I det gamla Sverige, där politiken fungerade enligt demokratins instruktionsbok, skulle det avgörande slaget mellan valets kontrahenter stå på valdagen. Sedan väljarna, från vilka enligt regeringsformen all offentlig makt utgår, sagt sitt skulle den förlorande sidan gratulera vinnarna till segern och dra sig tillbaka för att slicka sina sår. Vinnarsidan skulle äntra kommandohöjderna på några dagar och därefter styra landet mandatperioden ut.

En del föreställer sig att vi fortfarande lever i det gamla Sverige. De menar att högerkrafterna, på gott och ont, efter det senaste valet tagit makten från vänsterkrafterna och i kraft av regeringsformen, det övriga regelverket och en professionell klass av offentliga tjänstemän i stat och kommun ska förverkliga sin av väljarna godkända politik medan ”tredje statsmakten”, pressen, neutralt ska rapportera hur det går.

Men de som trott något sådant om den svenska demokratins funktionssätt får nu lära sig att de haft fel. Det avgörande slaget mellan de politiska arméerna står inte på valdagen. Valet är ett stort och viktigt slag men inte det slutgiltiga. Kampen fortsatte omedelbart efter valet med andra medel. Gerillastyrkor som tillhör de politiskt korrekta krafterna förbereder sig att ta fejden till en ny nivå där medborgarnas valhandling saknar betydelse.

Till exempel finns ett välövat gerillaförband på Dagens Nyheters ledarredaktion (för att inte tala om tidningens kulturredaktion). Sedan valet har tidningen praktiskt taget varje dag utdelat tjyvnyp och nålstick mot den nya regeringen. Den 18 oktober görs en bred attack – ”Kristerssons avtal får inte ordning på Sverige” – ungefär som när artilleriet sätts in som förberedelse för infanteriets anfall. Men vad vill tidningen? För vem slåss den? Det är inte för vänsterpartierna. Själv får jag vatten på min kvarn. Den politiska kraft som nu startar sitt gerillakrig är den politiska korrektheten som varken är höger eller vänster utan infiltrerar båda sidorna längs den gamla politikens huvudmotsättning.

Den 19 oktober klagar tidningen över ”regeringen som glömde klimatomställningen”. Man förstår vems ärenden redaktionen där går. Det tycks vara den militanta Greta Thunberg- och Märta Stenevifalangen i politiken som får stöd. Men i själva verket är det staten som genom klimatpolitiken vill bestämma mer över medborgarnas liv och deras pengar.

Den 22 oktober ondgör sig tidningen över att regeringen föreslagit att den gratis tolkhjälpen ska begränsas för invandrare. Själv tycker jag att stötande att svenska skattebetalare år efter år ska finansiera tolkhjälp för att invandrare utan besvär ska kunna tillgodogöra sig välfärdssystemets gratistjänster. Men förslaget retar upp starka intressen som tidningen försvarar. Avskaffad statlig tolkhjälp är en utveckling åt fel håll och måste därför motarbetas. Tidningen kommer fram till att en indragning av gratistolkarna kan utvecklas till ett arbetsmiljöproblem för vårdpersonalen. Enligt en professor inom det välfärdsindustriella komplexet arbetar tolken ”lika mycket för läkaren, sjuksköterskan, socialsekreteraren, åklagaren och advokaten, som är beroende av ett gemensamt språk för att kunna utföra sitt arbete”. Staten måste betala för tolkar så att advokaterna ska kunna skicka fakturor till staten för sitt jobb. Dessutom skulle det vara farligt för barnen att behöva tolka för sina föräldrar.

Min poäng är att dagens starkaste politiska kraft – politikerväldets och den politiska korrekthetens anhängare – för det första inte har något eget politiskt parti eftersom den finns, mer eller mindre tydligt, i alla partier och för det andra att den verkar som gerillaförband vid sidan av de politiska partiernas reguljära arméer.

Exemplen från Dagens Nyheter visar hur den politiska korrektheten förskansat sig inom media. Hur partierna förhåller sig vet man inte. De lutar än hit, än dig. Liberalerna är visserligen med i regeringen men de, eller en del av dem, kan när som helst gå emot regeringen om något av deras politiskt korrekta uppfattningar om miljö, kvinnor eller mänskliga rättigheter i något avlägset land avkräver dem ett sådant ställningstagande.

Sölvesborg uppvisar ett fint exempel på att de att partierna numera är lekbollar för den politiska korrekthetens diktat. Sverigedemokraterna fick nästan fyrtio procent av rösterna i kommunalvalet men blev ändå dumpade av sina gamla samarbetspartners, framför allt moderaterna med 15 procent. En ledande moderat motiverar enligt DN sitt beslut med att det handlar om ”mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och att få älska vem man vill”. För dessa moderater är statsfloskeln om alla människors lika värde viktigare än folkets mening enligt valurnorna. (I själva verket handlar det kanske ännu mer om att moderaterna och deras sammansvurna från andra partier vill dela på de betydelsefulla kommunala poster de kan ta från sverigedemokraterna.)

Den politiska korrekthetens starkaste fäste, vid sidan av kraftstationer som Dagens Nyheter och andra liknande tidningar samt Svenska kyrkan är otvivelaktigt de statliga mediabolagen, till exempel Sveriges television. Dessa bedriver hela tiden politik oberoende av de politiska partierna. De statliga mediabolagens uppdragsgivare är staten vilket följer en uråldrig svensk tradition sedan Gustav Vasa tog över kyrkan från påven och därmed blev arbetsgivare för tidevarvets intellektuella, således prästerna, den grupp som åtminstone en gång i veckan talade till allt folket. Vår tids motsvarighet är journalisterna, särskilt de statligt anställda som fortlöpande predikar den politiska korrektheten, vår tids religion, för folket.

Under vinjetten Polisfacket vill ha andra åtgärder framförde nyhetsprogrammet Rapport den 21 oktober sin politiskt korrekta kritik mot en del av den nya regeringens förslag till förändringar i kriminalpolitiken. En intervjuad polisman i Tumba Centrum med lätt brytning förklarar sig vara särskilt kritisk till ”de fyra högerpartiernas” förslag om visitationszoner. Förslaget är ”onödigt”. Facket anser att förslagen är ”repressiva”. I stället för att mobilisera polisen för brottsbekämpningen ska jobbet göras förebyggande, det vill säga av socialsekreterare och övriga sociala myndigheter. Straffrabatten bör slopas så att brottslingarna blir inlåsta under längre tid av kriminalvården. Den intervjuade polismannen menar att familjen, skolan och socialtjänsten bör förstärkas vilket inte är polisens jobb men väl välfärdsapparatens. Ingen känd välfärdspolitik har hittills lyckats stärka familjen – det brukar gå åt andra hållet när bidragsförsörjning tränger in som ett alternativ till familjesammanhållning – men just denna aldrig förverkligade lösning vill Rapport nu lägga fram.

Sedan övergår Rapport till att kritisera ett annat regeringsförslag, nämligen utvisning på grund av ”bristande vandel”. Rapport har letat upp ett antal asylaktivister och asyladvokater som framför sin motvilja mot tanken att invandrare som inte sköter sig ska tvingas lämna landet.  

Detta är en ständigt pågående politisk propaganda som inte har sin grund i något av de etablerade politiska partiernas ideologier. Det handlar varken om konservatism, liberalism eller socialism eller om någon variant av dessa. Det handlar bara om politisk korrekthet vilket är den lära som värnar om statens intressen. I varje fråga gäller det att söka en lösning som ger ökat utrymme för statlig maktutövning. Allt genom staten, inget utanför staten sa redan Mussolini.