Om man bortser från att Sverige under några decennier emottagit ett stort antal invandrare som delvis bryter mönstret är det nog rätt att säga att vårt land sedan århundrade varit mycket homogent. Det är en homogenitet som i många stycken påminner om den man kan upptäcka även på annat håll, till exempel i en del afrikanska länder, det vill säga att alla ser ungefär likadana ut. Sålunda har snart sagt alla svenskfödda barn varit blonda och blåögda. Själv behöver jag bara tänka på en traditionell skolavslutning med lintottar som sjunger ”Den blomstertid nu kommer” för att tvingas lyfta en näsduk till ögonvrån för att inte övermannas av homogenitetens tjusning.

Förr i tiden tyckte jag – eller om det var tidsandan som tyckte det åt mig – att den svenska homogeniteten bara var för bonnläppar och andra slags töntar. Internationellt sinnade personer tog avstånd från allt från dansbandsmusik och folkdräkter till flaggstänger som kändes generande svenskt. Det ursvenska var skämmigt.

Sedermera har jag begripit bättre. Jag förstår nu vilka fördelar homogeniteten erbjudit svenska folket. Homogeniteten handlar inte i första hand om hårfärg och kroppslängd och andra yttre attribut utan, vilket är mycket viktigare, inre kvaliteter såsom mentalitet och värderingar. Tänk så många konflikter vårt folk sluppit under århundradena just för att alla varit så lika! Till exempel har vi knappt, som européerna i övrigt, haft några bondeuppror. Ej heller har vi haft några andra särskilt besvärande klasstrider vilket jag tror beror på att klassklyftorna i landet varit så obetydliga (utom på slättlandet, till exempel Skåne, Västergötland och Uppland, där marken varit så bördig att det uppstått ett ekonomiskt överskott som kunnat tjäna som grundval för mer iögonenfallande ekonomisk skiktning).

Men om man bortser från de feta jordarnas korrumperande inflytande har de kalla och karga förhållandena säkerställt att folk hotats av samma fattigdom och därför anammat samma fattigdomsvärderingar. Det såg man särskilt tydligt på 1800-talet när folk började dela in sig i borgerliga och socialister trots att deras mentalitet var precis densamma. Borgarna var småborgare och socialisterna var gråsossar vilket i stort sett betydde samma sak, det vill säga skötsamhet, flit, hygglighet, ärlighet och, tyckte en del kulturella dissidenter, ett stort mått av långtråkighet som ofta påbjudits av överheten. Ingen film, inga restauranger, inga öppethållanden på långfredagen! Och framför allt: inga inbördes konflikter. Den svenska homogenitetens innersta kärna är sammanhållningen och därmed solidariteten. När socialdemokraterna la beslag på begreppet solidaritet träffade de mitt i prick och blev statsbärande eftersom de talade direkt till den svenska folksjälen.

Men hur gjorde Sverige för att vidmakthålla denna både trista och välgörande homogenitet? Kanske ligger det i svenskens gener. På förekommen anledning tror jag att den finns ett starkt självuppfostrande drag i den svenska kulturen som hela tiden strävar efter att säkra den fortsatta homogeniteten.

Den förekomna anledningen är den opinionsstorm som dragit genom den svenska debatten i samband med att dansksvensken Rasmus Paludan eldat upp en koran utanför den turkiska ambassaden i Stockholm i syfte att reta upp i första hand alla turkar och i andra hand alla andra muslimer.

Opinionsstormen hade att ta ställning till Paludans tilltag. Det fanns två möjliga, rimligt respektabla men motsatta ställningar att välja emellan. Den ena möjligheten är starkt förankrad i det svenska samhället, så starkt till och med att den är inskriven i Sveriges heligaste urkund, nämligen regeringsformen, och därför, inför världsalltets domstol, av samma dignitet som Paludans brända koran. Den möjligheten är yttrandefriheten som manar oss att tolerera varje slags opinionsyttring även om den får miljoner turkar att resa ragg.

Den andra möjligheten är också starkt förankrad i det svenska samhällets djupaste skikt eftersom den är en av den svenska homogenitetens grundbultar, närmare bestämt den som manar till lugn, ordning, fred och försoning. Det är en appell att inte låta någon dansksvensk bränna en koran, inte i första hand för att bespara oss turkens ilska utan helt enkelt för att det inte ingår i svensk mentalitet att kränka homogeniteten genom att reta vem som helst som tycker sig ha anledning att känna sig retad. Och har dansksvensken, Gud förbjude, redan eldat upp koranen ska Sverige be alla kränkta människor om ursäkt.

Som jag ser det finns det alltså i den här frågan två möjliga handlingsalternativ som båda är lika heliga – men någotdera måste väljas.

Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning av vilket alternativ som den svenska opinionen, representerad i första hand av media, utsett till segrare i denna kulturmatch men jag har läst tidningarna och preliminärt, men ganska säkert, kommit fram till att längtan efter homogenitet har sopat banan med toleransen. Vi bryr oss inte ett dugg om dansksvenskens yttrandefrihet även om han brukar den helt enligt demokratins instruktionsbok om han riskerar att skapa en konflikt vi kan undvika.

Själv skulle jag försvara dansksvenskens yttrandefrihet samtidigt som jag i egenskap av svensk led av att jag därmed skulle kränka upphetsade demonstranter i muslimska miljonmanifestationer.