För tre år sedan startade covid-pandemin. Skräck och förvirring utbröt medan människorna försökte tänka ut hur de skulle hantera den nya utmaningen. Vid en samlad bedömning har jag kommit fram till att detta var en olycklig reaktion. Vi borde inte ha tänkt. Det hade varit bättre om vi inte försökt hitta lösningar utan lufsat på som vanligt.

För tänk vad vi gjorde (tillräckligt många av oss i alla fall för att det skulle sätta sin prägel på jordens ekonomi). Vi konstaterade att viruset spred sig via infekterade droppar som överfördes från en person till en annan. Vi drog slutsatsen att människor därför borde isoleras från varandra så gott det gick i syfte att begränsa smittspridningen. Det säkraste var att folk inte gick till jobbet.

När folk inte gick till jobbet och producerade saker så a) producerades det mindre och b) utbetalades krympande löner. Kanske borde de styrande i olika länder ha förstått att detta skulle leda till minskad välfärd, men man kan ju inte tänka på allt. När de insåg situationens allvar började de trycka pengar och dela ut så att folk inte drabbas så hårt av umbärelser. (En del av pengarna gick till fastigheter och aktier som snabbt steg i pris.)

Under de första corona-åren fick alla länder nästan fritt utlopp för sina välfärdsinstinkter och då inte bara för att ge folk pengar till förnödenheter. De internationella försörjningskedjorna måste finansieras och via EU gav vi lån till Sydeuropa. Den amerikanska regeringen vräkte ut pengar på att forska fram ett vaccin. Den svenska staten spenderade hundratals miljarder kronor i extra coronastöd vilket kan jämföras med fyra miljarder i statliga stöd- och extrapengar detta år enligt vårbudgeten som presenterades igår.

När statsmakterna i praktiskt taget alla länder sprätte ut så mycket pengar inträffade just det som borde inträffa enligt läroböckerna i nationalekonomi. Mer pengar men inte mer varor i omlopp betyder högre priser på de varor och tjänster som finns, det vill säga inflation. Men nu fanns ju inte så mycket varor och tjänster som det hade funnits eftersom folk suttit hemma i stället för att gå till jobbet. Under pandemin sjönk därför bruttonationalprodukten nästan över allt. Det kallas stagnation.

Sammanfattningsvis åstadkom det mänskliga förnuftet en kombination av inflation och stagnation – så kallad stagflation – när det försökte bekämpa effekterna av viruset. Stagflation har världen inte upplevt sedan 1970-talet och anses egentligen inte kunna inträffa eftersom stagnation teoretiskt kan upphävas genom ekonomisk stimulans med sedelpressarna varvid man visserligen riskerar inflation men slipper dubbelhotet. Och blir det inflation kan staten suga upp köpkraft genom räntehöjningar varvid prishöjningarna lugnar sig men BNP kanske sjunker. Även inom nationalekonomin har man ändan bak hur man än vänder sig.

Det märkvärdigaste med vårbudgeten är nog inte vårbudgeten själv utan det samhälle som presterat den, således Sverige. Ju mer erfarenhet jag får av vårt land och lär mig hur folken i olika samhällen beter sig desto mer tagen och kanske imponerad blir jag av den tåliga mildhet med vilken svenska folket konfronterar sitt öde. Vårbudgeten är ett exempel. Det finns hur många särintressen som helst, kommunerna till exempel, som menar sig gå på knäna och därför sparkar personal av brist på budgetanslag. Praktiskt taget alla i detta avlånga land av välorganiserade särintressen kan presentera långa, skickligt komponerade anslagsäskanden som alla slutar med att staten på något vis är skyldig dem pengar. I vilket annat land som helst så hade det slutat med gula västar på gatorna eller några hängningar från grävskopor.

Men så går det inte till hos oss. När särintressena klagat en liten stund och avhållit några mazarinmöten återgår allt till ordningen och skeden tas i vacker tass. Troligen är detta ett uråldrigt kulturellt drag hos det svenska folket. Därför har vi ingen historia av bonderevolutioner (om man bortser från de misslyckade försöken Dackefejden och Stora Daldansen). Finansminister satte av en obegripligt liten summa – fyra miljarder kronor eller en promille av BNP – för att muta de missnöjda med statliga pengar men det räckte. Det blev tills vidare tyst. De fattiga står ut med att förlora på försörjningsstödet vad de vinner på förlängningen av bostadsbidraget. Å andra sidan behöver de inte arbeta. Denna ordning beror troligen på att vårt politikervälde och våra styrande eliter på gott och ont är så tätt sammanfogade att den ena delen inte kan ställas mot den andra – samt på att de är så generösa med medelklassens pengar.