Från SVT Nyheter Jönköping 18 januari 2023:

”Saadiya Ahmed från Gislaved är långtidsarbetslös. Trots att hon har utbildats till städare så går hon från praktik till praktik, något som pågått i 18 år. Situationen känns hopplös men Saadiya vägrar ge upp.”

Saadiya blir intervjuad av reportern Zahraa Abdul Reda och beskriver sin situation:

– Jag har 19 år arbetslös.

– Jag söker hela tiden och kommunen inte svara.

– Och jag fixa min CiFi och där i bem… bemanneken och tid jag inteförvju och sen när jag ska gå till, jag ska tillbaka jag inte ring å inte svara!

– Praktik jag kommunen Gesselfed jag gick, då mange gånger då 18 år jag praktik.

– Praktik dom va dagispraktik, dom va kompetenspratik, och OMO-praktik (EME), städerspratik!

Nu kanske någon tycker att jag förlöjligar Saadiya, när jag transkriberar hennes närmast obegripliga svenska. Inget kunde vara mera fel.

Jag har suttit med kanske 1 000 av hennes medsystrar under mina 22 år inom socialtjänsten och pratat med dessa kvinnor om jobb, eller snarare dessa eviga praktikperioder som inte leder någonstans, mer än tillbaka till ruta ett som är socialtjänsten. Jag har fortfarande deras försök till svenska ringande i öronen.

Men faktum är att de är helt omöjliga att anställa. Alla vet det. De kan inte språket. De representerar en kultur som är diametralt motsatt vår. De lever under klanlagar och sharia. Ta bara en titt på Saadiyas klädsel. Och hon har gjort praktik på ett dagis! Jag lovar, INGEN trodde att hon skulle få en anställning där, mer än möjligen Saadiya själv.

Vi får i reportaget inte veta hur många barn Saadiya har, om hon nu har några. Men det spelar också in. Hur många perioder med föräldrapenning har hon haft under dessa 19 år i Sverige? Det är höljt i dunkel.

Men nej, jag förlöjligar absolut inte Saadiya. Hon har enbart gjort vad som står i hennes makt sedan hon flyttade hit för 19 år sedan. Hon har gjort vad hon har kunnat.

Hon har gjort allt som presenterats för henne som möjligheter i det nya landet. Hon har gått på SFI. Man har utgått från att hon, som kommer från ett muslimskt klanstyrt nomadsamhälle i krig och upplösning, utan fungerande skolväsende, ska kunna lära sig svenska på två år. Trots att Somalia fick ett officiellt skriftspråk så sent som 1972.

Är det någon som ska tas upp till närgången granskning så är det kommunalrådet Marie Johansson (S) i Gislaveds kommun. Och, i förlängningen, allra främst våra politiker på riksplanet som har skapat denna katastrofala situation i landets samtliga kommuner.

Johansson är bekymrad över det stora antalet arbetslösa kvinnor som Saadiya i kommunen:

– Det är oerhört beklagligt att man ska behöva gå så många år utan att få ett arbete. Och jag är säker på att ALLA dom här kvinnorna verkligen vill jobba! Vi får fortsätta försöka hitta lösningar. Men när vi tittar på statistiken så är ju utlandsfödda kvinnor högre. Och vi har inte lyckats minska det. En bidragande faktor, tror jag, är att vi inte har en Arbetsförmedling på plats här i kommunen.

Jag har faktiskt viss förståelse även för Johansson. Hon rabblar upp sina politikerfloskler, som den politiker hon är. Dessutom har hennes kommun blivit ålagda, genom tvingande lag sedan 2016, att ta emot ett visst antal ”nyanlända”, oavsett kommunens förutsättningar att ro detta rikstäckande och fullständigt vanvettiga massinvandringsprojekt i land.

Men Johansson är trots allt positiv, på politikervis:

– Men jag tror ändå att det här arbetet som vi har i verksamheten arbete/utbildning i den enheten leder till att vi inte i framtiden ska få fler kvinnor som är så länge utan arbete.

– Vi kommer att behöva ALLA händer, ALLA människor som vill jobba behöver vi i vår kommun. Och särskilt inom vård och omsorg!

Både Saadiya och kommunalrådet Johansson illustrerar, på ett närmast övertydligt vis, vad mer än 40 års vanstyre av landet, med en fullkomligt vettlös massinvandring från Mellanöstern och Afrika, har gjort med Sverige.

Jag inser att de båda är lika maktlösa, fast på varsitt håll.