Sällan har en doktorsavhandling skapat så mycket irritation som Sameh Egyptsons, i vilken han avslöjar kopplingarna mellan muslimer och islamister i Sverige och terrororganisationen Muslimska brödraskapet. Det politiskt korrekta ridderskapet formligen darrar av indignation, och är rörande eniga om att fredens religion och dess utövare inte borde få granskas på det här sättet, något som Birgitta Sparf skrivit om här. Även representanter för svenska kyrkan är djupt upprörda, bland annat prästen Anna Karin Hammar, som gör sitt bästa för att misstänkliggöra Sameh Egyptson.

Anna Karin Hammar är mycket förnärmad över att Lunds universitet har godkänt en avhandling som granskar politisk islam, och hon slår ett slag för Muslimska brödraskapets många fina sidor.

”Det är ju viktigt att förstå att MB rymmer mycket och även kan jämföras med kristdemokrater.” skriver hon i ett av kommentarsfälten på Sameh Egyptsons Facebooksida.

Muslimska brödraskapet är en politisk och religiös organisation vars mål är att skapa en islamisk stat grundad på koranen och haditherna med mottot: ”Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.” Detta är alltså, enligt en präst i svenska kyrkan, att likställa med kristdemokrati.

Hon skriver också att hon inte kan förstå ”varför kristdemokrater ska få finnas och inte Muslimer”. Ungefär som om kritik mot islam per automatik skulle innebära att muslimer inte får finnas. Det är melodramatiskt värre, vill jag lova.

Anna Karin Hammar vill heller inte ta avstånd från Muslimska brödraskapet som helhet eftersom hon tycker att ”muslimer och kristna värderas enligt olika måttstockar”. Hur ska man förstå ett sådant yttrande? Menar hon att det är okej för muslimska organisationer att uttrycka diskriminerade och förtryckande herrefolksambitioner, bara för att de värderas annorlunda än andra trosutövare? Och hur har hon inte lyckats förstå att muslimer och kristna möjligen värderas olika just på grund av organisationer som Muslimska brödraskapet?

Hon har uppenbarligen inte heller några större problem med det kvinnoförtryck och den hederskultur som råder inom islam, om man får tro det hon skriver på Facebook. Visserligen påstår hon sig ta avstånd från detta men hennes formulering förråder henne:

”Från kvinnoförtryck och hedersförtryck tar jag avstånd men även från övertolkningar, glidningar och dubbla måttstockar, brist på akribi.”

Men… Detta lilla men ack så avslöjande ord… Att hon sätter ett ”men” mellan dessa två satser innebär ju att hon inte tar tillnärmelsevis lika starkt avstånd från kvinnoförtryck och hedersförtryck som från islamkritik. Jo, jag vet att hon vägrar använda ordet islamkritik utan istället kallar det för ”övertolkningar, glidningar och dubbla måttstockar” men det är ju bara hennes sätt att försöka misstänkliggöra Sameh Egyptsons arbete och få välgrundad islamkritik att framstå som konspirationsteorier.

Anna Karin Hammar får stöd av s-märkta prästen Maria Kjellsdotter Rydinger – ordförande i Tro och Solidaritet i Sydost-Stockholm – som skriver i lika svepande (men lätt genomskådade) ordalag:

”Jag har många tankar, tar självklart avstånd från kvinnoförtryck, våld och antisemitism- men önskar att det fanns platser där vi kunde diskutera vad olika ståndpunkter i sin förlängning leder till.”

Jodå, även Maria Kjellsdotter Rydinger, med sina många tankar, lägger till den lilla brasklappen i form av ordet ”men” innan hon fortsätter:

”Det måste finnas sätt att på ett mer nyanserat sätt diskutera islamism, islamofobi och MB- än vad som gjordes under denna disputation. Jag har inte hunnit läsa avhandlingen -men skulle gärna diskutera ämnet tillsammans med några av er när jag ändå är i Lund/Malmö så ofta för att samarbeta med muslimska församlingar kring förebyggande arbete och psyko social hälsa.”

Även här har vi alltså en svenskkyrklig präst som tycks vara relativt oberörd av det kvinnoförtryck och hedersförtryck som är vardag i islamiska miljöer, och istället vill diskutera ”islamofobi”.

Alltså, dessa kvinnor… Man häpnar faktiskt. Jag inser förstås att de är besatta av att framstå som goda, toleranta och vidsynta men till vilket pris? Det är nästan så man skulle kunna tro att de helt enkelt är shejkromantiker som läst för mycket tantsnusk med orientalisk touch och fantiserar om att en mörkögd, mystisk man ska komma med en juvelprydd kamel och svepa med dem till fjärran land.

Hur kan privilegierade svenska kvinnor ha så lätt att bortse från kvinnoförtryck och diskriminering i muslimska sammanhang? Vad är det som har gått så fruktansvärt snett? Det skulle också kunna vara värt en avhandling.

Den som vill ladda ner och läsa Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige av Sameh Egyptson kan göra det här.