Liberalerna är ett märkligt parti. De har svårt att veta vilket ben de ska stå på. Å ena sidan vill de så förfärligt gärna sitta i regering att de glatt och bekymmerslöst ingår en överenskommelse där Sverigedemokraterna får inflytande över den förda politiken. Å andra sidan är de så måna om att vara alla andra till lags att de lika glatt och bekymmerslöst fortsätter att brunsmeta sitt samarbetsparti. Det är inte bara uppseendeväckande svajigt, det är också smaklöst. Det visar också att det finns ett mycket tydligt stråk av storhetsvansinne inom Liberalerna, som tillåter sig ha en så hög svansföring trots att de bara med nöd och näppe klarade riksdagsgränsen.

Detta blev pinsamt tydligt när Liberalernas partiledare Johan Pehrson, efter det ingångna Tidöavtalet, började smutskasta SD med uttryck som ”en brun sörja” och ”extrempopulistiskt”.

”Jag är inte naiv, jag vet precis att SD har samma organisationsnummer i dag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja” sa han på en konferens med partikamrater nyligen. Han förklarade också att han minsann skulle kunna tänka sig att bryta mot avtalet.

Det är närmast tragikomiskt att riksdagens minsta parti tar till sådana här kraftord mot sin egen samarbetspartner men det är förstås inte svårt att räkna ut varför han uttalade sig som han gjorde. Inom Liberalerna finns fortfarande en stark beröringsskräck när det gäller SD, och det är klart att Pehrsons uttalande var menat att stryka dessa krafter medhårs. Men vad gör sådana här utfall med Liberalernas förtroendekapital? Kan man alls lita på dem?

Tveksamt. Att först sätta sig i samtal och ingå en överenskommelse med SD för att sedan åter ta till det bruna argumentet ger vid handen att Liberalerna är ett opålitligt parti som vänder kappan efter vinden på ett sätt som inte står den tidigare Centerledaren Annie Lööf långt efter.

Sedermera har Pehrson bett om ursäkt för sitt tilltag. Så här skrev han i ett uttalande:

”Jag och Liberalerna står fullt ut bakom de viktiga lösningar på stora samhällsproblem som Tidöavtalet innehåller och det nära samarbete med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som avtalet bygger på. Jag kommer självklart göra min del för att respektera överenskommelsen och leverera den nystart Sverige behöver. Det är vad jag lovade väljarna och ett löfte jag kommer att hålla”.

Jaså minsann. Men hur länge då? Tills det åter krävs brunsmetning för att lugna ner motståndarna i partiet? Jag litar inte på Pehrson för fem öre, och inte heller på att Liberalerna verkligen tar samhällsproblemen på allvar. De har mycket att bevisa för väljarna under de kommande åren.

SD har reagerat föredömligt, som godtagit Liberalernas ursäkt och uppträtt som de vuxna i rummet, men de har också sagt att de förväntar sig att Liberalerna höjer nivån. Och det förväntar sig naturligtvis även väljarna. En av anledningarna till att partiet överhuvudtaget höll sig kvar i riksdagen är sannolikt att de till sist, efter alla år av verklighetsförnekelse, satte sig ner för att samtala med SD. Om de sjabblar bort det nu lär de åka ut med ändan före 2026.