Demokratin, som vi med tanke på alternativa statsskick är begripligt stolta över, har två komponenter. Den ena komponenten är de allmänna valen där väljarna utser sina ombud och styrespersoner. Den andra komponenten är en uppsättning fri- och rättigheter som medborgarna har reserverat åt sig själva och ombuden därför, sedan de väl blivit valda till styrespersoner, inte får invadera. Dessa frizoner är fredade från ingrepp från de valda ombuden. Dit hör exempelvis yttrandefriheten, äganderätten, näringsfriheten, religionsfriheten och så vidare.

Det går att diskutera vilken av dessa två komponenter, valen eller frizonerna, som är viktigast. I svenska skolor finns en tendens att glömma bort frizonerna och näst intill sätta likhetstecken mellan begreppet demokrati och rätten att en gång vart fjärde år lägga en valsedel i ett kuvert bakom ett grönt skynke. Själv skulle jag säga att valhandlingen inte är så mycket värd om det är förbjudet att tala fritt.

Min egen bedömning är att yttrandefriheten borde vara i det närmaste obegränsad. Den civiliserade människan i ett civiliserat samhälle måste tåla att bli retad och förolämpad så länge processen inte blir fysiskt besvärande eller rentav farlig för liv och lem. Om det hade handlat om några som av ofog retat djur i bur med gester, ljud och miner så skulle skulden otvetydigt ligga hos människan just eftersom ingen begär att djur ska uppföra sig enligt den mänskliga civilisationens krav. Men när det gäller svenskar, danskar och araber kan sådana krav ställas. Allt annat är, som jag ser det, nedlåtande och sannolikt rasistiskt enligt modellen ”det man kan begära av svenskar kan man inte begära av araber”.  

Ska då stater aldrig med den våldskraft de besitter kunna ingripa mot olämpligt tal? Jo, det ska de, men först när provokationerna blir samhällsfarliga. Mitt favoritexempel på ett lagom försiktigt ingripande var när den engelska staten först ett halvår efter att kriget mot Hitler började förbjöd Hitlers drabanter i England, det brittiska fascistpartiet, att på torg i Storbritannien hålla offentliga möten med hitleristisk propaganda.

Dansksvensken Rasmus Paludan har nu i enlighet med sin vana efter erhållet polistillstånd bränt en Koran utanför den turkiska ambassaden på Dag Hammarskjölds väg 20, Diplomatstaden, Stockholm. Om turkar hade bränt en svensk Bibel utanför den svenska ambassaden i Ankara så hade troligen inga svenskar protesterat utanför turkiska ambassaden i Stockholm. Det beror på att svenskar med vissa avbrott tränat sig i tryck- och yttrandefrihet sedan 1766 när Tryckfrihetsförordningen antogs.

Men det man kan begära av svenskar kan man inte begära av muslimer. Koranbränningen har lett till ett himla liv i olika länder i Mellanöstern. Statsminister Kristersson tycks instämma med dem som inte vill begära något särskilt och har bett muslimerna om ursäkt för att en dansksvensk i Sverige följt svenska lagar inklusive yttrandefriheten. Denna reaktion från Kristerssons sida är orimlig. Ska Sverige be om förlåtelse för att någon folkgrupp på andra sidan jordklotet hänger upp sig på att svenskar följer svensk lagstiftning och att svensk polis ger tillstånd enligt regeringsformen?

Ja, muslimer har andra lagar. Al Azhar-universitetet i Kairo tillhör de högsta uttolkarna av muslimsk rätt. Al Azhar kallar svensk yttrandefrihet för en ”diktatur av kaos och ondskefullt beteende”. Sveriges statsminister tycker alltså att Sverige ska anpassa sig efter detta synsätt. Om muslimer inte gillar själva grunden i vårt demokratiska statsskick så ligger det nära till hands att de kräver av oss att byta system.

Upp- och nedvända världen kryper sig på utan att man märker något. Jag har alltid uppfattat att liberaler gillar demokrati och demokratiska fri- och rättigheter. Jag har också utgått ifrån att om det är någon som motarbetat demokratin så är det extremister, kanske särskilt högerextremister som Mussolini och Hitler, det vill säga sådana rasistfascister som många anser sverigedemokraterna vara. I själva verket visar de senaste dagarnas händelser att det är tvärtom.

Koranbränningen, ett stycke materialiserad yttrandefrihet, ”syftar till att sabotera Sveriges Natoanslutning” säger Fredrik Malm, liberal riksdagsledamot. Partikamraten Karin Karlsbro håller med och säger att sådant som kan ”äventyra vårt lands Nato-medlemskap är ett hån mot alla som kämpar i Ukraina”. Liberalerna tycker inte att det är så angeläget med yttrandefriheten, i varje fall inte just nu.

Gärna för mig, men jag blir förvånad när just liberaler sätter statsnyttan framför de höga demokratiska principerna. Det påminner lite om permittenttrafiken under andra världskriget.

Samtidigt protesterar den enligt mångas uppfattning rasistfascistiske Jimmie Åkesson mot statsministerns turkfjäsk: ”Det finns en gräns för hur en regering bör uttrycka sig, inte minst eftersom Sverige har ett inhemskt islamisthot”. Jag tror han menar att Sverige måste värna vår demokrati, särskilt yttrandefriheten.