Jag vet att jag alldeles nyss hävdat att Sverige är alldeles vansinnigt, och det tänker jag inte ta tillbaka. Däremot finns det små ting som gläder mig och ett av de tingen är vänsterns vrede. De vänstersinnade skribenterna och politikerna (som numera består av folk med alla möjliga politiska åskådningar, som inte nödvändigtvis är vänster utan bara fixerade vid specifika frågor, såsom strukturell rasism, kriminellas utsatthet och inskränkt yttrandefrihet) är så arga att de snart kommer att explodera. Deras desperation är ett bra tecken på att något håller på att hända. Det går inte snabbt – och förmodligen kommer det att bli värre innan det bli bättre – men det går åt rätt håll.

För 10, femton år sedan gick det knappast att ifrågasätta konsensus överhuvudtaget utan att råka illa ut. De tidiga kritikerna av det system som skapat dagens Sverige kunde vara glada om de fick behålla sina jobb – dreven gick snabbt och skoningslöst mot människor som hade oönskade åsikter. Gunnar Sandelin har berättat om sina upplevelser här på Det Goda Samhället – själv var jag också med om rena förföljelserna och blev av med en rad försörjningsmöjligheter när det var som värst.

Vi är långtifrån ensamma om att ha de här erfarenheterna. Jag minns åren mellan ungefär 2010 och 2013 som en mardröm, där små oheliga allianser av vänsterfolk, liberaler, feminister och islamister gjorde livet surt för alla de ogillade. Det skrevs listor till arbetsgivare, det svartmålades och smutskastades i sociala medier, allt i samma syfte: att göra det omöjligt för oliktänkande att göra sina röster hörda.

Det här pågick inte bara i medierna, utan även i de högsta politiska kretsarna. Islamister tog plats överallt. Socialdemokraterna försökte marknadsföra islamisten Omar Mustafa, och när sanningen om hans värderingar avslöjades anklagades hans kritiker för att vara islamofober.

Miljöpartiet hade Mehmet Kaplan, som hade regelbunden kontakt med turkiska fascistpartiet Grå vargarna och hävdade att IS-terrorister var frihetskämpar. Dåvarande språkrören Åsa Romson och Gustaf Fridolin stod enade bakom honom, och när han till sist tvingades avgå stod även Stefan Löfven vid hans sida och förklarade att han minsann fortfarande hade fullt förtroende för Mehmet (som underförstått tvingats bort av… just det, islamofober).

I Miljöpartiet härjade också Yasri Khan, islamisten som vägrade skaka hand med kvinnor. När hans islamistiska kvinnosyn till sist gjorde det omöjligt för honom att fortsätta arbeta politiskt beklagade hans parti detta och förklarade att de var mycket ledsna och att han stod på ”en stabil värdegrund för demokrati, mångfald och integration mellan folkgrupper i ett mångkulturellt samhälle”. Som om islamister överhuvudtaget accepterar någon mångfald.

Moderaterna lyfte gärna fram den påstått välintegrerade Abdirizak Waberi, som hade djupa kontakter med representanter för Muslimska brödraskapet och som numera är dömd till fängelse för grov förskingring efter sin framfart på den muslimska friskola där han var rektor. En riktig skurk, med andra ord, vars lojalitet uppenbarligen ligger någon helt annanstans än i Sverige.

Idag verkar det inte vara fullt lika lätt för islamister och andra mörka krafter att nästla sig in i de etablerade partierna och när de gör det är medierna mer alerta på att avslöja dem. Det var naturligtvis de så kallade alternativa medierna som gick i bräschen för granskningen av främmande grupperingar som försökte föra in sina värderingar i den svenska politiken, och med tiden har även mainstream-medierna vågat ta efter. Det är inte så längesen som Expressen gjorde ett riktigt bra gräv om läxhjälpsorganisationer som förskingrat skattebetalarnas pengar och använt dem för att bland annat resa till sina hemländer. De skickade till och med en reporter till ett så kallat ”utsatt” område för att göra en intervju med en av de ansvariga. Tror någon att de skulle ha haft modet att göra det om inte de alternativa medierna gått före? Idag är det helt enkelt inte lika lätt att mörka sanningen som det var för bara några år sedan.

Det är detta som väcker vänsterns vrede. De hade naturligtvis hoppats att kunna tysta de alternativa medierna redan på ett tidigt stadium, då när de skickade namnlistor och ägnade sig åt smutskastning, men istället har det blivit tvärtom och det är det som gör mig glad. Trots att dessa medier har närmast oändliga resurser till sitt förfogande har de inte kunnat stoppa de alternativa rösterna.

Nu svarar de med att skruva upp volymen ännu mer och visa sitt folkförakt ännu tydligare. Som när Aftonbladets Anders Lindberg beskäftigt basunerar ut att SD:s väljare med största sannolikhet kan förväntas storma allt från Vänsterpartiets högkvarter och en centerpartistisk valstuga till självaste riksdagen. Det är så desperat att man nästan måste känna medlidande med honom. Jag undrar i mitt stilla sinne hur länge han kan sitta och hamra fram sådant här utan att implodera.

Det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka. Vänstern, som jag definierar den i början av texten, har fortfarande oändligt mycket större resurser än sina motståndare och slår gärna under bältet. Men att syna dem, klä av dem de tjusiga fasaderna, ifrågasätta deras godtyckliga dogmer hjälper, det har de senaste åren visat. Och spelplanen kommer att ändras mer och mer för varje år som går.

OBS! Jag lägger inte in någon länk till Anders Lindbergs ledartext. Den som vill läsa drapan i sin helhet hittar den på google.