I vid pass tio år har jag utan påtaglig framgång – jag får säga som Martin Ljung: jag räknar inte med att bli berömd i min livstid, men det kommer väl andra tider – försökt presentera en ny tolkning av de grundläggande sociologiska förändringar som pågår i Sverige (och i de flesta andra västländer). Det handlar om att den gamla förkastningslinje – ”huvudmotsättning” för att tala med Marx – som skiljer de politiskt avgörande samhällsgrupperna åt inte längre går mellan socialistiska arbetare och liberala eller konservativa borgare. I stället går den viktigaste samhälleliga skiljelinjen mellan å ena sidan politikerväldet och välfärdsapparatens anställda med tillhörande klienter, å den andra de som med sina skatter försörjer det dominerande skiktet. De förras ideologi är PK-ismen, de senares det sunda förnuftet. Jag kallar den förra gruppen för systemtjänarna (hjälp mig gärna att hitta på ett bättre ord!) och den senare för medelklassen.

Det gemensamma för systemtjänarna är att de försörjs med skattemedel (som alltså betalas av medelklassen). De har därför en tendens att försvara staten och gilla höga skatter vilket till en början kan verka förvirrande. Ta fallet med den före detta Scania-chefen Leif Östling som fick lämna ordförandeskapet i näringslivsorganisationen Svenskt Näringsliv för att han offentligt ställt frågan ”vad fan han får för skatterna?”. Svenskt Näringsliv tålde inte att ha en ordförande som resonerade som vilken medelklassare som helst vilket troligen beror på att en stor del av medlemsföretagen är ”välfärdsföretag” inom vård, skola och omsorg och beroende av offentliga beställningar. Dessa företag ingår alltså i det välfärdsindustriella komplexet och tänker därför inte på samma sätt som företag gjorde för ett kvartssekel sedan då skatter på det hela taget sågs som en styggelse av företagare.

I övrigt är systemtjänarna en heterogen grupp. Där finns forskare, professorer, advokater, socionomer, vårdpersonal, myndighetsanställda, generaldirektörer, statsfinansierade djurrätts- och miljöaktivister, journalister, kulturbidragsmottagare och folk på kurs hos a-kassan med flera. I det gamla samhällets ögon skulle dessa inte ha mycket gemensamt utan troligen stå på olika sidor av den avgörande klassklyftan. Överläkaren skulle rösta på moderaterna och miljöaktivisten på miljöpartiet. Men nu framträder deras gemensamma intresse av statlig försörjning på bekostnad av medelklassen.

De politiska partierna måste anpassa sig efter de nya förhållandena. Förändringen manifesterar sig som ett nytt slags inre splittring som drabbar alla partier utom ytterkantspartier som sverigedemokraterna där medelklassen dominerar och vänsterpartiet som helt kontrolleras av PK-istiska systemtjänare. Alla de andra har av historiska skäl större eller mindre inslag av folk från båda sidor om den grundläggande klassklyftan.

Den inre konflikten verkar ha gått längst inom liberalerna som har svårt att bestämma sig till vilken sida de hör och därför på rent logiska grunder borde spricka. Å andra sidan har partiet lång erfarenhet av inre schismer – att vara liberal är att vara kluven, sa folkpartiledaren Gunnar Helén – så någon slutlig konflikt kanske inte behöver komma.

Hur motsättningen utspelar sig inom socialdemokratin förefaller tydligt. En gång för inte så länge sedan var socialdemokraterna ett stabilt och till synes orubbligt mäktigt arbetarparti vars medlemmar hade solida svenska gråsossiga eller småborgerliga värderingar. Men i takt med att det välfärdsindustriella komplexet växte i styrka öppnade sig partiet för nya grupperingar som stod långt från den traditionella socialdemokratiska arbetaren inte minst för att de nytillkomna i huvudsak var kvinnor som arbetade med barn och med vuxna som behövde någon sorts vård eller omsorg.

Det ledde till exodus för de traditionella arbetarna till det sverigedemokratiska partiet och en gradvis kulturförändring inom socialdemokratin där den PK-istiska systemtjänarideologin så småningom tog överhanden. Problemet för socialdemokratin är till stor del att de vanliga arbetarna varken är eller tänker som systemtjänare utan tvärtom utgör typiska medelklassare som gnäller över skatterna och skrattar åt den politiskt korrekta ideologin. Sprickan inom partiet blir därmed uppenbar.

Nu har Dagens Nyheter i en stor artikel – stor och bra artikel känner jag mig skyldig att erkänna eftersom jag alltid klagar på tidningen – uppmärksammat den stora samhällsförändring som pågår. Artikelns förvånade knorr är att valresultatet avspeglar den politiska utveckling som jag just beskrivit. ”På Östermalm, Stockholms mest exklusiva stadsdel, gjorde Socialdemokraterna ett kanonval samtidigt som Moderaterna backade något.” Tidningen redovisar ett tjugofemtal välbeställda valdistrikt i Sverige där socialdemokraterna ökade mer än tio procent i valet. Artikeln exemplifierar med Anne Ramberg (bilden), före detta generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund och, med mitt språkbruk, en klart PK-istisk systemtjänare som DN kallar för ”själva sinnebilden av en borgerlig väljare på Östermalm”. Ramberg, som så många andra på Östermalm och jämförbara stadsdelar, har emellertid blivit ”politiskt hemlös” av regeringspartiernas samarbete med sverigedemokraterna. Hon säger: ”Och jag är inte ensam. Många människor häromkring röstade på ett annat parti än de brukar. Djupt borgerliga personer övervägde, som de aldrig tidigare gjort, att rösta på Socialdemokraterna eller Centern”.

DN intervjuar en politisk expert som pekar på just den klyfta inom socialdemokratin som jag tjatat om så länge:

Nu befinner sig partiet i nån sorts kris och panik där man måste välja mellan den urbana medelklassen och arbetarväljarna.

Det är klokt sagt under förutsättning att ”den urbana medelklassen” betyder vad jag kallar systemtjänarna och ”arbetarväljarna” den grupp jag benämner medelklassare. Nästan alla partier har hittills utan problem kunnat tilltala både systemtjänare och medelklassare men det kommer inte att gå i framtiden. Socialdemokratin illustrerar nog problemet tydligast.