte i Johannes Nilssons nya roman Blodtörst. Den känns helt samtida, både språket och berättelsen. Jag är sugen på att kalla den för den första Flashback-romanen.

Flashback har ju blivit det rum på nätet där medlemmarna kan släppa sina hämningar och ”vara sig själva”, vilket oftast betyder att visa sina fula sidor. Att läsa Flashback kan vara som att höra någon tänka högt. Det kan ibland bli riktigt pinsamt. Och så är det också att läsa Blodtörst. Nilsson väjer inte för det fula och låga, men han hanterar det snyggt och gör humor av det: svart humor.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 29/11) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om advents betydelse i den västerländska kulturen. Advent är latin och betyder ”ankomst”. Den som kommer är Jesus, vars födelse firas på juldagen den 25 december. Den dagen kallas på engelska christmas, på svenska borde det bli kristmäss, tänker jag, som i helgondagarna Olofsmäss och Eriksmäss. I en historisk roman jag läste nyligen, Gustavus Adolphus Magnus, hittade jag följande rader:

‘Imorgon är det Kristhögtid’, sade Gustav Adolf tankfullt, i det han steg fram till fönstret. Några vilsna flingor smällde lätt mot rutan. Annars låg grått höstdis ännu över stad och vatten.

Juldagen kunde alltså kallas ”kristhögtid” på svenska. Detta skulle Gustav II Adolf ha sagt den 24 december 1630 i Stettin i Pommern. Dagen därpå på juldagen stod slaget vid Marwitz. Det blev en svensk seger.

Romanen skrevs av K. G. Ossiannilsson och gavs ut 1916.

Advent inleder kyrkoåret med dess olika dagar med olika teman. I boken Våra högtider från 1958 hittade jag följande rim:

”När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår.”