Ulf Kristersson försöker nu få ihop sitt eget parti, kristdemokraterna, liberalerna och sverigedemokraterna att bilda en regering eller åtminstone stödja det upplägg som Kristersson kommer fram till. Det kan gå eftersom partierna på detta tidiga stadium av mandatperioden kan lämna en del ärenden olösta som med tiden dock inte kommer tåla att ligga insopade under mattan utan pocka på en lösning.

Det mest uppenbara exemplet på spörsmål som tillfälligt kan döljas i luddiga formuleringar men ganska snart kräver åtgärder är frågekomplexet kring invandring, integration och mångkultur. I den mån den saken inte känns brännhet beror det, vad jag kan förstå, bara på att man inte förstått dess komplexitet. Vill folk ens ha integration? Partiet Nyans, som förstås inte är tillfrågat men troligen representerar breda kretsar, vill uppenbarligen inte ha det. I stället vill partiet att muslimer ska få särskilda minoritetsrättigheter vilket i mina öron låter mer som segregation. På liknande sätt undrar jag hur sverigedemokraterna ställer sig i den ännu rätt dämpade konflikten mellan skolmyndigheter som vill göra allt för att tvinga fram integration i skolarna och medelklassföräldrar som i skymundan gör allt för att barnen ska undervisas segregerat.

De regeringsbesvär som Kristersson kommer att behöva tampas med ligger troligen på den här punkten där sverigedemokrater och liberaler står emot varandra. I flera andra frågor går det nog att ta rygg på EU för att slippa uppslitande strider inom landet. Politiken kring energipriserna är ett exempel. EU tycks vara i färd med att formulera en politik som går ut på att ta elbolagens övervinster och ge pengarna som bidrag till elkonsumenterna. Om detta är en bra politik återkommer jag till, men det förenklar regeringsarbetet att få en färdig lösning från Bryssel.

Valrörelsen handlade till avsevärd del om invandringen och det skulle med tanke på den politiska tyngd frågan fått vara märkvärdigt om det ens inte gjordes några seriösa försök att formulera en skarpare politik än vad som hittills varit möjligt. Min misstanke är att det inte går den här gången heller. Låt mig ge ett exempel. Antag att regeringen (efter stor intern vånda) bestämmer sig för att halvera antalet beviljade permanenta uppehållstillstånd (så att det i år inte blir dubbelt så många som föregående två år utan lika många). Hur ska det gå till? Troligen måste man göra Sverige mindre attraktivt som migrantland vilket kan betyda att de bidrag som står till förfogande stramas åt. Men det går knappast att ha olika bidragssystem för olika människor. Att tänka ut en lösning skulle ta lika lång tid som att ordna tillstånd för ett kärnkraftverk så det kan man glömma. När jag tänker på vad den stackars regering som tillträder ska göra så grips jag på nästan varje punkt av det djupaste medlidande. Det är inte så att partierna förberett sig och kan börja regera enligt uppgjorda och genomtänkta planer redan på måndag. Nej, de kommer vad jag skulle kalla oförberedda till taburetterna.

Motsättningen mellan liberaler och sverigedemokrater, som jag alltså misstänker är den svaga länk som kommer att sabba regeringssamarbetet, handlar i grunden ideologier. Är det liberalism eller nationalism som ska gälla? Att resonera om detta är att vandra på kvicksand ty ingen vet vad liberalism och nationalism egentligen betyder; det finns hur många varianter av vardera som helst och ofta tangerar de till och med varandra.

Jag har tänkt på frågan och kommit fram till det paradoxala (eller kanske feltänkta) att för den som värnar om friheten i Sverige kan det vara bättre att ställa sig på nationalisternas än på liberalernas sida. Med friheten i Sverige menar jag den rätt som framgår av regeringsformens första paragraf som lyder: ”All offentlig makt utgår från folket”. Det betyder att folket ska styra genom riksdagen som enligt en annan paragraf är folkets främsta företrädare.

En sak som bekymrar och oroar mig alltmer är att det finns för många maktcentra utanför Sverige, framför allt EU, som bestämmer över Sverige och svenskarna i annan ordning än vad regeringsformen tänkt sig. Det kommer helt enkelt färdiga beslut från Bryssel vilket visserligen, som jag sa tidigare, förenklar den svenska regeringens jobb men avlägsnar inflytandet över landet allt längre från mig. Att jag skulle ringa till en riksdagsledamot och framföra en åsikt är åtminstone tänkbart, men knappast att jag skulle försöka ge mig på EU-parlamentet.

Därför menar jag att nationalister kan vara mer pålitliga i frihetsfrågor än liberaler. Nationalister gillar gränser. De kan sätta upp staket och deklarera att de själva bestämmer inom staketet och någon annan utanför. Men liberaler tycker normalt inte om gränser. De gör därför inte så mycket motstånd om någon – det må vara byråkratin i Bryssel eller hoppfulla asylsökande – kränker ramar och barriärer som grundlagsförfattarna upprättade till skydd för svenskarnas frihet.