Välfärdsforskaren, vad det nu är, Andreas Bergh har i Dagens Nyheter skrivit en debattartikel om invandringsideologier som stämmer så väl överens med mina fördomar att jag inte kan låta bli att glatt kommentera (och något lite lägga till rätta).

Bergh säger att det finns två olika men begripliga perspektiv på invandringen. Det ena är det marknadsliberala enligt vilket invandrare är välkomna om de jobbar och gör rätt för sig. Det andra är det humanitära och solidaritetsbaserade synsättet som motiveras inte av att Sverige kan tjäna på verksamheten utan av att migrantmottagningen är moraliskt befogad.

Med tiden, menar Bergh, ”har den marknadsliberala synen på migration nästan helt försvunnit från debatten”. Hur blev det så? undrar han.

Berghs eget svar, om jag fattar rätt, är att mycket är moderaternas skuld. När Reinfeldt sommaren 2014 uppmuntrade väljarna att öppna sina hjärtan gjorde han ett dubbelfel. För det första gick det tvärsemot traditionell moderat ideologi som gillade marknad mer än bidrag. För det andra underströk budskapet att migration leder till ökade offentliga utgifter, en förkunnelse som inte gynnade moderaterna utan i stället sverigedemokraterna som börjat flåsa moderaterna i nacken.

Som lök på laxen, påpekar Bergh, inskärpte Kristersson det icke-liberala anslaget inför valet 2022. ”Alla borgerliga partier utom Centerpartiet tycks nu ha lagt den marknadsliberala attityden till invandring på hyllan.”

Enligt min uppfattning är det emellertid inte striden mellan två nittonhundratalsideologier – marknadsliberalismen respektive vänstern eller socialismen – som kan förklara samhällets förhållningssätt till invandringen. I stället ser vi resultatet av en pågående kamp mellan tre sociala grupperingar.

Den första grupperingen är det samhällsbärande, makthavande och ideologiskt ledande skiktet, nämligen politikerväldet och dess verkställande underavdelning med uppgift är att administrera politikerväldets raison d´être, det välfärdsindustriella komplexet. Den andra grupperingen är välfärdssystemets klientel, således den grupp av svaga offer vars lidanden administratörsskiktet är inrättat för att avhjälpa.

I början visste man inte säkert vilket av dessa två skikt som existerade för det andras skull. Fanns klienterna för att bereda sysselsättning och social position åt administratörerna eller existerade administratörerna för att tjänstgöra åt klienterna? Om klienternas intressen kommit först så hade det marknadsliberala perspektivet varit dominerande eftersom invandrare med riktiga jobb och egen lön också haft ställning och åtnjutit respekt i samhället. Då hade de inte varit beroende av det välfärdsindustriella komplexets apparater av byråkratier och administratörer.

Men så blev det alltså inte. Den utveckling som Reinfeldt och Kristersson såg framför sig handlade om att administratörerna och klienterna skulle inta helt andra positioner i sitt inbördes rollspel. Invandrarna skulle renodla sin funktion som beroende offer för olika onda omständigheter som det blev administratörernas prerogativ att rätta till och att därvid spela den gode hjälparens ädla roll.

Det har tagit några decennier för parterna att inta och pröva ut sina inbördes roller. Politikerväldet och administratörerna axlade sin roll som den förkroppsligade godheten i den humanitära stormakten Sverige medan invandrarna specialiserade sig för den lika nödvändiga men undanskymda roll som det innebär att fullgöra sin uppgift att agera villigt och underbetalt offer. (I och för sig skulle jag också kunna tänka mig att posera som offer men då absolut inte till det snåla gage som systemet erbjuder sin alltmer professionella kår av drabbade just för att de ska fullgöra den för nationens heder så nödvändiga funktionen som just utsatta. Sverige har nog fått den underklass som politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet behöver för sitt självförtroende till rabatterat pris.)

Den tredje inblandade grupperingen består av det nettoskattebetalande skikt av medborgare som alltmer motvilligt tvingas betala för det skådespel som de två övriga grupperingarna iscensätter på de tiljor som föreställer svenskt samhällsliv.