Till och med jag, som ofta skryter om att vara mer cynisk än andra när det gäller möjligheterna att lyfta Sverige ur den marinad av politisk korrekthet där landet legat och dragit i sig dumma idéer under decennier, till och med jag blir tagen – och kanske rentav lite imponerad – av den instinktiva kraft med vilken politikerväldets skattefinansierade stödtrupper slår tillbaka mot Kristerssonregeringens vänligt tafatta och mestadels ogenomtänkta förslag till, trots allt, relativt obetydliga paradigmförändringar (som dock troligen har ett omfattande stöd hos väljarna).

Grunden för min allmänna skepsis mot möjligheten att göra organisationsförändringar är min erfarenhet av just organisationsförändringar. Organisationer, särskilt offentligfinansierade organisationer som aldrig behöver känna något hot från vikande marknader, gör alltid motstånd mot förändringar. Den som vill göra en förändring måste därför ha förberett sig väl, vara beslutsam och handla snabbt. Samtidigt är det nödvändigt, vilket låter motsägelsefullt och faktiskt också är det, att tålmodigt förklara för förändringens skränande motståndare varför det som ska ske faktiskt ska ske. Utan förberedelser, beslutsamhet och övertygelsekraft blir det inget paradigmskifte.

Att göra som sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (bilden) – det vill säga att först ingå partiavtal om nedskuren tolkhjälp för invandrare och sedan, när de förväntade protesterna kommer igång, vända på klacken och argumentera mot det egna avtalsfästa förslaget – är ett säkert undergångsrecept.

Jag vet vad sådant osäkert beteende beror på. Det beror på att politiker inte förstår att de gemensamt under decennier byggt upp en skattefinansierad styrka av systemlojala välfärdstjänstemän med tillhörande klienter plus skattestödda aktivister från olika NGO:er. Över dessa har politikerna ingen kontroll eftersom de inte beter sig som gammaldags laglydiga ämbetsmän utan tillsammans bildar ett eget jättelikt politiskt korrekt särintresse.

Denna sorts särintresse kallas ibland för The Deep State vilket av Wikipedia definieras så här:

En djup stat är en typ av styrning som består av potentiellt hemliga och obehöriga maktnätverk som verkar oberoende av en stats politiska ledarskap i jakten på sin egen agenda och mål. I populär användning bär termen överväldigande negativa konnotationer.

Själv tycker jag att begreppet The Deep State låter konspiratoriskt mystifierande. I själva verket är företeelsen naturlig och visar sig dagligen i mer eller mindre betydelsefulla händelser. Den består av de oftast hyggliga och välmenande personer som ingår i det välfärdsindustriella komplexet och dess klienter. Dessa människor är vana vid att politikerna stödjer dem med uppmuntrande ord och ökande anslag. Sjukvårdsministerns utspel måste ha kommit som en chock för dem. De slog tillbaka och ministern vek sig omedelbart. Det bör ge de paradigmskiftande tidöavtalspartierna en vink om att vässa sina argument och strategier.

Ty de politiskt korrekta särintressena finns överallt, även, som i Nobelstiftelsens fall, i sammanhang som är oberoende av statliga anslag. Men Nobelstiftelsen är ändå så bunden av PK-ismen, som är Sveriges dominerande ideologi, att den inte anser sig kunna bjuda in Jimmie Åkesson till sin årliga fest.

Det stora problemet för regeringen är att den inte vet var den ska stå. Den har årtiondens erfarenhet av att bygga upp den ”deep state” som den numera – icke helt men styckevis och delt – anser behöver utsättas för ett antal försiktiga paradigmskiften som framläggs till allmän bedömning i Tidöavtalet. Men den har inte riktigt bestämt sig för det välfärdsindustriella komplexet och dess skaror av klienter är trots allt politikernas egen skapelse som de helst tar i med silkesvantar, en enligt min mening utsiktslös strategi eftersom beslutsamhet är sine qua non, det vill säga ett oeftergivligt krav, i dagens situation.

Överallt i den offentliga sektorn och i närstående organisationer, se Nobelstiftelsen, finns målmedvetna och handlingskraftiga aktivister av olika slag. Knappt träffar man en svensk bonde förrän han börjar klaga över att anställda på länsstyrelsen hellre följer sina miljöpartistiska övertygelser än svensk lag. Bloggen ledarsidorna.se har i många år skrivit om en mer eller mindre formellt organiserad klubb av politiskt korrekta UD-anställda som driver sina egna ärenden. Advokatnätverken Hilda och Ruben har en snarlik funktion.

Under rubriken ”Internt bråk på Migrationsverket efter Tidöavtalet: ’Vill gråta’” skriver Aftonbladet om inre strider i myndigheten där en del av de anställda med referens till sina personliga värdegrunder menar sig inte kunna acceptera de beslut i migrationsfrågor som den nya regeringen eventuellt kan komma med medan en annan del av personalen faktiskt accepterar sin roll som statsanställda tjänstemän och gör klart att de kommer att lyda lagarna.