Minderåriga kriminella är inte gärningsmän – de är offer. Det skriver brottmålsadvokaten Jakob Lindgren i Svenska Dagbladet, i en debattartikel som svämmar över av hjärtinnerlig godhet och oro över de kriminella tonåringarnas oerhört utsatta situation:

”Som brottmålsadvokat träffar jag ofta barn som är misstänkta för brott. Allt oftare träffar jag också häktade barn. Utvecklingen på området och barnens situation oroar mig.

Under trettio år har Sverige kritiserats när det gäller hantering av häktade barn. En av kritikerna är FN:s tortyrkommitté (CAT). Vad gäller isolering av häktade barn har kritiken varit särskilt allvarlig.

Enligt Kriminalvårdens kartläggning av häktade barn och ungdomar i Sverige 2019–2020 häktades 139 barn i åldrarna 15 till 17 år under ettårsperioden studien avsåg. Enligt kartläggningen fick majoriteten av barnen restriktioner, vilket innebär ytterligare begränsningar av deras kontakter med omvärlden. Det var till och med så att barn oftare än vuxna hade restriktioner. Hela 90 procent av de häktade barnen och ungdomarna hade restriktioner, jämfört med 60 procent av samtliga häktade oavsett ålder. Det är oacceptabelt.”

Ve det hemska samhälle som ger kriminella minderåriga restriktioner! Bör de ens häktas? Visst, det är klart att det kan bli lite kymigt för allmänheten om våldsamma tonårskillar som närmar sig myndighetsåldern får härja fritt, men å andra sidan – är det inte det omgivande samhällets fel att de blivit kriminella och är det inte mer än rätt att de ogina skattebetalarna får känna på hur det känns att vara utsatt?

Jakob Lindgren skäms inte det minsta för att kalla 15-17-åringar för ”barn”, trots att han borde veta det som alla tänkande människor redan vet, nämligen att det är stor skillnad på tonåringar och barn. Juridiskt är de förstås att betrakta som barn, eftersom de ännu inte fyllt 18, men fysiskt sett är de sannolikt ungefär lika stora och starka som vuxna män.

Det innebär naturligtvis att dessa ”barn” är exakt lika farliga som om de vore myndiga.

”I teorin är det svårt att häkta ett barn” fortsätter Jakob Lindgren och utvecklar välvilligt sina milda, väna och humanistiska tankar:

”Det krävs synnerliga skäl och att betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt. Min uppfattning är att det inte är lika svårt i praktiken. Därtill tror jag att domstolar i större utsträckning häktat barn under den senaste tiden.”

Jaså, det tror han? Och vad kan då detta bero på? Att de minderårigas kriminalitet blir allt grövre och att domstolarna har en plikt att skydda de skötsamma medborgarna från deras våld?

Naturligtvis. Men det skriver Jakob Lindgren inte ett ord om. Faktum är att han inte berör ”barnens” agerande överhuvudtaget – det låter ungefär som om han skriver om en hänsynlös polisstat där oskyldiga och späda små knattar spärras in utan orsak.

Han skriver vidare:

”En mycket allvarlig brist är att domstolar i sina häktningsbeslut aldrig utvecklar skälen för häktningen närmare. Det leder till att det är omöjligt att förstå hur domstolen resonerat. Det går därför inte heller att jämföra beslut. Barn blir inlåsta utan att domstolen berättar varför.”

Verkligen? Om en ung man på låt säga 17 år och 11 månader blir häktad och inlåst efter att ha sprängt en trappuppgång eller skjutit en oskyldig människa så tycker åtminstone jag att det är ganska solklart varför han blivit häktad och därmed även hur domstolen resonerat. Man kanske måste vara advokat för att inte förmå räkna ut den ekvationen.

Jag har räknat hur många gånger Jakob Lindgren skriver ordet ”barn” i olika former i sin artikel. Hela 24 gånger, varav tre enbart i rubrik och ingress. Snacka om att försöka banka in begreppet och skapa opinion för att hans eget skrå ska få ytterligare en födkrok. För det är klart att han har en egen agenda, även om han inte låtsas om det. Man behöver ju inte vara raketforskare för att förstå att landets advokater går strålande tider till mötes om deras klienter skulle betraktas som både gärningsmän och offer på en och samma gång. Rena kalaset för en advokat som Jakob Lindgren, som både tar privata klienter och är offentlig försvarare.

2021 rapporterade Riksrevisionen att det finns allvarliga brister i utbetalningarna till offentliga försvarare. Statens utgifter för offentliga försvarare och andra rättsliga biträden motsvarar nära hälften av de samlade kostnaderna för Sveriges domstolar och de senaste tio åren har dessa utgifter ökat med nästan 90 procent, medan domstolarnas kostnader totalt ökade med en tredjedel.

Domstolarna har dessutom små möjligheter att bedöma om de utbetalade summorna är rimliga. Hanteringen är utformad på ett sätt som ger mycket dåliga förutsättningar för en god intern kontroll vilket självklart också försämrar möjligheterna att hushålla med statens medel.

Dåligt för skattebetalarna. Synnerligen lukrativt för de offentliga försvararna.