I takt med stigande ålder får de inledande hälsningsfraserna som sätter igång varje möte med en bekant – typ ”hur står det till?” eller ”hur mår du då?” – gradvis en ny karaktär. Inledningsvis är de en artig formalitet som inte förväntas få något seriöst svar. Visst finns det tråkmånsar som tar frågan på allvar och börjar berätta om sin borrelia eller artros men sådana träbockar lär sig snart att de längre blir tillfrågade om sitt hälsotillstånd.

Men det ändrar sig ty med tiden börjar folk upptäcka att de omärkligt håller på att förvandlas till trogna och kanske livslånga klienter hos det välfärdsindustriella komplexet och då kan ens krasslige nästas erfarenheter, som man tidigare inte orkade lyssna till, plötsligt bli relevanta. Jaså, är du inskriven på Lill-Jans Husläkarmottagning? Jag trodde det var fullt där. Jaså, de har tomma platser nu, då ska jag genast anmäla mig.

Sjuk- och hälsovården ingår i komplexet skola/vård/omsorg som är Sveriges stolthet alla kategorier. År 2013 förklarade den borgerliga regeringen i utrikesdeklarationen helt skamlöst och utan kända grunder att Sverige är en humanitär stormakt.

Eftersom Sverige således enligt vad många betraktar som normal, förväntad statspropaganda har förklarat sig vara en humanitär stormakt litar vi ungefär lika mycket på den svenska regionlandstingsanknutna informationen som om det varit uppgifter om stålproduktionen i Sovjetunionen, det vill säga inte alls och detta just med hänsyn till utlåtandenas proveniens.

Därmed har jag lagt grunden till ett mysterium som naturligtvis vid närmare efterforskning kan visa sig vara ett simpelt missförstånd. Jag vill gärna ta del av din uppfattning.

En normal svensk medieförbrukare, påstår jag, bibringas av sitt normala intag av radio- och teve-nyheter uppfattningen att svensk sjukvård är under isen. (Skolan och omsorgen är kanske ännu mer under isen men den analysen får för tillfället vila.) Barnmorskorna tänker strejka om de ska bli tvungna att göra sina jobb och förlösa barn särskilt som en enda samvetsöm barnmorska tydligen beviljats befrielse från denna ohygieniska syssla. Som yrkeskår har barnmorskorna gått in i väggen förklarar deras fackbas. 90-dagarsgarantin för operationer fungerar inte (om den ens finns kvar; det finns tecken på att den muterat och förvandlats till en del av arbetsmarknadspolitiken). ”Bara 49 procent av folk i Norrbotten får träffa specialistläkare inom de 90 dagarna.”

Om det bara handlat om att förklara onödiga köer är uppgiften en bagatell för en sociolog värd sitt vatten. Anslagsmaximerande organisationer måste peka på skäl att de ska ha mer pengar och en lång och oregerlig kö är det mest övertygande skäl som kan uppdagas för utökad budget. Ett annat lika behjärtansvärt skäl och ofta angivet skäl för expansion av sjukvården i Stockholm är de påstått olidliga förhållandena på akutmottagningarna. Sådant får man alltså läsa dagligdags i tidningarna och se på teve.

Uppgifter som dessa förekommer även, som bekräftelse, även i internationell statistik. För några år sedan skrev jag en text i ärendet med en expert. Hon tittade i Health at a glance 2013, OECD Indicators, där det visar sig att svenska läkare ligger sämst med 1 300 patientbesök om året att jämföra med koreanska som är bäst i världen med 6 500 besök om året. Om läkare inte träffar patienter är det inte så konstigt om köer uppstår.

Men nu kommer mysteriet som jag noggrant stämt av med bekanta som rapporterar samma erfarenheter. Varenda gång som jag eller någon av mina bekanta besökt den offentliga vården har det gått som en dans. Snabbhet, uppmärksamhet, vänlighet. Och nej, ingen av oss har något privat sjukvårdsförsäkring.

Men kan det vara så att den goda servicen bara finns i storstäderna medan landsbygdens folk får lida? Så kan det låta när man får med bönder att göra. De har alltid något att klaga på. Är det inte korna och vädret så är de landstingsregionen. Men häromdagen kom jag i sällskap med ett dussintal medelålders bondmoror och ställde fråga om sjukvårdsservicen i deras trakter. Det kom inte annat än lovord över vad just deras regioner kunde åstadkomma och dessa kvinnor bodde ändå i olika distrikt. Kort sagt samma mönster där som på andra ställen: alla klagar på sjukvården utom när de utsätts för den, då är den i stället i toppklass.

Kan det handla om att vissa bemärkta personer slinker före i köerna och får åka räkmacka fram till operationsbordet? Åtminstone en av damerna hade ett adligt namn så misstanken var inte helt gripen ur luften. Men det förnekade damerna med förfäran. Men det hade väl de väl gjort om de så varit landskapens hertiginnor så den informationen var inte mycket att lita på.