Nu har Magdalena Andersson avgått och i sitt avskedstal passade hon, för femtioelfte gången, på att skicka en känga inte bara till SD utan också till dem som röstat på dem. SD:s väljare är lurade och förda bakom ljuset, menar hon, vilket inte är något annat än en idiotförklaring av drygt 20 procent av väljarkåren.

Det har rört upp känslor hos människor lagt sin röst på SD, och kanske allra mest hos de tidigare socialdemokrater som lagt sin röst på ett regeringsalternativ som de tror mer på. Jag fick ett mejl från just en sådan väljare.

Mejlet kom från en man som vuxit upp i ett arbetarhem och som tidigt blev medlem i SSU. En man som trodde på den socialdemokratiska politiken och knackade dörr och delade ut rosor i valrörelserna. En man som till och med valde att utbilda sig till socionom för att under yrkeskarriären kunna bidra till ett bättre samhälle för alla, och som under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetat i offentlig sektor.

För några år sedan tyckte han att det hade hänt något med Socialdemokraterna. De hade inte längre samma förhållningssätt till medborgarna som det socialdemokratiska parti han en gång gått med i. Därför valde denne man, som varit politiskt engagerad i hela sitt liv, efter noggrant övervägande att lägga sin röst på ett annat parti, som han ansåg hade en bättre politik för Sveriges framtid.

Det är precis så det ska fungera i en demokrati. Man har rätt att tänka till, tänka om, dra nya slutsatser och agera utifrån dem.

”I årets val röstade jag SD i riksdagsvalet på grund av bra migrationspolitik, rättspolitik och bra energipolitik. I kommun- och regionval har jag röstat annorlunda. Alla mina val har varit medvetna och genomtänkta men den avgående statsministern får det att låta som om jag blivit förledd att rösta på SD” skriver han.

Det är naturligtvis oerhört kränkande. Den här mannen är samma tänkande och reflekterande människa nu som förr – ändå väljer den avgående statsministern och många med henne att betrakta honom som en lättlurad individ som inte förstått vad det är han röstar på.

Jag tänker så här: Det finns knappast någon i Sverige som har undgått historien om SD:s rötter. Men efter alla år av socialdemokratisk vägran att se verkligheten har fler och fler valt att bortse från det. Folk kan ändra sig, partier också – så tror jag väldigt många tänker. Idag pratas det inte ofta om åt att Vänsterpartiet ända fram till 1990 kallade sig kommunister. Hela deras politiska verksamhet var direkt underställd den sovjetiska diktaturen och därmed i grunden fullkomligt antidemokratisk. Om det vore någon rim och reson i den politiska debatten skulle Sverigedemokraterna åtnjuta samma rätt att visa att de utvecklats.

Efter den avgående statsministern avskedstal blev den här före detta socialdemokraten både upprörd, ursinnig och förolämpad. ”Jag blev så fruktansvärt förolämpad av Magdalenas tal om att jag blivit förledd att rösta på ett våldsbejakande parti. Det är så otroligt lågt”, skriver han.

Det har han förstås alldeles rätt i, för han har ju inte förvandlats till en lättmanipulerad nickedocka bara för att han lämnat socialdemokratin bakom sig. Men detta är oerhört svårt för Magdalena Andersson och andra socialdemokrater att förstå. Eller, rättare sagt, de vill inte förstå. Det vill inte erkänna, kommer aldrig att erkänna, att de fört en politik som missgynnat stora delar av deras egen traditionella väljarbas och att det är därför Sverigedemokraterna växer så det knakar. Det enda sättet för dem att slippa konfronteras med den verkligheten är att fortsätta demonisera både SD och deras väljare.

Bild: Skärmdump från pressträff om Anderssons avgång