Kulturen, alltså den påhittade värld av intryck och upplevelser som människor väver omkring sig för att få perspektiv på sina egna liv, står mycket närmare det konkreta jordelivet än vi normalt inser. Till exempel fick jag nyligen tillfälle att fördjupa mig i Sagan om Ringen och insåg att detta minsann inte var någon allegori över människolivet utan en så nära fotografisk avbildning som man kan komma.

Som vanligt handlar det om en troligen slutgiltig och avgörande kamp mellan två ödeskrafter, de goda och de onda. Så har det alltid varit. När jag i tidig ungdom läste indianböcker var det i stort sett likadant: indianerna var mestadels onda och de vita för det mesta goda (även om det där med tiden och med de förändrade levnadsförhållandena i människornas jordeliv förändrade sig; varför skulle tingen med tiden inte förvandlas till sina motsatser som ju ändå, vid närmare betraktande, ofta visar sig vara samma sak?).

Kampen står alltså mellan å ena sidan den godhjärtade och fryntlige Frodo Bagger och hans gäng, å den andra den ondskefulle Sauron. Denna rolluppställning är så naturlig och självklar att det inte skulle falla någon in att ifrågasätta den ty det är ju så livet är konstruerat. Till exempel ser det ut på det sättet inom politiken där två vildsinta och obönhörliga urkrafter står mot varandra i kampen om herraväldet. Förr i tiden stod kapitalisterna och borgarna på ena sidan och socialisterna och proletärerna på andra sidan; numera har de bytt namn, klädedräkt, beteende och funktion men det handlar fortfarande om att vardera sidan strävar efter att ta det slutgiltiga kommandot över tillvaron i syfte att, om vederbörande får säga det själv, därigenom inrätta ett lyckorike eller i varje fall det bästa tänkbara riket.

Parallellen mellan de jordiska förhållandena och fantasins slagsmål mellan vänliga hober och Sauron och hans elaka följe blir så mycket tydligare när man plötsligt upptäcker att sagan tog form vid nittonhundratrettiotalets slut och måste ha låtit sig ta skepnad efter tidevarvets stora händelser med världskrig och ny internationell tudelning. Man tror att man läser en saga som är konstruerad efter mönstret från folksagorna men inser plötsligt att man får del av den rafflande berättelsen om hur kalla kriget uppstod och permanentades.

En mellan vår tid och hobbiteran jämlöpande framställning, som jag inte hade tänkt på, är hur mycket alverna påminner om miljöaktivister. Här anar man en redigerande list ty denna parallell kan knappast ha uppstått av sig själv ur Tolkiens rena fantasi. Hobbitarna är små, fnattande och underutvecklade och påminner om rumpnissar. Framför allt är de lågteknologiska och snälla som djur (ja, isbjörnar är snälla, det är därför miljövänner, särskilt unga, kvinnliga miljövänner, vill gosa med dem). Det växer hår på alvernas fötter så de behöver inga skor. De är liksom skapta för ett hållbart lågenergiliv.

Jag tror att vi här står inför ett allmänt perspektiv som bryter parallelliteten mellan Tolkiens värld och vår (eller, skulle några säga, framhäver olikheterna). Vår moderna kulturs hjältar och då menar jag inte bara Tolkiens utan även Disneys, det vill säga alla de charmerande förebilder som ställs upp inför det uppväxande släktet är alla djur- och människovänliga, goda, omtänksamma, hållbara och energieffektiva, kort sagt efterföljansvärda exempel. Det är Greta Thunbergs gäng. Det spelar ingen roll att hon skäller ut folk och inför miljontals tevetittare förvrider ansiktet i oförtäckt hat ty hon placeras i alla fall av allmänna opinionen på samma sida som den fryntlige Frode.

Jag tror att detta är en allmängiltig observation även om den är banal (eller kanske felaktig). De tärande människogrupper, typ Thunberg och sådana som häller klister på gamla tavlor, som aldrig bidrar till mänsklighetens utveckling, framsteg och faktiskt fungerande utvägar ur miljöproblem som kanske drabbar oss, de anses goda. Vi andra som går till jobbet varje dag och försöker vara nyttiga för mänskligheten, vi hålls för utvecklingens fiender, särskilt om vi, som jag, äger en bensinbil som jag faktiskt gillar.

Vårt samhälle är därmed egentligen orättvist och felriggat. Ursäkta min känslosamhet men detta har inte slagit mig med sådan kraft förrän jag alltså helt nyligen fick en upplaga av Tolkien i händerna. Kulturalstren avslöjar så mycket för oss.