På DN’s ekonomisida skriver Katrine Marçal om något jag länge funderat över. Hur kan man ekonomiskt försvara en drastisk ökning av elanvändningen (bland annat genom att elektrifiera bilparken) och samtidigt vilja avveckla kärnkraften, sluta importera gas från Ryssland och förbjuda fossila bränslen. För de flesta är denna ekvation omöjlig att lösa, men för Katrine Marçal finns en lösning som heter ”Wrights lag”. Jag har inte hört talas om den tidigare, men vad som gör lagen särskilt intressant är att den tycks kunna göra energin ”nästan” gratis. 

Wrights lag har uppkallats efter den amerikanske flygingenjören Theodore Wright, som på 1930-talet upptäckte att varje gång man fördubblar produktionen av flygplan faller produktionskostnaden med 20 procent. Flygplanen blir alltså hela tiden fler och billigare, vilket skapar en snöbollseffekt som i sin tur driver den tekniska utvecklingen. Samma effekt kan iakttas när det gäller utvecklingen av halvledare, persondatorer och mycket annat. 

Om det fungerar för flygplan borde det väl fungera för produktion av förnyelsebar energi, resonerar Marçal. Som belägg nämner hon att kostnaden för solenergi minskat med hela 90 procent på tio år, och för vindenergi med 60 procent. Snart kommer vindsnurror och solceller att vara så många och billiga att energin räcker till alla, och om Wrights lag utsträcks till batterisidan blir inte heller lagringen något problem. Ideérna har hon hämtat från en nyutkommen forskarrapport från Oxford. Måste erkänna att jag inte lusläst den, men som anekdot nämner hon att en av huvudförfattarna tidigare arbetat med datamodeller för att öka vinstchanserna i roulettspel. 

Har vi här att göra med en modern version av ”De vises sten”, eller finns det en hake?  

Till att börja med är sol och vindkraft inte de effektivaste sätten att producera energi. Därtill är de utrymmeskrävande och väderberoende, det vill säga opålitliga. I alla aspekter utom rent ideologiska vinner kärnkraften – i varje fall om man får tro professor Jan Blomgren som utreder frågan här och här. Ändå är det den ”gröna” energin alla talar om. Inte för att forskningen entydigt pekar i den riktningen, utan för att politikerna bestämt det. Med ekonomiska styrmedel favoriserar man vindkraften och ger den särskilt förmånliga villkor, medan kärnkraften straffbeskattas.  

Hade man resonerat likadant på Theodore Wrights tid, kanske hela Wright-effekten hade uteblivit. Parallellt med de motordrivna flygplanen fanns nämligen zeppelinare, som också klarade av att transportera folk genom luften fast inte lika effektivt. Ponera att politikerna på 30-talet funnit ideologiska skäl att bannlysa flygmotorn, och därför satsat på att utveckla den ”näst bästa” lösningen. Hade vi då fått samma spin off-effekt inom flygtrafiken? Hade det verkligen varit lika smidigt att åka på semester till Thailand i högteknologiska vätgasballonger? 

Eller för att ta ett annat exempel. Om myndigheterna på 1950-talet bestämt sig för att elektronröret representerade en särskilt önskvärd teknologi, och därför motarbetat den långt effektivare transistorn. Hade vi då fått samma utveckling inom datamedia? Troligen inte. 

En tredje sak som är värd att beakta är att Wrights lag formulerades i 30-talets USA. Inte i det samtida Sovjet. Även Stalin och Mao ville ha teknisk utveckling, men med ideologiska förtecken. Såväl femårsplanerna som ”Det stora språnget” 1958 – 62 var ideologiska projekt, som tog för givet att tekniken skulle uträtta mirakel. Något tekniken inte alltid gjorde, och därför inträffade massvält. Kanske bör man höja ett varningens finger när dagens ideologer sjösätter pretentiösa projekt på temat ”En hållbar utveckling” och utgår från att tekniken ställer upp och levererar, enligt de givna premisserna.       

Wrights lag fungerar antagligen bäst om fri konkurrens råder och den mest ändamålsenliga tekniken vinner. Det underlättar säkert också om politiker, byråkrater, aktivister och ideologer i möjligaste mån avstår från att lägga näsan i blöt.