EU må ha stora fördelar men är, enligt min erfarenhet, en förskräcklig byråkrati. Hur skulle unionen kunna vara något annat? Det ligger i byråkratins gener att växa och bli så komplicerad att ingen utomstående kan kontrollera den. Svensk offentlig förvaltning ska enligt teorin styras av medborgarnas ombud, våra politiker, vilket inte går så särskilt bra. Tänk dig vilka lekbollar de europeiska folkens EU-representanter måste vara i brysselbyråkraternas händer.

Denna bysantinska ordning – det östromerska riket var känt för sin förmåga att åstadkomma maximalt krångel; läs Selma Lagerlöfs Till Jerusalem så får du se – har den fördelen för svenska politiker att de med hänvisning till EU kan hitta på och ludda till nästan allt inför ögonen på sina okunniga uppdragsgivare, alltså det svenska folk från vilket enligt regeringsformen all offentlig makt utgår. Själv har jag i flera år utan framgång letat efter vad som menas med den europeiska miniminivå där Sverige påstås ha placerat sin invandringspolitik.

Nu händer det igen. Ebba Busch säger i Dagens Nyheter att ”vi fyra partier” är överens om att ”vi arbetar hårt nu för att få fram ett underlag för hur reduktionsplikten ska kunna sänkas till EU:s miniminivå”. Några rader längre ned säger tidningens miljöreporter Peter Alestig, som på åtminstone den här punkten borde veta vad han pratar om, följande:

Vad som är EU:s miniminivå är dock oklart. EU har flera direktiv som är relevanta i sammanhanget, men inte i något av dem sätts en miniminivå för biobränslen i drivmedel.

Hänger du med? Såklart att regeringen måste jobba väldigt hårt för att kunna komma fram till en reduktionspliktsnivå som kanske inte finns. EU visar sig här i sitt esse. (Själv orkade jag inte sitta i styrelsen för mitt finansbolag när EU för tjugofem år sedan började rulla ut sin bombmatta av reglementen för finansbranschen.)

Med denna långa inledning vill jag bara säga att det inte är mitt fel om jag inte har förstått vad jag vill säga. Mitt problem är som så ofta hur det kommer sig att svenska företagsledare, även respekterade personer i seriösa bolag som Scania, är så angelägna om att Sverige ska ha en sträng miljöpolitik med många regler kring sådant som utsläpp. Sådana anomalier ville professorerna på Handelshögskolan inte kännas vid. De sa att det i så fall måste ligga något skumt bakom, till exempel ett pactum turpe (skamlig överenskommelse) med staten.

Nu råkar det vara så, visar det sig när man börjar rota i klimatpolitikens gytter av bestämmelser och förordningar, att det kan finnas olika regelverk för helheten och delarna. Till exempel har EU ett mål vid namn Fit for 55 enligt vilket nettonollutsläpp ska ha uppnåtts år 2050 med etappmålet 55 procents minskning år 2030 (sedan något årtal i det förflutna). Men Sverige har ett annat och strängare mål, nämligen 70 procents minskning av utsläppen år 2030 jämfört med år 2010 men då bara för transportsektorn.

Detta tycker svenska företag inom transportsektorn – och här känns det som om någon hade hällt kolasås i min hjärna – är så bra att de bildat en lobbygrupp som heter 2030-sekretariatet. Sekretariatet ska verka för att regeringen inte får för sig att lätta på företagens bördor. I denna grupp finns över femtio kända bolag, till exempel Ford, Ellevio, Scania, Circle K, Vattenfall, Swedavia och Postnord. Alla dessa ber alltså om tyngre bördor. Tanken svindlar.

Häromdagen förklarade sig chefen för lobbyingföretaget, som med finansiering från transportsektorföretagen alltså jobbar för mer pisk på transportsektorföretagen, sin syn på saken i en debattartikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Ryck inte undan grunden för våra gröna affärer”. Logiken är följande:

Statsminister Kristersson påpekar att ”det finns stora möjligheter för de länder och de företag som tar på sig ledartröjan i det här arbetet”. Det är därför målet omhuldas av näringslivet, och alltifrån ledande lastbils­tillverkare till uppstarts­aktörer inom elektro­bränslen efterfrågar av rent affärs­mässiga skäl en politik i linje med målen – inte att målet skrotas. De sju partierna slumpade inte fram 2030-målet, de utformade en väl avvägd, kostnads­effektiv lösning.

Med mina ord betyder det att de berörda företagen inom transportsektorn tror att de genom att vara före övriga europeiska företag med gröna produkter ska kunna vinna marknadsandelar på de söligare företagens bekostnad. Det går att tänka. Det är, tror jag, samma logik som exempelvis Hybrit tänker tjäna pengar på. Företaget ska sälja fossilfritt stål före alla andra.

Men jag anar ugglor i mossen. 2030-sekretariatet säger att ”Sveriges chans till relevans är att vara en förebild för andra”. Varför skulle Circle K vara en förebild för andra? Bensin är bensin och det är priset som avgör hur det går med försäljningen. Kommer Hybrit att sälja ett enda ton fossilfritt stål om det kostar mer än standardstålet? Knappast.

Svenska politiker, däremot, lever på att i olika internationella sammanhang vara världens mest avancerade land, såväl när det gäller invandring och miljö som godhet i allmänhet. Sådant är svenska politiker villiga att betala för (med medborgarnas pengar). Därför tror jag, utan andra bevis än min allmänna skepsis och erfarenhet, att staten har lovat att den själv eller allmänheten ska stå för fiolerna om projekten inte blir så lönsamma som entusiasterna hoppas. Om jag vore företagsledare och visste att jag inte behövde ta några risker eftersom staten skulle tvinga folket att ta alla smällar skulle jag också kunna tänka mig att uppstämma skenheliga lovsånger till det gröna och det hållbara.

Det finns också en annan logik. Tänk om du hade startat ett företag för att producera biodrivmedel i hopp om fortsatta och helst uppskruvade statliga miljökrav. Sådana företag finns i lobbygruppen. Då blir du inte så glad om staten tvärtom minskar det tvång den riktar mot bilägarna.