Vilken åsikt man än hyser om Ukraina riskerar man att hamna på ”fel sida om historien”, eftersom vi ännu inte vet hur det slutar. Efter ett år av blodigt krig har opinionen formerat sig i två läger. Ena sidan vill ha omedelbara fredsförhandlingar, även om det skulle innebära vissa eftergifter åt ryssarna. Bland förhandlingsvännerna räknar jag Henry Kissinger, Patrik Engellau samt en och annan amerikansk militär.  

Andra sidan vill fortsätta kriget tills Ukraina, med västmakternas bistånd, segrat militärt och tvingat Putin till villkorslös kapitulation. Bara då ser man en möjlighet till varaktig fred, liknande den som inträdde efter Andra världskriget. Företrädare för krigslinjen är bland andra Anders Leion och större delen av det politiska etablissemanget. 

Låt oss granska de två alternativen närmare.  

1. Förhandlingslösning 

Jag utesluter att Putin och Zelenskyj kommer att träffas på egen hand och göra upp i godo. Kanske hade det varit möjligt för ett år sen, men nu är alltför många länder inblandade och alltför mycket politisk prestige står på spel. 

Putin kommer heller inte att sätta sig vid ett förhandlingsbord med EU eller företrädare för Bidenregimen. De havererade Minskavtalen och sprängningen av Nordstream har skapat en närmast oöverstiglig tröskel. 

Återstår att hitta en ”oberoende” medlare. Donald Trump och Recep Erdogan har redan erbjudit sig. Ytterligare en fredstrevare kom från Kina inför årsdagen av krigsutbrottet, som intressant nog mottogs positivt av både Ryssland och Ukraina. Däremot sågades förslaget av NATO och EU. Kina bedömdes inte vara tillräckligt neutralt och som bevis släppte USA ”underrättelseinformation” som pekade på att Kina kan tänka sig att leverera vapen till Putin. 

Skulle Zelenskyj anta Kinas anbud riskerar han att trampa västmakterna på tårna, men låt oss anta att han tar risken. Hur kommer en sådan fredsförhandling att se ut? 

Putin kommer förstås att kräva fortsatt rysk kontroll över Svarta Havet. Om både Svarta Havet och Östersjön utvecklas till NATO-hav kommer ryska marinen att hänvisas till Norra ishavet, vilket militären knappast kommer att acceptera. Vare sig de styrs av Putin eller någon annan. 

Jämfört med Sovjetunionen verkar Putin mindre intresserad av nya territorier, men desto angelägnare att vara en ”landsfader” för det ryska folket, oavsett vilket land de befinner sig i. Det är förstås dåliga nyheter för länder med stor rysk minoritet, såsom Ukraina (17 %), Estland (25 %), Lettland (27 %) och Belarus (8 %). En möjlig förhandlingsposition för Ukraina kunde vara att fortsätta närma sig EU/NATO-familjen, men överlåta åt FN att avgöra vem som ska styra över Krim och de rysktalande provinserna i öst. Vill man inte kompromissa på någon punkt, återstår bara militär seger. Därmed är vi inne på alternativ nummer 2. 

2. Ukrainsk militär seger 

En vanlig uppfattning i väst är att Ryssland står inför ett ekonomiskt  sönderfall och att ryska krigsmakten befinner sig i ett bedrövligt skick, samtidigt som Putins ledarskap hänger på en skör tråd. Kanske är det inte helt sant, men låt oss förutsätta att det stämmer. Det gör i alla fall krigsentusiasmen mer begriplig, då det inte bara handlar om att skydda Ukrainas gränser utan att en gång för alla undanröja ett hot som plågat Europa i århundraden. Förväntningarna på Zelenskyj är därför högt ställda. Det finns till och med en grupp inom EU (ECR-group) som redan planerar för hur Ryssland efter krigsslutet kan styckas upp i mindre bitar och demokratiska enheter. Så här uttrycker sig EU-parlamentariker Anna Fotyga, tidigare utrikesminister i Polen: 

”Taking into account the national and ethnic map of the territories of the Russian Federation, we should discuss the prospects for the creation of free and independent states in the post-Russian space, as well as the prospects for their stability and prosperity… There are many possible solutions and strategies for a controlled, constructive, and non-violent dismantling of the last colonial empire in Europe.” 

Man undrar hur Fotyga tänker sig att det ska gå till i praktiken. Hur nedmonterar man en kolonialmakt på ett ”kontrollerat och icke-våldsamt” sätt? Om västmakterna inte lyckades styra upp den kaotiska situation som uppstod i Irak, Libyen eller Afghanistan och förvandla dem till vänliga demokratier, varför skulle man lyckas bättre i Ryssland? Att den ryska militären, som EU-gruppen uppenbarligen vill nedmontera, besitter världens näst största kärnvapenarsenal gör det knappast enklare. 

Ett misstag Anders Leion och många andra gör, är att ständigt referera till Andra världskriget, där de allierades kompromisslösa inställning lade grunden till en historiskt lång fredsperiod. En av skillnaderna är att nazismen var en ideologisk skapelse av Adolf Hitler personligen. Utan sin ledare föll den som ett korthus och har aldrig lyckats repa sig. Den ortodoxa nationalism Putin säger sig företräda är av mer traditionellt slag och har viss förankring hos den ryska allmänheten. Den motstod 70 år av kommunism och kommer troligtvis inte att försvinna för att Putin elimineras. Istället kan det bana väg för ännu en auktoritär ledare. 

Ska man dra paralleller till världskrigen kan man lika gärna jämföra med Första världskriget. Trots en komplicerad förhistoria valde segermakterna att lägga hela skulden på Tyskland, och (i likhet med fru Fortygas intentioner) diktera så drakoniska fredsvillkor att landet aldrig mer skulle kunna resa sig. Verkligheten blev som bekant en annan.     

Utan facit på hand skulle jag hellre satsa på alternativ nummer ett. Även om jag förstår den oro man känner i Baltikum och Polen.