När vanligt folk oroar sig för samhällsutvecklingen brukar diverse överprivilegierade kändisar slå fast att problemen är, om inte obefintliga så åtminstone lösliga, och att de dessutom bottnar i svenskens påstådda rasism. Allt kan fixas med handhjärtan och tomma ord om solidaritet, men någon solidaritet med de människor som bär upp samhället finns inte. Netflix och pizza och ”Sverige har aldrig varit tryggare”, ni vet.

Det är lätt för kändisar och andra privilegierade att snacka skit. De lever i en skyddad värld, långt från verkligheten. Men i verklighetens Sverige har något gått sönder.

Jag känner knappt någon människa idag som inte är uppgiven, utled och framför allt förbannad på hur Sverige har utvecklats de senaste tio, femton, tjugo åren. Och det beror inte på att jag umgås med ”högerextrema” människor som är rasister och fascister – utan på att jag umgås med vanligt folk.

Vanligt folk, det är de där människorna som ständigt blir hånade av kändisar som Henrik Schyffert, Özz Nujjen och Magnus Betnér. Som inte kan gömma sig i några elfenbenstorn i de homogena innerstadsdelarna utan var dag tvingas kämpa med samhällets förfall.

Vanligt folk tvingas se sina vuxna barn petas ner i bostadsköerna eftersom de ensamkommande unga männen ska tilldelas bostad först.

Vanligt folk får knappast mer i pension efter ett långt arbetsliv än en nyanländ pensionär som aldrig betalat en krona i skatt i Sverige.

Vanligt folk ser sina bostadsområden och stadskärnor förvandlas till oigenkännlighet, med tiggeri, kriminalitet och kulturella och religiösa uttryck som de aldrig velat ha; ansiktslösa kvinnor i heltäckande klädsel, män som tar sig friheten att använda ord som ”hora” om svenska kvinnor, människor som inte vill integrera sig utan kräver anpassning till sina hemländers seder och bruk.

Det jag ser när jag är ute bland mina vänner och bekanta är ett Sverige i sönderfall, ett trasigt samhälle. Människor sörjer sitt land men har knappt vågat ge uttryck för det eftersom det i många år har medfört rasism-anklagelser, utfrysning på arbetsplatsen, svartmålning och inte sällan svårigheter att klara försörjningen.

Men jag märker att det där börjar ändra på sig. Fler och fler uttrycker nu sin sorg och berättar öppet om vad det är de sörjer och varför. Och det är precis som det ska vara. Tolkningsföreträdet tillhör vanligt folk, inte de privilegierade klasserna. Ju fler som pratar om sorgen, och om hur förbannade de faktiskt är, desto mindre genomslag får flosklerna ovanifrån.