Vad innebär det att leva i en samtid som har mist sitt kollektiva förstånd? Vi är några äldre herrar som över en lunch brukar lätta på det inre trycket. Den förlamande känslan av en politisk korrekthet som håller tillvaron i ett järngrepp är ständigt närvarande och måste lindras. Några av oss är läkare, en är ekonom, en företagare samt jag som är journalist och socionom.

Vi diskuterar ofta konsekvenserna av vad som har hänt med Sverige under de senaste fyra mandatperioderna, efter regeringen Reinfeldts ”öppna hjärtan-politik” och den påföljande ”röd-gröna röran”. Särskilt efter valet har samtalet börjat att handla om den centrala roll i politik, debatt och opinionsbildning som public service spelar. Främst gäller det den monopolställning som SR/SVT innehar med sina tvångsfinansierade årliga nio miljarder till sitt förfogande.

Allt sedan 1970-talet har det svenska folket långtidsmarinerats i ett vänster-liberalt/socialistiskt perspektiv, främst vad gäller nyheter och samhälle. Medborgarens dagliga dos har bestått av en lågintensiv indoktrinering till förmån för massinvandring, mångkultur, feminism, minoritetsperspektiv vad gäller kön och sexualitet, grön omställning o.s.v. Listan på exempel skulle kunna göras hur lång som helst på hur våra etermedier, tänkta att vara i allmänhetens tjänst, förvandlats från att en gång i tiden ha eftersträvat konsekvensneutral rapportering, nu i varierande grad bedriver agendajournalistik, aktivism och agerar myndighetsmegafon.

Denna förskjutning går ofta under den genomsnittliga tittarens radar, särskilt vad gäller tevemediet, som genom suggestiva bildberättelser, ibland förstärkta med musik, direkt kan vädja till känslan och på så vis sätta mottagarens kritiska tänkande ur spel. Ett par ledsna barnaögon i strömmen av migranter konkurrerar cyniskt nog ut övergripande fakta om ett större sammanhang. Därför är offerberättelser/”snyftreportage” en naturlig del av televisionens genomslagskraft.

Går det då att förändra det vänsternarrativ som SR/SVT hängivit sig åt i sin dagliga rapportering och samhällsbevakning under så lång tid att vi som konsumenter inte känner till något annat? Denna verklighetsförmedling har blivit en del av vår dagliga livsluft. Det ligger säkert en viss sanning i det halvt skämtsamma påståendet om att ett halvt demonstrationståg marscherade in i tevehusets korridorer på Oxenstiernsgatan på Gärdet i Stockholm när TV2 startade 1969. Själv arbetade jag som nyhetsreporter på bland annat Rapport och Aktuellt vid SVT under åren 1984 – 1992 och jag förundras över hur många av dem som var verksamma på ”min” tid, som fortfarande dyker upp i nyhetsrapporteringen.

Jag tittar sällan på tevenyheterna eftersom jag är mån om mitt blodtryck, men det blir nästan övertydligt varje gång hur opinionsbildare med de ”rätta” åsikterna lyfts fram medan kritiska röster förtigs eller marginaliseras. SD har jag upplevt som nästintill osynliggjorda under en lång tid. Hellre låter redaktionen liberaler, moderater eller kristdemokrater komma till tals från det borgerliga blocket. Eller (s)-politiker i regeringen, men allra helst miljöpartister, om det går. Så har det varit länge, och det är kanske inte konstigt med de förkrossande röd-gröna sympatier, som public servicejournalisterna har visat sig ha över tid. Efter valet, med SD:s ökade påverkan av maktbalansen, kan man dock skönja vissa tecken på återhållsamhet i rapporteringen, jämfört med tidigare.

Vid den senaste stora svenska undersökningen om journalistkårens sympatier 2011, gjord vid Göteborgs universitet, var mer än hälften av public service-journalisternas favoritparti miljöpartiet (54 procent på SR, 52 procent på SVT). 2019 visade en norsk undersökning att den svenska journalistkåren till 70 procent röstade röd-grönt.

Public service ensidiga perspektiv har sedan länge gynnat vänstern och kritiken växer. Även om en majoritet av svenskarna säger sig ha högt förtroende för SVT, är det många som tvivlar på opartiskheten. Enligt årets Förtroendebarometer anser fyra av tio tillfrågade att public service nyhetsrapportering är vänstervriden.

Så vilka är möjligheterna till förändring? Hur allmänheten påverkas av public service är avgörande för vilken samhällsutveckling som vi kommer att gå till mötes under den kommande mandatperioden. Vår ”herrklubb” har grovt sett diskuterat tre alternativ:

• Lägg ner SR/SVT, förutom några få samhällsfunktioner i nödläge. Gör som i USA. Låt kanalerna få övertas av privata initiativ, finansierade via reklam, organisationer, avdragsgilla bidrag eller avgifter. Några krav på sändningstillstånd eller begränsningar av innehållet ska inte finnas.
• Tillsätt nya chefer inom de nuvarande programbolagen med uppdrag att styra upp verksamheten mot ökad opartiskhet med mer fristående redaktioner inom SR/SVT.
• Gå på debattören Patric Källmans förslag, som finns i sin helhet här. Några av hans punkter är att public service-begreppet ska omformuleras till en princip om statlig styrd sändningsverksamhet som inte är liktydig med SVT/SR. Man inför ett upphandlingsförfarande för produktion av program med en beställare- / utförare modell, så att många aktörer kan vara leverantörer av program, varav SR/SVT är en av flera. Uppdraget ska begränsas till mindre volymer och anpassas till en lägre budget. Genom att minska anslagen till SR/SVT skapas möjligheter till verklig mångfald med andra narrativ och problemformuleringar.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att invända och diskutera mot alla tre förslagen. Det viktiga är emellertid att vi får igång en diskussion om den framtida existensen för Det Heliga Public Service. SR/SVT är som institution lika förankrad i folkmedvetandet som kungahuset. Svenska folkets beroende av public service påminner om en dysfunktionell relation, där man håller fast vid sin partner, trots att man gång på gång blir både lurad och bedragen.

Problemet med statstelevisionens public service är att vänsterperspektivet sedan årtionden sitter i väggarna. Det kände jag redan när jag jobbade där. Folket skulle uppfostras och det var de ”djärva” journalisterna som skulle stå för det. Vad gör man inte för en karriär inom ett högstatusjobb? Därför tror jag att man måste utrymma lokalerna, nyanställa samtlig personal, riva hela komplexet och bygga en ny arbetsplats. Eller varför inte göra om public service högsäte i Stockholm till ett museum? Precis som man gjorde av Stasis högkvarter i Berlin efter murens fall. Så kan allmänheten i framtiden få en guidad tur i den forna propagandacentralen.

BILD: Stasi Museum i Berlin. Foto av skribenten.