Eftersom jag är så okunnig om krig i allmänhet och inte minst det nu aktuella kriget känns det lite pretentiöst av mig att ha synpunkter på Anders Leions invändningar (här intill) mot min tidigare publicerade uppfattning att det vore bra, som Kissinger föreslagit, att försöka med en förhandlingslösning. Att jag ändå nu yttrar mig beror på att Anders uppfattning – (som jag fattar den) att kompromisser med Putin är omöjliga eftersom det vore döden för den ryske presidenten att vika en tum – tycks representera en allmän eller åtminstone mycket vanlig mening bland insatta betraktare utan att för den skull ge svar på frågor den väcker.

Alla krig tar slut. Ibland beror det på att den ena sidan vinner, ibland på att parterna tröttar ut varandra till den grad att de acceptera något slags vapenvila eller fred bara för att de inte orkar slåss mera. Det senare leder ofta till att kriget börjar på nytt igen när de vilat upp sig, skaffat mer vapen och återfått stridslusten. Konflikten mellan Israel och Palestina illustrerar detta syndrom med återuppblossande krig.

I Ukrainafallet tror jag inte att någondera sidan kan åstadkomma en slutgiltig seger och kora sig till vinnare. Däremot föreställer jag mig att uttröttningsscenariet är en möjlig utväg. Kanske är det just detta som pågår fastän ingen har formulerat denna lösning i dess fasansfulla grymhet. Det handlar trots allt om att omvärlden står och ser på – och kanske hjälper till – medan de stridförande parterna ger varandra så mycket smörj att ingen till slut kan stå rak och att någon sorts eld upphör därför åtminstone tillfälligt blir den enda tänkbara lösningen.

För att detta skulle bli möjligt krävs det någon som utifrån håller i taktpinnen och ser till, hur cyniskt det än verkar, att båda sidor blöder ungefär lika mycket så att ingen får övertaget. Här kunde Kissinger ha en viktig roll att spela. I övrigt är det väl ungefär detta som pågår just nu i alla fall. Nato och Ukrainas övriga stödländer ger Ukraina precis så mycket militärt stöd att landet står på fötterna och absolut inte så mycket att dess stridskrafter blir ett dödligt hot mot Putin ty i så fall skulle Putin sannolikt använda kärnvapnen och bli farlig på riktigt för väst.

Kissinger sitter alltså där med handen på spaken som reglerar det ukrainska våldet så att båda sidor gradvis glider in i en situation där de inte orkar mer utan ligger flämtande och lider. I det läget bör det gå att förhandla även med Putin.

Sedan gäller det för världen att handla klokt så att kombattanterna inte piggnar till och börjar förbereda sig för att återuppta kriget. Hur det ska gå till vet jag inte, men man har åtminstone vunnit tid att låta förhandlingar och diplomati göra den nytta de kan.

Jag tror att Anders och hans meningsfränder gör världen en otjänst genom att utgå från att inget konstruktivt – jag tvekar att använda ordet – kan göras i detta krig eftersom Putins liv är knutet till en slutgiltig och total rysk seger och att det saknas alternativ.