Patrik Engellau

Nu ska jag avslöja en del av min lumpenhet. Häromdagen gjorde min portugisiskafröken mig förvånad och tvingade mig därigenom att granska mina reaktioner och motiv.

Hon tycker mycket illa om president Jair Bolsonaro och allt han står för, det visste jag från tidigare. Plötsligt sa hon att hon verkligen hoppas att han ska lyckas med allt han föresatt sig och att det kommer att gynna Brasilien.

Men du gillar ju inte Bolsonaro, sa jag.

Och? sa hon.

Hon har bott länge i USA och vet hur folk tänker där så jag påminde henne om hur halva den amerikanska befolkningen tycks resonera. Dessa amerikaner hatar president Trump och vill inget hellre än att hans ska misslyckas med allt han tar sig för och dessutom helst bli avsatt och stoppad i fängelse. Varför vill du inte att Bolsonaro ska misslyckas när du ändå ogillar honom? frågade jag.

Hon funderade en sund och sedan sa hon att amerikaner tror att de är oövervinnerliga. De tror att inget riktigt ont kan hända dem. Det spelar egentligen ingen roll vilken president de har, landet travar på i alla fall. Om Trump misslyckas är det synd om Trump, men det drabbar inte USA så mycket. Därför tycker de att det är bra straff för Trump om han gör fiasko.

Nu duggar reportagen tätt om Brasilien. Dagens Nyheters reporter Henrik Brandão Jönsson tar fatt i allt som kan smutsa ner den nyvalde presidenten Jair Bolsonaros namn. Jönsson har också svårt att smälta att ex-presidenten och socialisten Lula da Silva är dömd för korruption och sitter i fängelse, likaså att efterträdaren Dilma Rousseff blev avsatt från presidentposten för fiffel i bokföringen.

En uppmärksammad händelse i världspressen har under de senaste dagarna varit att Kuba kallar hem tusentals läkare som tjänstgjort i Brasilien. Dagens Nyheter skriver så här:

Brasiliens kommande president Jair Bolsonaro slänger ut de kubanska läkare som räddat landet undan vårdpersonalbrist.

Jair Bolsonaro har alltså ännu inte tillträtt, ändå är det han som ”slänger ut de kubanska läkarna”. Jag vill kommentera bakgrunden och varför det lilla fattiga landet Kuba har sänt över tusentals läkare till Brasilien.

Detta har hänt:

1. 2013 ”exporterade” Kuba 11 000 ”läkare” till Brasilien för att, i sken av humanitär hjälp, berika partikassorna i respektive land. Det hela var en överenskommelse mellan dåvarande presidenten Dilma och Kubas Raul Castro.

Patrik Engellau

Igår skrev jag om hur Världsbanken bedömer Brasiliens ekonomiska grundproblem, nämligen att särintressen, i huvudsak de offentliganställda, kapat staten (vilket sätter demokratin på undantag).

Jag tror på den förklaringen, inte för att jag skulle vara någon särskild expert på Brasilien utan för att synsättet verkar kraftfullt och stämmer med vad jag tror mig ha observerat på andra ställen, till exempel i Sverige idag.

Patrik Engellau

När länder är på deken, så som Sverige och Brasilien, vilket jag nu i två artiklar ska försöka belysa, så beror det på att demokratin inte får verka enligt regelboken, alltså konstitutionen, eftersom starka särintressen med förankring i det ledande skiktet av politiker sticker käppar i hjulet. Det är alltså min hypotes.

Idag ska jag skriva om likheter mellan Sverige och Brasilien. I morgon ska jag skriva om ett brasilianskt särdrag som egentligen saknar motsvarighet i Sverige och som gör, tror jag, att brasilianarna inte kan tänka klart eftersom de blir så ilskna.

Patrik Engellau

Latinamerika koloniserades av i huvudsak två europeiska länder, Spanien och Portugal. (Frankrike och Holland var också marginellt inblandade.) När kolonierna på 1800-talet bestämde sig för att bli självständiga gick det till på olika sätt i de spansktalande och de portugisisktalande områdena, vilket man bara behöver titta på en karta för att konstatera. Nästan halva Latinamerikas yta upptas av ett enda portugisisktalande land, Brasilien, medan den spansktalande resten har splittrats i mer än dussintalet nationer. Hur kan det komma sig?

Ingen kan idag undvika nyhetsflödet om de olika vaccinkandidaterna mot SARS-CoV-2. Förhoppningarna är stora, och många regeringar har säkrat avtal om leverans av vaccin från olika tillverkare.

Som jag ser det så finns det två olika linjer i detta stora flöde av nyheter: en dominerande som handlar om nya vacciner mot SARS-CoV-2 virus, och en annan linje som tar upp möjligheten att använda tidigare kända vaccin mot SARS-CoV-2, det vill säga vaccin som utvecklats mot andra sjukdomar. De senare nyheterna har ännu inte uppmärksammats så mycket, men jag menar att de framsteg som görs här kan vara minst lika intressanta som de nya vaccin som är på gång. Mer om det i slutet av artikeln.

När jag skriver detta är det fortfarande oklart om Trump eller Biden vinner presidentvalet i USA även om det lutar åt Biden. Många bekanta är glada för utfallet, även om det ännu är osäkert, medan andra känner djup sorg. Som det påpekas i Wall Street Journal (bakom betalvägg) tycks valet i alla fall ha fått ett resultat som borde tilltala alla utom de mest politiskt korrekta människorna.

Den kanske skadligaste idéutveckling som inträffat under de senaste årtiondena är identitetspolitikens framfart. Identitetspolitiken (eller det tänkande som ligger bakom själva politiken) innebär att identifierbara befolkningsgrupper bör renodlas och ges möjligheter att värna om sin särart och erhålla särskilt stöd (från skattebetalarna) för att lyckas med detta.

En dramatisk kapplöpning pågår nu för att snabbt utveckla effektiva och säkra vacciner mot COVID-19. Runt om i världen tävlar läkemedelsföretag, akademiska forskare, och myndigheter i olika konstellationer för att snabba på en process som vanligtvis kräver flera år av forskning och utveckling. Dessa utvecklingsprojekt stöds av extraordinära offentliga och privata investeringar. Samtidigt med accelererad klinisk testning av vaccinkandidater satsar man på att påskynda tillverkningen av vaccinerna inför omfattande framtida vaccinationskampanjer. Kritiska beslut måste då fattas om vaccinernas säkerhet och effektivitet. Det är ingen enkel uppgift.

När jag slösurfade på internet råkade jag stöta på en definition av begreppet populism som påstods var hämtad från Wikipedia. Definitionen lät så här:

Populism, (lat. populus, ”folk”), politisk rörelse som vädjar till ”folket” och ”sunt förnuft” samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.

Definitionen förvånade mig på två sammanhängande sätt. För det första insåg jag att om detta är populism så är jag nog populist.

År 1902 publicerade Lenin en liten skrift som hette Vad bör göras? där han framförde teorin att den kommande revolutionen inte kunde ledas av proletariatet eftersom arbetarna inte hade ett tillräckligt revolutionärt medvetande. I stället måste den stora omvälvningen genomföras under ledning av en liten grupp ideologiskt skolade kommunister. De vanliga arbetarna skulle bara schabbla bort revolutionen om de fick bestämma och nöja sig med obetydliga eftergifter från maktens sida och sedan inordna sig under den borgerliga ideologin. Lenins skarpa insikt var redan från början att folket inte ville vara med om några samhällsomstörtande äventyr.

”Det är inget fel på klaner”, sa Liberalernas ledare Nyamko Sabuni vilket både Bitte Assarmo och jag upprört har påpekat på dessa sidor. Det är visst fel på klaner. Klansamhället är den demokratiska rättsstatens absoluta motpol. Klanen är som en stat i staten och etablerar sig som en fiende till staten med sina egna lagar och regler och bestraffningar. Så här formulerar sig Sabuni:

Tvärtom är det stora delar av världen som måste organisera sitt liv i form av klaner för det finns inget samhälle som bistår. Polisväsendet är inte till för medborgarna utan snarare en fiende. Det är inget fel på klaner.

Jobbet är inte ett nödvändigt ont utan livets mening, i alla fall i den protestantiska kultursfären. Det är åtminstone den protestantiska självbilden, men vi finner det även i taoismen. Sedan tycker jag personligen som resvan globetrotter, att folk tycks jobba lika mycket i alla kulturer, även om strukturerna är mer dysfunktionella i flertalet länder.

En av grundstenarna för min världsuppfattning är observationen, som jag tror är oemotsäglig, att det moderna västerländska projektet har varit häpnadsväckande framgångsrikt. Med det moderna västerländska projektet menar jag den tvåhundraåriga utveckling av produktivkrafterna som hängt ihop med förkomsten av olika medborgerliga friheter, till exempel näringsfriheten, samt att de flesta människor i västerlandet haft vett att bära friheterna och göra något stort av dem. Med häpnadsväckande framgångsrikt menar jag att projektet lett fram till att alla människor i västerlandet idag kan leva bättre än kungar gjorde för fyrahundra år sedan om man tänker på sådant som livslängd, tandstatus, vattentoaletter, vinterresor till Thailand, den dagliga duschen och livsmedelsutbudet på ICA.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten. Sin uppfattning grundar hon inte i första hand på vad jag säger, för det tror hon knappt på, utan på vittnesbörd från en barndomsvän som blev kär i en svensk och nu är tandläkare i Malmö. ”Dom är inte kloka”, säger barndomsvännen med avseende på svenskarna och det är ett argument som tar skruv hos portugisiskalärarinnan. Med omdömet menar barndomsvännen vad hon betraktar som principlös eftergivenhet från myndigheternas sida inom den sociala verksamhet som hon själv kommer i kontakt med inom Folktandvården.

Norra halvklotet har nu sommar. På södra är det vinter. Men på flera håll har det mitt i sommaren varit snö och kallt på våra breddgrader. I söder har bergskedjan Anderna och södra Australien fått rekordmycket snö.

I fjällen norr om norska kuststaden Bergen mättes den 8 juli hela tio meters snödjup. Både svenska och norska fjällen har haft en ovanligt snörik vinter, och även i Sverige finns meterdjupt med snö kvar.

På USA:s nationaldag den fjärde juli, som firas för att landets oavhängighetsförklaring presenterades den dagen år 1776, höll president Trump ett tal nedanför Mount Rushmore där fyra amerikanska presidenters ansikten är inhuggna i tjugo meter höga skulpturer i berget. Det har han fått fan för.

Några av hans politiska motståndare har anklagat honom för att han hyllade de konterfejade presidenterna, särskilt grundlagsfadern George Washington. George Washington var delansvarig för dessa odödliga ord i oavhängighetsförklaringen:

När historien om den svenska coronakatastrofen skall skrivas måste berättelsen inledas med den förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Det var hans frekventa uppträdanden i media som angav tonen. Hans budskap var mycket tydligt. Alla i hela världen skulle bli smittade och de flesta skulle inte ens märka av det. På en direkt fråga om vi svenskar kanske borde avboka sommarsemestrar i Europa, svarade han överlägset nekande. Till sommaren skulle alla länder ha samma smittspridning och resor skulle inte vara förknippade med problem. Att stänga ned samhället skulle bara skapa stora ekonomiska kostnader, helt i onödan.

Jag sliter med frågan om det i västerlandets historia någonsin funnits något kvinnoförtryck. Jag vet att det finns arméer av högutbildade feminister av båda könen som skulle bli mordiska av ens att höra frågan. Men jag tror inte att den västerländske mannen, som sedan åtminstone ett halvt årtusende varit snål, närig och protestantiskt sinnad, hade tålt slöseriet att inte ta alla kvinnans alla nyttiga kompetenser, såväl kroppsliga som andliga, i fullt bruk. Så här skrev jag för ett tag sedan:

En sak har jag fått lära mig om coronat och det är att ingen vet något. Experterna vet mer än sådana som jag men eftersom de sinsemellan har helt motstridiga uppfattningar så vidhåller jag att ingen egentligen vet något.

Det här är en ovanlig situation. Det normala i det mänskliga samhället är att det finns enstaka dominerande intressen som är övertygade om att de har full koll på läget plus en eller annan avvikande gruppering som nog också anser sig sitta inne med sanningen.

Jag råkade säga något negativt om Bill Gates häromdan och fick genast på huden av en vän, som menade att Gates var en formidabel filantrop som åstadkom mycket gott med sin förmögenhet. En annan vän hyllade nyligen en artikel i Jewish Journal, som avfärdar kritiken mot Gates vaccinationskampanj som ”evil speech or talk”, eller för att citera Talmud: “slander is in the same category with murder.

Av en händelse råkade jag läsa ett blogginlägg av en brasiliansk universitetslärare i sociologi. Han heter Ivann Lago och är som nästan alla sociologiprofessorer i hela världen politiskt korrekt. Det som förenar alla politiskt korrekta människor i Brasilien är att de föraktar och hatar president Jair Bolsonaro. Det är samma syndrom som i USA där politiskt korrekta människor avskyr president Trump med en förbittring och en illvilja som förfärade mig när jag stötte på attityden första gången ty hätskheten är så olik den artigt civiliserade hållning som högutbildade amerikaner brukar uppvisa. Svenska PK-ister hatar nog Jimmy Åkesson men knappast med samma intensitet som Ivann Lago och hans kollegor förfasas av Bolsonaro.

Jair Bolsonaro och hans söner

Min portugisiskalärarinna alltid haft en instinktiv motvilja mot Brasiliens president Jair Bolsonaro ungefär som många amerikaner ogillar president Trump för att Trump på många sätt kan anses vara en anstötlig typ. Jag har varit mer positivt inställd än lärarinnan till Bolsonaro, som tillträdde i januari förra året, framför allt sedan den nye presidenten utsåg två hjältar – hjältar även i lärarinnans kritiska ögon – till justitieminister respektive ekonomiminister. (Jag har flera gånger försökt analysera företeelsen Bolsonaro, till exempel här.)

När man iakttar vilka märkliga konstruktioner det mänskliga tänkandet kan åstadkomma i syfte att rättfärdiga det ena eller det andra kravet på att bli försörjd på någon annans bekostnad så faller man lätt till golvet, kanske av beundran, kanske av skratt.

En av samtidens största och mest framstående industrier är den som tillverkar teser om att västerlandet och särskilt dess vita män är orsaken till allt ont – historiskt och samtida – och därför ska tvingas betala.

Dagens Nyheter är en del av denna industri som varje dag i sin kulturbilaga presenterar nya varianter av detta budskap. Så här lät det i en artikel av Stefan Jonsson den 1 mars:

Det bekymrar mig att vi vet så lite om coronavirusets dödlighet. Vetenskapsmän vill inte säga något vilket går att begripa eftersom det finns så många osäkra faktorer att man riskerar att komma med svar som ligger hela storleksordningar fel. Sådant vill forskare inte nedlåta sig till. Men jag kan göra det eftersom jag inte har någon vetenskaplig prestige som kan ta skada.

En utgångspunkt kan vara kryssningsfartyget Diamond Princess med 3 711 personer ombord – besättning och passagerare – som fick ligga i karantän utanför Japans kust i några veckor vilket måste betyda att alla ombord utsattes för smitta. Bara 17 procent, 634 personer, fick viruset trots utsattheten. Dessa personer testade alltså positivt för viruset. Hälften av dem var asymtomatiska och hälften uppvisade symtom. Sju personer dog vilket betyder 1,1 procent av de 634 smittade. Till saken hör att kryssningsfartyg lockar till sig en oproportionerlig andel gamla människor vilket kan överdriva dödligheten. Några bedömare menar att siffran kan behöva sänkas till 0,6 eller 0,7 procent.

OPINION Jag får ofta ångest plus en del skäll från läsekretsen för att pennfäktare som jag bara analyserar och beskriver medan nationen driver vind för våg på grund av pågående politiskt vanstyre. Vi borde göra något i stället för att bra prata säger den uppfordrande läsekretsen.

Det ligger mycket i det. Själv skulle jag gärna bli statsminister om jag bara fick välja mina ministrar och riksdagen lovade att hålla sig lugn ett tag. Men hur man skulle få en sådan tulipanaros att slå rot vet jag inte. Kanske lika bra för jobbet vore en skärseld.

Patrik Engellau

KULTUR Min portugisiskafröken föreslog att vi skulle läsa en brasiliansk klassisk roman från 1899, Dom Casmurro, av den ”brasilianska litteraturens fader” Joaquim Maria Machado de Assis, född 1839 och död 1908, ärad med livstids ordförandeskap i den brasilianska motsvarigheten till Svenska Akademien. (Fröken hade inte läst denna i Brasilien epokgörande bok sedan skolåren.)

Först tyckte jag att den korta berättelsen på 125 sidor var rätt trög men till slut blev jag alldeles rörd. Det handlar om den unge Bentinhos sorgliga förvandling till Dom Casmurro, ungefär herr Tjurskalle. Hör bara.

Patrik Engellau

OPINION Statsminister Stefan Löfven har fått mycket skäll för att han i teve erkänt att han ”inte sett våldet komma”. Jag tycker att han förtjänar mer sympati än hån och förebråelser för detta. Knappt någon hade sett våldet komma. I varje fall har ingen pekat på oroande tecken och dragit ut trender och på den basen formulerat idéer om motåtgärder. Sverige har inte velat förbereda sig för det våld som nu iscensätts i vårt land.

Men det är inte det värsta. Det värsta är att vi inte tar lärdom. Det verkar fortfarande inte finnas någon som tänker framåt. Om några år kommer en efterträdare till Löfven, om denne är lika ärlig som Löfven, ånyo att sitta i teve och skamset medge att han inte sett framtidens upptrappning komma.

Patrik Engellau

En viktig fråga gäller relationen mellan å ena sidan de gamla socialisterna och deras ideologi socialismen och å den andra vår tids politikervälde med dess ideologi PK-ismen. En del tänkare hävdar att socialismen muterade till politikerväldet. Andra bedömare – som jag – menar att dessa rörelser är helt olika djur. Hur kan en rörelse som existerar för industriproletariatets skull vara densamma som den som för socialsekreterarnas talan?

Men idag ska jag inte vara så doktrinär utan medge att släktskap finns. När socialistpartier bildades i olika länder under 1800-talets andra hälft upptäckte de snart ett behov av att sluta sig samman internationellt för att kunna samarbeta och lösa gemensamma problem och eventuella konflikter. På det viset uppstod den socialistiska Internationalen som under diverse krångel och förvecklingar, exempelvis Sovjetunionens uppkomst, namnbyten samt uteslutningar och inval fungerat som ett slags tankesmedja för medlemspartierna.

Patrik Engellau

Enligt Aftonbladet, som nog går att lita på i frågor som denna och som dessutom gjort ett fint diagram, har antalet dödsskjutningar ökat från åtta stycken år 2006 till 45 stycken förra året. 306 skjutningar sägs ha inträffat varav 135 ledde till mer eller mindre allvarliga skador och 45 alltså till döden. Varför inte fler kulor träffade och varför inte fler skadade dog vet jag inte. Antagligen beror utfallet till stor del på slumpen och på den snabba och säkra vården av skjutskadade människor. Om det varit i Syrien hade kanske hundra dött.