John Bolton (bilden), Trumps utrikesminister en gång, uttryckte det mycket kärnfullt: There is more than one way to skin a cat. Fortsätter Turkiet att krångla kan man ju lägga ner nuvarande organisation och starta ett nytt Nato – utan Turkiet. 

Erkki Tuomioja, den gamla pacifisten från sextiotalet och mångårige socialdemokratiska riksdagsmannen uttryckte det på liknande sätt: Det är Nato som har problem. 

Det är ett långt avstånd – ideologiskt, geografiskt och i tid, men de såg Sveriges och Finlands situation som många andra: de nordiska regeringarna hade varken möjlighet eller ansvar för att genom eftergifter eller på annat sätt försöka blidka Turkiet till att bejaka ländernas NATO-inträde. 

Endast de svenska regeringarna har valt en annan, en mycket sämre väg genom att erbjuda Turkiet eftergifter, för att landet skulle upphöra med sitt motstånd mot svenskt NATO-inträde. Naturligtvis såg Turkiet blottan och höjde kraven. Sverige är nu i ett hopplöst läge. De svenska regeringarna har visat att de belönar Turkiet för att få landet att öppna dörren till Nato. Det har Turkiet inte någon anledning att göra så länge det tror sig om att kunna få fler krav tillgodosedda. 

Det enda sättet att avväpna Turkiet hade varit att aldrig ge sig in i någon förhandling. Förr eller senare skulle NATO bli tvunget att se läget som Bolton och Tuomioja. Turkiet hade fått vika utan att få något, vilket de skulle ha gjort så fort de insett läget: att de inte hade någon att förhandla med. 

Hur kan man vara så oskicklig som de svenska regeringarna? Det är en följd av att de och landet i övrigt lider av förhandlingssjuka. Den förgiftar alla institutioner, inte minst skolan, som på många håll blivit kaotisk och icke-fungerande därför att just förhandling, lämpor är lärarens enda medel mot trilskande elever. Det innebär att man ger eleven en makt han inte bör ha. Men kravet på mjukt, förhandlande uppträdande syns också i diskussionerna om vad som kan och bör göras mot våldet och oordningen i de s.k. utsatta områdena. Också i detta fall ger man förövarna en makt som de inte skall ha, men nu vet att utnyttja. 

Denna förhandlingskultur uppträder överallt och gör förvaltningar tröga och ineffektiva – innan de kan fatta beslut och genomföra en åtgärd måste de traggla igenom ett för alla meningslöst förhandlingsskede – utom för den som skall tillrättavisas, förstås. Detta skede av meningslös väntan kan ju åtminstone användas till att håna och förolämpa läraren eller polisen, eller vem det nu är som fått den otacksamma uppgiften att upprätthålla en regel eller bestämmelse.  

Just så uppträdde Turkiet mot Sverige, förstås.  

Kan man hoppas på en ändring? Knappast. Beteendet är för inlärt och sitter för djupt. Det är också förankrat i det fortgående förkvinnligandet av samhället – och det går inte att stoppa.