Mänskliga samhällen har alltid utsatts för prövningar och kommer alltid att vara det. En del prövningar, till exempel perioder av missväxt, kommer för det mesta av ödet. Storskaliga ekonomiska motgångar som depressioner bestäms nog också av försynen. Andra åstadkommer människorna av egen kraft som när myndigheterna för att skydda människorna från virussmitta stänger samhällena så att människor inte reser till jobbet och Storstockholms Lokaltrafik förväntas förlora två miljarder kronor i år (tusen kronor per invånare vilket är betydligt sämre än förra året eftersom folk efter coronat tagit för vana att inte åka hemifrån på måndagar och fredagar). Jag undrar om det inte finns ett slags systematik i hur de mänskliga samhällena hanterar sina återkommande, oundvikliga prövningar.

Den ursprungliga konjunkturpolitiken illustreras i tavlan Vikingablot av Carl Larsson. Den går ut på att offra kungen för att stämma gudarna på bättre humör så att de återställer skördarna. Jag tror att den sortens stabiliseringsåtgärder har varit förhärskande intill modern tid om man undersöker hur samhällenas makthavare resonerat och handlat. De har försökt lösa konjunkturproblem med rituella metoder. Även sjukdomar motarbetades på det sättet av skolmedicinen.

De drabbade människorna har dock sett helt annorlunda på saken. Det slog inte Runebergs bonden Paavo in att han kunde bekämpa missväxten genom att mörda kungen. I stället försökte han själv lösa sina svårigheter genom att blanda hälften bark i brödet och gräva dubbelt flera diken.

Av detta vill jag göra en distinktion mellan å ena sidan elitistiska lösningar som innebär att någon annan än de drabbade ska lösa deras problem och, å den andra, politikfria lösningar som går ut på att de drabbade själva snarare än experter ska hantera de påfrestningar som tillvaron presenterar. Jag vill dessutom framföra två teorier.

Den första teorin är att de elit- och expertbaserade lösningarna tappade greppet över samhällstänkandet på 1800-talet när folk i alla fall slutade tro på Gud. Ingen räknade med annat än att Paavo-modellen skulle råda, det vill säga att folk fick lösa sina egna problem eller gå under. Många gick under men tillräckligt många löste sina problem för att en blomstrande samhällsutveckling med snabb tillväxt skulle kunna sätta fart. Detta var liberalismens glansperiod. Samhällets ekonomiska incitament låg rätt. Till exempel fanns ingen välfärdsstat som befriade bonden Paavo från det obehagliga tvånget att blanda bark i brödet och gräva dubbelt flera diken.

Den andra teorin är att expert- och överhetsperspektivet på människors vedermödor kom tillbaka i början av 1900-talet när den unga demokratin på några årtionden hunnit förvandlas till politikervälde och den totala makten i samhället gradvis koncentrerades till dess eliter. Dessa nya härskarskikt hämtade sin legitimitet ur löftet att i kraft av sin kunskap och sin kontroll över staten slutgiltigt – och till folkets jubel – utplåna varje återstående spår av bonden Paavo i den nationella mentaliteten.

Det började lite försiktigt på 1930-talet med keynesianismen, en nyuppfunnen obligatorisk konjunkturförsäkring enligt vilken staten kunde bekämpa de svåra tiderna genom att flytta köpkraft mellan befolkningsgrupper. Uppfinnarens paradexempel var att om man tog pengar av de rika som tjuvsparade på sina inkomster och gav till de fattiga som led ekonomisk nöd så skulle den effektiva efterfrågan öka och produktionen ta fart.

Om den teorin någonsin fungerat som konjunkturregulator i verkligheten är svårt att veta men den blev epokgörande vid skapandet av det nya samhällets självbild: det fanns två huvudgrupper, en liten styrande elit som hade ansvaret för tillståndet i nationen och den allmänna välfärden och en annan grupp som var systemklienter. Bonden Paavos rätt att blanda bark i brödet för försörjningens skull förvandlades till envars medfödda mänskliga rättighet att bli försörjd av politiker vars uppgift är att hämta pengar från andra medborgares plånböcker, bankkonton och kreditkort.

Det fanns emellertid ett systemfel i de nya ordningen som först nu, hundra år efter politikerväldets gradvisa tillblivelse och långsamma framväxt, börjar framträda i sin ohyggliga obarmhärtighet, nämligen för det första att politikerväldet tagit på sig ett ansvar som det inte har en chans att fullgöra och för det andra att folket fortfarande är övertygat om att deras utlovade rättigheter ska infrias till punkt och pricka av politikerna och att varje tusenlapps minskad månadsinkomst eller annan olägenhet som det obevekliga ödet skickar på människorna i själva verket är en skymf och en förolämpning från politikernas sida. Medborgarna ska ha sina rättigheter och politikerna ska täppa igen varje hål i varje plånbok. Annars ni!

Just nu har ödet och omständigheterna laddat upp till en perfekt storm med krig, inflation, elbrist, teknikomställning, underskott i varenda region som måste ställa in turer i kollektivtrafiken och varenda kommun som måste dra ned på skolmaten allt medan statsministern tar regeringsplanet för att äta lunch med president Macron.

Politikerväldet ska ha mycket tur för att klara sig ur den här soppan.