Tidningarna fylls just nu av rapporter om Sverigehat. Den muslimska världen hatar oss för att en (!) person bränner en bok och för att polis och socialtjänst följer svensk lag och Turkiet straffar oss för vår ohörsamhet mot islam genom att stoppa vårt inträde i Nato. En hackergrupp med kopplingar antingen till Sudan eller Ryssland – eller båda – hatar oss också och straffar oss genom att överbelasta viktiga samhällsfunktioner. Natos generalsekreterare rycker mest på axlarna och blinkar lite sömndrucket medan gamla avlagda politiker myndigt rynkar pannan och menar att vi borde villkora yttrandefriheten. Så vem står egentligen upp för Sverige?

Svaret är att ingen verkar göra det, inte ens våra egna sammansmälta statsmakter. Våra politiker har under så många år fört en politik som gått ut på att till varje pris leka humanitär stormakt att de glömt vad som är viktigt. Försvaret har de monterat ner, beredskapslagren likaså, självkänslan har de långsamt men målinriktat tagit ifrån oss. Vi har verkligen ingenting alls att vara stolta över och därför måste vi finna oss i att andra länder hatar oss bara för att vi existerar, är budskapet.

Själv är jag rent ut sagt skitförbannad över det hat som riktar sig mot just oss av alla folk i Europa men de flesta verkar mest nervösa och tycks sträva efter att blidka omvärlden. Istället för att stå upp för yttrandefrihet och religionsfrihet kryper de ihop som skrämda hundar, och mumlar om koranen som om den skulle vara helig för oss bara för att den är det för andra. På svenska konsulatet i Istanbul hade någon satt upp en skylt i fönstret med följande ord:

”Vi delar inte den bokbrännande idiotens uppfattning.”

Vilka vi? Alla konsulatets anställda? Hela svenska folket? Vilka anser de sig representera, egentligen?

En sak är säker – de representerar i alla fall inte mig. För mig får folk gärna bränna så kallade ”heliga skrifter” dag som natt om de vill, det bryr mig inte det minsta. Bara det faktum att bränningen av en enda sketen liten koran får den muslimska världen att totalt tappa vett och sans säger ju allt om vad det här handlar om för slags ideologi.

Att anställda på konsulatet i Istanbul tar sig friheten att krypa för religiösa fanatiker är fullkomligt oacceptabelt, särskilt som det i deras uppdrag ingår att ”främja Sverige och dess kultur och värderingar”. Genom att ta avstånd från svensk lagstiftning väljer man istället att främja muslimska intressen.

Tilltaget med skylten i fönstret är sannerligen något regeringen borde ha uppmärksammat och tagit avstånd ifrån men än har jag inte sett att någon gjort det. Istället har de givetvis, på numera klassiskt svenskt fjäskmanér, valt att ta avstånd från koranbränningen.

Jag inser att de tror att det ska få världens uppretade muslimer att lugna sig, men den enda effekten av detta krypande blir ju att de hatande tror att de kan påverka vår suveränitet genom sitt primitiva agerande. Det enda Sveriges humanitära stormaktsambitioner har signalerat till resten av världen är att vi är beredda att vända ut och in på oss själva för att vara alla till lags. Denna eftergivenhet äcklar mig något oerhört.

Det är förstås inte bara i Turkiet det hatas. Hela världen hatar oss, berättar Aftonbladet triumferande (underförstått: det förtjänar vi sannerligen), och räknar upp länder som Afghanistan, Irak, Palestina och Jemen.

Hatarna har dock ingenting emot att ta emot pengar från oss hemska, otrogna svenskar. 2021 betalade vi över 970 miljoner kronor till Afghanistan och 364,5 miljoner till Irak. Palestina fick 575,7 miljoner och Turkiet 100 miljoner. Sverige har också lovat lägga tre miljarder på en höghastighetsjärnväg i Turkiet, vilket dessutom räknas som ett riskprojekt. Mellan 2011 och 2021 har Jemen tagit emot närmare två miljarder kronor.

Av detta kan man dra slutsatsen att Sverige och svenskarna är rätt bra att ha ibland. Vi måste bara lära oss att lyda och dansa efter den muslimska världens pipa i ännu högre utsträckning.

Bild: Svenska konsulatet i Istanbul, skärmdump från hemsidan.